Kul sen.

Återigen sitter jag här i sängen i mitt fantastiska hem och är så otroligt glad för de kopiöst jobbiga val jag gjort de senaste åren. Alla tråkiga beslut som sög att tabuts då. Att sluta plugga för att jobba till exempel – CRAP. Inte alls det jag ville, men jag insåg ju att det inte gick runt. Och att flytta för 5 år sen, usch. Men just då var det faktiskt det enda vettiga.

För det är så, man väljer rätt när man lyssnar på magkänslan trots att det är jobbigt och skittråkigt för stunden. Jag har provat att låta bli att lyssna också. Det blev väldigt dyrt, på flera sätt. Roligt och enkelt för stunden och värt det just då. Men så i efterhand när kakan var uppäten, inte så värt.

Och nu sitter jag här och har det jävligt bra rent utsagt. Men kul var det inte hela vägen, men värt det! Och frågar du H så var det roligt, hela vägen. Det är jag nog mest stolt över faktiskt, att hon aldrig vetat att vi ibland haft det riktigt tufft.

Det är verkligen helt abstrakt för mig att jag nyss lade undan min bok i demokratisering, för att jag faktiskt läser till Statsvetare. Och att jag imorgon ska fixa frukost på min spis. MIN spis. Och att vi kan ta vår bil till stan, fulltankad som den är. Ingenting av det där var möjligt för 5 minuter sedan. Men jag valde bra (utöver den fantastiska mannen alltså) om och om igen, nystade ut och löste saker. Sakta men säkert betade jag av allt som behövdes göras och när jag nu fyller 30 om lite mer än en månad så är jag faktiskt med i matchen sen ett tag tillbaka.

I did it. Med råge. Jag gick från en barndom till ett vuxenliv. Sen fick jag någon med en barndom och så gick jag till ett helt annat vuxenliv.

Jag tänker på de där reklamsidorna om barnfattigdom ibland när jag ynkar mig. De där barnen lär ut saker, som hur man inte går på kalas hos andra för att man inte kan bjuda själv. Eller hur man inte berättar för sina föräldrar om de dyrare alternativen på friluftsdagen. Hur det var när jag var liten och hur det hade kunnat vara nu om inte jag gjort de där tråkiga valen nu som vuxen.

Så jag myser över alla saker jag inte gjort, alla grejer jag aldrig köpt, alla prioriteringar och all tråkig mat jag förkovrat mig i. Jag är så otroligt glad för de.

När Sossarna vinner valet 2014 ska jag försöka göra en insats i barnfattigdomsfrågan.

//Ew.

Gissa vad jag föredrar?

Förr i tiden blev jag full av energi på våren. Nu blir jag tydligen svinigt trött. Förra året blev jag sjukskriven i FEM veckor, bara för att jag var stört trött. Hur är det möjligt? Och varför får man inte välja? Jag har verkligen inte förtjänat att vara så här trött, tvärtom tagit hand om mig väldigt ordentligt. Men det är väl så, kroppen gör inte som man vill, bara för att man vill det. Även människor som inte röker får lungcancer och KOL ibland.

Det viktiga att komma ihåg är nog att allt man gör ändå räknas, i längden. Att man trots allt mår bäst av att sköta om sig. Att även om jag är trött om vårarna nu mår jag bättre om 5, 10 och 50 år om jag fortsätter sköta om mig. Lätt att glömma bort när man vill hoppa av skolan och ta ett halvtidsjobb på ett Ica som öppnar kl 11, men jag tänker ändå att det här är övergående :) Och att jag kommer må bättre i längden om jag fortsätter träna och äta rätt. Och att orken kommer tillbaka innan tentorna…

Men visst, jag hade föredragit att vara full av energi… Men jag litar på att kroppen gör det den ska av allt. Okej kropp?!

//Ew.

Min största skräck (kanske plats 25).

Det finns mycket att vara rädd för. Olika obehagliga sätt att dö på kommer ju först, men lite längre ned på listan kommer alltså följande:

Att någon stjäl dina drömmar.

Inte de du har när du sover dock, de kan valfri människa få, de är inte så viktiga. Jag snackar om de där man drömmer om livet, om framtiden. Om alla saker man vill göra. I de drömmarna kan man göra precis allt. Det mesta blir inte av, men nästan alla saker jag gjort har jag en gång drömt om att få göra. Smått och stort. Åka Jetline på Grönan – åka till England och jobba. Lära mig åka snowboard – åka bräda i Riksgränsen en Midsommar. Vissa saker snubblar man bara över men i mitt liv handlar väldigt mycket om att jag strävat efter något och därför har jag kommit fram till slut. Få saker har ‘bara hänt’ mig. Jag har fått se till så att saker sker. Men de allra, allra flesta saker jag drömmer om har inte hänt ännu och kommer kanske aldrig hända. Men det gör ingenting, det är INTE det som är poängen. Att längta efter saker, sträva, prata, drömma om saker – det är livet det också. Det får det att kännas som om jag nästan sitter på flyget till det där drömresemålet. Det känns bra, oavsett om jag hamnar på min egen balkong eller på en medelhavsö.

Men så finns det människor som inte klarar av det där. Som bara inte kan hantera drömmar. Om det är för att de inte kan drömma själva och därför måste slå ned på andras drömmar eller om det beror på något annat vet jag inte, men det spelar ingen roll. För man får inte ta andras drömmar. Att drömma är gratis, och en rättighet. En möjlighet.

Drömtjuvar kan förstöra ett barn. Om ett barn hela tiden får höra ‘det går inte, så kan man inte göra’ kommer det barnet sluta försöka nå stjärnorna till slut. Sluta försöka göra det omöjliga. Om ett barn med talang får höra det tillräckligt många gånger dör det där som gör att talangen i kombination med en tro på att det går att krossa det rekordet, jag kan hoppa högre, faktiskt gör det.
Vilket barn som helst slutar snabbt tro på att det är möjligt att bli vad man vill när tråkiga drömtjuvsvuxna hela tiden säger att det inte går. Och vad händer då med en människa? Jo det där barnet slutar drömma och rättar in sig i ledet…

Detsamma gäller för mig. Jag är livrädd för vad som händer med mig om jag slutar drömma. För drömmarna för mig framåt, möjliga som omöjliga. ”Sikta mot stjärnorna så när du trädtopparna” – jag är här i trädtopparna nästan hela tiden, tack vare mina drömmar. Jag har gjort det omöjliga flera gånger i mitt liv, tack vare mina drömmar. Jag saknar inte kontakt med verkligheten, jag har haft mer kontakt med verkligheten än många andra. Men jag behöver få drömma, det gör mig inte illa att inte drömmarna blir verklighet.

Jag lever min dröm, här. Men om jag inte får drömma vidare utan att hela tiden få höra ”det går inte, hur har du tänkt nu” kommer drömmarna säkerligen antingen sluta, och jag rättar in mig i ledet och nöjer mig med min livslott, eller så kommer drömmarna börja handla om att leva på andra platser än här. Jag hoppas på det sista, för jag vill aldrig sluta drömma.

//Ew.

Mot annat mål.

20130411-082533.jpg

Vi har installerat en rolig app, min vackra man och jag. Blommor & Bin heter den. Där får man fylla i sånt man skulle vilja göra enligt tre kategorier. Kanske kan jag, kanske kan du och kanske kan vi. De saker man båda fyllt i matchas sen och så får man en matchning per dag. Man får alltså aldrig veta vad den andre fyllt i om man inte själv valt samma. Appen är från RFSU och rätt kul.

Igår kom ”kanske kan vi… Ta en weekend tillsammans”. (Vilket får sägas vara ett av de mest ”snälla” alternativ man kunde välja…)

Och det är precis vad vi gör idag – vi tar tåget till Riksgränsen och stannar där till på söndag. Allt det här är möjligt delvis tack vare att boendet betalades av Emils familjs födelsedagspresent till oss.

Men den största hjälten är min mamma. Hon kommer ta hand om Haeyli (hos oss) och göra sånt som Mommo och Haeyli brukar göra tillsammans. Äta gröt, spela spel och läsa böcker. Det är helt awesome och det är så skönt att säga hejdå till H och veta att hon kommer ha det så mycket roligare än hon skulle haft med oss.

Och så det bästa – påsen med käk. Fisksoppa, oxfilépasta och allt vad det nu var. Medskickad pasta, ris, vin, aioli, sallad och allt möjligt annat som kommer göra den här helgen till en matorgie. Helt underbart att glida in till vandrarhemmet efter en hel dag i backen och värma mat som redan är lagad. I MJUKISBYXOR.

Så tack älskade familj för att ni gör det så lätt att ta hand om kärleken. Jag älskar er alla.

Kram Ew.

För att de berör.

Jag vill börja med att säga att ja, jag är en person som har lätt till känslor. Jag varken kan eller vill hålla de borta. Så det är nog inte så konstigt att jag är som jag är, att jag har de värderingar jag har. Jag vill börja med att säga det.

I morse blev jag väckt av min snart 6-åriga dotter. Hon kröp upp bredvid mig, lade sina fina händer på mina kinder och sa att “det är inte roligt att äta frukost om inte du är med”. Så jag klev upp för att äta söndagsfrulle med min vackra unge.

När jag höll på och plocka i köket tänkte jag på hur gott liv jag har numer. Hur fort allt vände till något riktigt bra. Vi är en familj nu, jag, E och Haeyli. Mitt barn är tryggt. Hon har varma kläder, svala kläder, torra kläder, en tandborste, massor med skor, leksaker som hon älskar. Och så det viktigaste; människor som ser till att hon är säker. Vi är massa vuxna som tröstar, peppar, hurrar, förmanar, bannar, skrattar, skriker, älskar och finns. Mitt barn har allt. Det har också hennes kompisar. Mina vänners barn har det också. Vi lever en lycklig saga. Även om det inte alls känns så alltid så är det så. Inget barn jag känner far illa, och är det något barn som far illa på något sätt har det barnet ett skyddsnät som ändå tröstar.

Efter frukosten satte jag mig med iPaden och laddade hem dagens DN. DN har gjort mig ganska förbannat en längre tid. Jag är medveten om att det är en liberal tidning, men den har mest känts som en anti-socialdemokratisk tidning sista tiden; eller åtminstone en extrem allians-vänlig tidning. Som att de går någon annans ärenden. Men nu börjar de plocka poäng. För idag var ett reportage om hur det är att leva i skuggsamhället. I det filter som lagts på vårt vanliga, svenska samhälle. Utan att tjata för mycket om just det här reportaget skildrade det hur livet är för några av de unga personer som lever under jorden. Någon går i skola, någon jobbar – men ingen utav de kan hala fram en id-handling i någon av de kränkande kontroller som utgör Reva. De lever gömda. De är papperslösa. De saknar rättigheter, och skyldigheter. De bara finns. Och väntar.

Och jag började gråta. Och funderade på varför i helvete då? Mensen är just slut så det är varken PMS eller ägglossning (som annars kan få mig att börja gråta för spilld mjölk, på riktigt). Ändå kändes det så jävla fel. När nyheterna sen kom på 4:an och man berättade om de tusentals barn som försvinner på väg till Sverige blev jag arg. Men vad kan JAG göra? Jag vet inte, men jag tänkte försöka förklara här VARFÖR jag blir så ledsen och arg. För att jag ju vet att så många människor INTE blir det. Antagligen kommer tusentals människor läsa samma artikel som mig idag och inte reagera alls. Vissa kommer tycka att det är rätt att jaga illegala invandrare ut ur landet. Andra kommer tänka att om svenska staten skickar tillbaka de dit de kom ifrån så måste det betyda att det är säkert att göra så. Lyckligtvis (lyckligtvis för mig, annars hade jag aldrig pallat tror jag) kommer nog de flesta som läser den här artikeln, och många andra artiklar, att känna för den där 18-åriga grabben som lever gömd och som varit på egen hand sedan han som 13-åring skickades från sitt hemland av sin mamma för att han inte skulle tvångsrekryteras in i militären och skjuta ihjäl andra. Men sen kommer de bläddra vidare, hamna på sport-sidorna eller drömma sig bort bland resebilagans turkosa hav. Jag kan godta det. Men jag köper det inte.

Jag blev ledsen för att jag är mamma till världens bästa unge. En dag kommer hon fylla 13 år och jag kommer inte behöva skicka henne till ett främmande land, på egen hand, för att hon inte ska bli bortgift, våldtagen, militärtjänstgöra eller råka stå på ett torg när någon bestämmer sig för att spränga sig själv. Hon kommer inte, 13 år gammal, behöva trängas på en båt gjord för hälften så många människor som sitter i den på öppet vatten. Hon kommer inte behöva ta beslut som inte ens en vuxen ska behöva ta. MEN. Om alternativet var att hon skulle dö om hon stannade här, och jag bara kunde rädda en utav oss, då skulle jag sälja allt jag har (inklusive min kropp) för att skicka henne till ett bättre liv. MEN. Om jag visste att hon skulle få det liv som papperslösa lever i Sverige idag skulle jag nog faktiskt behålla henne här. Vissa har turen att få gömma sig hos riktigt goda människor, andra blir utnyttjade och behandlade sämre än en Spansk gatuhund.

Jag blev också ledsen för allt hat som sprutar ut. Hat från gränspolisens chef. Lojhet från Reinfeldt, Ask, Billström och de andra! Bristande civilkurage från alla de som VET bättre men som inte säger något. Risig attityd, riktigt dålig moral. Allt det där.

Som jag sade i början har jag nära till känslorna. De där tårarna var äkta. Jag kände mig uppgiven och jätterädd. Vissa reagerar likadant men utan att gråta, och jag skulle inte fällt en enda tår om jag varit på bussen när jag läste artikeln. Men jag förundras över hur så många läser de här artiklarna och bara inte berörs. Det är liksom bara ingenting. Man är ingen dålig människor för att man inte engageras, det är ju någonstans ett invant beteende som man kanske inte rår för. Mina föräldrar berättade tidigt om livets orättvisor och hur sunkigt det kunde vara att råka födas i Somalia kontra Sverige. Jag fick kolla på nyheterna långt före vad som kanske är hälsosamt. Medan andra har blivit skyddade hela livet och tittar fortfarande aldrig på nyheterna. Det är människor som lever sina liv varje dag och blir förbannade på andra saker, som också är fel och viktiga. Typ att busspriserna går upp utan att servicen förbättras. Eller att hyran går upp men kylen funkar fortfarande lika värdelöst. Dessa människor läser saker på bloggar, och på Facebook och bildar sin världsbild efter vad andra berättar, andra utan källkritik. Informationen sprids av människor som vet bättre, men som har en agenda, Om ingen berättar om sådana här saker får de aldrig veta. Istället kanske de får höra någon som säger just det där att “om Sverige skickar hem de betyder det att de är säkra där”, när sanningen är en helt annan; nämligen att Sverige gör en bedömning som ibland är så fel att människor vi skickar “hem” blir dödade inom kort. Den sk Dublinförordningen fuckar upp för människor så att vi skickar de till ett EU-land som i sin tur utvisar de – ÄVEN om det är till ett land som Sverige INTE utvisar till. Det händer när en person sökt asyl i ett EU-land och sedan åkt vidare till ett annat. Enligt Dublinförordningen ska asyl prövas i det första EU-land man kommer i kontakt med. Vidare bygger Migrationsverkets bedömning på att de tror individen i fråga, och att denne kan uppvisa dokumentation om att de tex hamnat på kant med den lokala gerillan. Sådan dokumentation finns ju inte, gerillan skriver sällan intyg på att de vill döda någon. Och slutligen, spelar det verkligen någon roll? Om ditt land härjas av terrorister och hus i din stad bränns ned och bombas är risken stor att du råkar stryka med. Och om du jobbar med att hjälpa den andra sidan kommer du råka illa ut. Politiska flyktingar är ingenting nytt, men nytt är kanske att så många i världen vill att deras land ska förändras (som i Syrien) och faktiskt vågar sig ut för att försöka förändra. Civilbefolkningen är de som betalar i dagens krig. Det är farligt att befinna sig i krigsdrabbade länder. Krig är farligt. Människor dör. Hur kan man ifrågasätta rätten till att leva? Om det är så tryggt att åka tillbaka till Afghanistan – åk dit.

Det är skönt att få skriva allt det här. Att få visa att jag berörs. För de berör, de här papperslösa icke-existerande människorna. För att de finns, för mig finns de. För mig är de en del av Sverige och jag går så långt som att säga att de också är svenskar. Om de vill vara det. De är inte de, de är vi. Jag önskar så mycket att jag kunde förmedla det så att en enda person kunde förstå. Förstå att om det var du, eller om det var jag, om det var Haeyli, 13 år gammal, och det var krig här – då skulle vi kräva att de skulle hjälpa oss. Åtminstone skulle vi önska att vi kunde kräva det.

//Ew.

10 till Tobias.

10 personer har nu valt att skicka in en hälsodeklaration till Tobias registret! Det är så grymt, och det gör mig så himla glad. Vilka fantastiska personer, tack!

20 till så har jag min födelsedagspresent.

Awesome!

Kram Ew.

En mjukis gjord av stål?

Jag har blivit en mjukis med alldeles för hårt skal. Till skillnad från förr, när jag var en hårding med mjukt skal. Skillnaden är faktiskt väsentlig, åtminstone för alla omkring :) Mitt hårda skal numer gör att jag låter hård, ibland nästan kall, jag blir svart och vit i andras ögon. Men inuti vill jag alla väl, jag vill att rasismen ska försvinna, att barnfattigdom ska utrotas och jag vill att alla ska känna sig sedda efter ett samtal med Försäkringskassan.

Men så verkar det inte. Istället blir jag klumpigt hård, nästan hatisk. Dömande och kantig. Det är faktiskt inte jag. Jag har fastnat i en jargong som är hård istället för en som är rak. För rak är jag, det har jag alltid varit.

Flera år av att försöka vara någon jag inte är, för att passa in i en ram som någon annan satt upp, och på vägen blev jag lika hård som de jag tog lärdom av. Inte bara hård, utan även glömsk. Jag glömde att världen inte är centrerad runt det man själv tycker utan tvärtom blir samhället ett lapptäcke av det alla andra tycker. Rätten, verktyget, man har är att försöka förändra de lappar man tycker är fel. Och jag glömde att bara för att man tycker att många andra är riktigt dumma i huvudet så försvinner de inte för att man låser in sig i en mini-värld. Det enda som händer är ju att världen glömmer bort en…

Jag vill inte uppmärksammas för att saker jag sagt är provocerande, högljudda eller innehåller en mängd svordomar. Jag vill inte förknippas med den där tjejen som är arg. Jag orkar inte leverera starka åsikter bara för att jag ska tycka något. Jag har en miljon kloka saker att säga utan att behöva svära!

Så nu tar jag ett djupt andetag och försöker säga alla de saker på det sätt jag är bäst på, eller var bäst på. Sansat, lugnt, retoriskt och positivt. Även de vidrigaste saker med samhället kan förändras genom ord som alla orkar lyssna på. Jag vill inte vara en provokatör, även om det är gott det med! Jag är riktigt bra på att argumentera med jag har glömt bort det, min mjuka insida doldes av en hård yta.

Det där hårda i mig, det älskar jag. Jag godtar inte våld, inte kränkningar, jag har nolltolerans mot sånt. Det gör mig arg att så många kvinnor vet hur det känns att bli slagen av en partner som säger att han älskar henne. Det gör mig rasande att barn får försvara sin hudfärg. Det gör mig galen att regeringens direktiv gjort Sverige till ”alla för sig själv”. Men det hjälper inte att sörja samtidigt som man svär och hatar! Hat är ingenting man vinner på att ge sig hän åt. Jag har varit så naiv, hatat på utsidan och gråtit på insidan. Istället för att som förr, och nu, möta hat med mjukhet och svära inuti. Svälja de hårda orden.

Så nu sträcker jag på ryggen och säger ”kom då”. Kom rasister, kom näthatare, kom förtryckare och kom individanpassad skattepolitik. Jag ska möta er med kloka ord, orubbliga argument och kunskap.

Och med den här insikten känner jag mig sjukt peppad inför utbildningar, debatter och valrörelse!

//Ew – röd som den rödaste ros.

Avundsjuk.

Idag är jag avundsjuk på en massa saker, och en massa människor. Otroligt jobbig känsla.

Jag kvävs ibland av att man ska vara så himla tacksam. För jag ÄR tacksam såklart, men vardagen är inte helt lätt för någon. Lätt att snegla på det andra har då. Och så känns det idag.

Urk.

//Ew.

Hade jag flyt?

Kommer in på förskolan. En vecka sen H sist var här. Hon sliter av sig kläderna medan hon berättar för sin lärare att Mommo kommer och hämtar idag. I soffan sitter en pappa med en lillebror medan storebror hysteriskt hackar fram att han ska vara snäll, bara han får följa med hem igen. Pappan stryker honom på kinden och säger att han ju alltid är snäll, och att pappa bara tänkte att det kunde vara roligt att vara på förskolan när det var så länge sen. Imorgon pappa, imorgon kan jag vara här, bara jag får följa med dig hem idag. Men pappan säger att pojken är ledig resten av veckan, de ska ju få besök. Pojken gråter helt hysterisk, kan knappt prata. Pappan försöker säga att det ju är gympa idag, vad roligt! Nä, lilla stora killen som ska börja förskoleklass nästa år vill bara vara med pappa. Lillebror däremot, han har tröttnat och springer iväg på äventyr.

Jag tänker många saker. Tack gode gud att min unge nästan aldrig varit ledsen bör jag lämnat. Tack för att hon är redo för skolans värld. För där meningen var att förskolans sätt att jobba med lek skulle in i skolan, har istället skolans allvar flyttat in redan när barnen är 6. Den här pojken kommer knappast vara redo då. Bara 1,5 år till lagen säger att han ska vara redo att lära sig saker kl 9 på morgonen, varje dag.

En annan sak jag tänker är att jag nog inte tror på att varianten där man ska lämna och springa alltid funkar bäst. Ett så stort barn känner alla känslor. Jag blir glad när pappan sitter kvar, så som jag sitter kvar de få gånger H gråter och inte vill stanna. Först när hon pussar mig hejdå och ler går jag. Skulle hon vara ledsen länge skulle jag stanna kvar länge.

Och så tänker jag på de få gånger jag varit tvungen att gå, för att jag jobbat. Hur tårarna trillat ned från mina kinder då. Två gånger har det hänt sen hon var 3 och gick på sin första förskola. Då har jag ringt och pratat med mig och hon har varit irriterad för att jag stört henne. Så hon har aldrig lidit.

Och så tänker jag på hur jag aldrig sett ett barn stå och gråta efter mamma eller pappa när jag varit sen in eller tidig ut. Trots att det alltid funnits barn som gråtit varenda gång de blir lämnade. Fort går det över. Då måste man lämna och springa, så blir sorgen så kort som möjligt. De barnen har det lika bra som mitt barn. Det vet jag, för jag hämtar och lämnar alltid konstiga tider. Man blir ju så trött av att vara ledsen.

Och till sist tänker jag på hur glad jag är att jag hade möjligheten att plugga när H gick i förskolan. Jag blir klar lagom till hon enligt lag måste gå i skolan varje dag. Slut på mysdagarna de gånger jag märkte att H var alldeles för trött. Slut på sovmorgnar.

Jag har haft flyt, både med unge och plugg. Jag vet inte om det faktum att hon aldrig gråter för att jag lämnar henne beror på att hon är van att jag går och kommer tillbaka eller om det beror på hennes personlighet. Jag tror inte att det beror på om man utstrålar någon trygghet eller ej. Man gör det man måste.

Jag vet inte hur det gick med den stora lilla pojken faktiskt. Kanske tog pappa med honom hem igen. Det hade jag nog gjort. Om jag kunde. Men alla har inte den lyxen tyvärr. Och till de säger jag: hatten av. Ni är fantastiska föräldrar. Som gör det ni måste för att få livet att gå ihop.

//Ew.