Eskalerande.

Sitter i skolan och känner hur förkylningen smyger sig på med oroväckande fart.

Föräldramöte ikväll, ska jobba imorgon. Seminarium på torsdag. Politikerakademin på lördag dag och middag ute på kvällen. Hur bedömer man när det är värt att köra på och när man ska dra täcket över huvudet? Man tar sig långt på kombinationsbehandling Ibuprofen/Paracetamol. Förutsatt att man inte tar ut sig fysiskt är det väl rimligt att köra på. Upp måste jag iaf eftersom att E åker bort imorgon.

En dag i taget får vara modellen.

//Ew.

Annonser

Planera för framtiden.

Diskuterar framtiden med sambon. Det är svårt tycker jag, eftersom att det finns noll chans att veta något med säkerhet och sannolikhet för olika utfall är ett värdelöst mått för att mäta verkligt utfall.

Och ska jag lära mig ngt av det förflutna så är det ju att det extremt sällan blir så som det var tänkt. Trots det kan man inte låta bli att planera eftersom att sannolikheten för att det DÅ blir som man planerar är ÄNNU lägre.

Lösningen blir att sluta se på det som en planering för hur det ska bli och istället formulera övergripande mål. Som i offentlig förvaltning. Som iofs sällan heller blir som det är tänkt.

Frustrerande :)

//Ew.

Glittrigt slemmigt.

20130912-101913.jpg

Sist vi var på Hälsocentralen fick H dessa. Det var också sist jag använde väskan för dagen och konsistensen av den rosa kobran gav nyss hjärtat lite extra gymnastik så här på förmiddagen. De heter Glitter-Ödlis och Rosa-Kobris om jag minns rätt. Hon gör det lätt för en att minnas faktiskt, den där H.

Vi går numer på Gammelstads Hälsocentral och det här besöket var första gången H skulle ta blodprov. Det är rätt krångligt att få blod från en 6-åring frivilligt och det krävs mycket lirkande med just mitt barn. Ibland funkar det inte alls men den här gången var det en sköterska som var oerhört lyhörd och som kunde hoppa på mitt tåg i hur det skulle hantera. Hen förstod precis vad som behövdes och lät mig leda medan hen gjorde sitt jobb. H var uppenbart förorättad över att ha fått sin integritet kränkt men den sårade stoltheten reparerades lite genom att hon fick välja 2 grejer ur ”lådan”.

Det tråkiga med blodprovet visade sig dock tyvärr vara en kattallergi.

//Ew.

Hello hösten!

6 september, det är enligt kalendern höst. Skolan har börjat, semestern är slut. Min obligatoriska sen-sommarresa är över.

Nu ska jag hem och börja om igen. Jag tänker alltid att hösten är en sådan evinnerligt tråkig årstid, en transportsträcka till skidåkning och jul. En jobbig, mörk årstid. Faktum är att jag ofta mår väldigt bra under hösten och får massor gjort, till skillnad från våren som brukar vara hysteriskt stressig och hemskt oproduktiv.

Men istället för att omfamna hösten som värsta positiva tiden full av bra träning, mysiga kvällar och ett lagom tempo tänker jag fortsätta tänka att den är tråkig. Eftersom att det uppenbarligen fungerar.

För när jag så stort ska ÄNDRA på saker brukar det mest bli stress och tårar av det hela, och jag har ingen lust med det nu. Faktum är ju att saker och ting just nu är precis som de ska vara…

Så hej tråkiga, mörka transportsträcke-tid!! Jag hoppas vi får det lika bra som förra året <3

//Ew.

Ja vad f*n ska man säga egentligen?

Jag brukar förundras över hur vuxna folk i min ålder är. Jag kan verkligen förvånas över åldern på riktigt kloka och vuxna människor, att det är födda samma år som mig. Sen får jag ångest över mina egna tillkortakommanden. Som att jag aldrig haft en tillsvidaretjänst eller ägt min bostad. Att jag aldrig köpt en riktig bil (alltså en som kostar mer än en average cykel och som har något som kallas servicebok). Att jag ibland får påminnelser på räkningar jag lagt på fel ställe och därför helt glömt bort. Eller att jag är löjligt beroende av att uppdatera Facebook hela tiden och lägga upp fullkomligt meningslösa (för alla utom mig) bilder på a) saker jag handlat b) när min unge för sjuttielfte gången gör en rolig min c) duktiga prestationer som tentaresultat, en schysst lön (jämfört med typ dålig föräldrapenning) och annat som visar vilket bekräftelsebehov jag har.

Nu har jag ju en bostadsrätt (väntar fortf på att banken ska komma på att jag är för liten för det) och min sambo köpte en bil med servicebok, och bilen är bara 1 år äldre än min snorunge. Räkningarna blir betalda tack var elektroniska fakturor och det faktum att jag lyckats komma på hur jag kan betala för saker med kort på nätet utan att slippa det där momentet när jag måste sticka in kortet i en kortläsare och krångla med koder. Liksom krypande har de här sakerna försvunnit i takt med, antar jag, att jag blivit klokare, tagit bättre beslut och liksom växt ihop mentalt, själsligt och kanske logiskt. Jag har slutat se på mig själv som en ungdom, och accepterat att man får finna sig i tråkiga saker som 12000-milaservice och amorteringar. Och kanske sluta vänta på att en livskris ska komma så att man kan röka cigg och dricka kaffe dygnet runt som den där gången jag gick ned 25kg på ett halvår. Att den tiden är förbi och att jag faktiskt är oerhört glad för det. Att försöka dra ned på kaffet istället för att dricka det istället för vatten, och glatt ta en snus istället för en cigg. (Förutom ibland, jag är bara mänsklig). Kalorier in-ut består inte längre i att dricka Nutrilett, istället får man bråka med en jävla boll i plast som på något vis gör att man inte kan skratta dagen efter. Jag är alltså på något sätt en av de där välartade 30-åringarna jag sett upp till. Inget fast jobb och rätt låg humor, men rätt proffsig om jag får säga det själv.

Men Facebook och Instagram kom jag liksom aldrig ifrån. Jag är ju dessutom sjukligt upptagen med min telefon konstant. Det är utan tvekan min längsta relation någonsin. 17 år har jag och mobilen kilat stadigt. Konstant tillgänglig. Och folk vänjer sig så klart, vi gör ju det. Förväntar oss att alla ska svara på något vis, ett samtal, sms, mms, Facebook eller Twitter. Och jag gör det ju. Svarar, trots att jag inte vill.

Så jag tog en paus, lät bli FB och lät telefonen vara ensam ibland. Sen barnet kom hem har den fått vila ännu mer. Det känns bra, inuti också. På en vecka har jag lyckats hitta bilden av nivån jag vill ha på relationen till mobilen, och på min tillgänglighet. Jag har tagit tillbaka kontrollen lite grann. Och jag har hittat ett sätt att stänga ute bruset, de små sakerna fick ta plats istället för de stora viktiga. Jag kollar nyheter istället för flödet på FB. Jag pratar klart med mitt barn innan jag kollar vad som lät på mobilen. Ringer det mitt i middagen låter jag det vara, det kan vänta. Jag stänger ute bruset och koncentrerar mig på de viktiga sakerna.

Att blogga är också att ta tillbaka kontrollen, ganska mycket envägskommunkation här. Och dessutom helt brusfritt.

Snart kommer det en ny blogg, vissa inlägg kommer publiceras både där och här medan andra lämpar sig bäst bara här. I slutändan får de bli en och samma men till en början får den nya bloggen flyga solo. Jag länkar självklart, alla mynt har två sidor.

Sov gott!

//Ew

Semester, typ.

Man vet att man har ledigt när man kan rensa listan av larm. En skön känsla. Men sen kommer de ju ändå givetvis.

Man ska vara där klockan då med den. Jag slappnar inte av på semestern. Jag stressar hit och dit, jag tänker på vad som ska komma sen. Men jag återhämtar mig. Jag läser alltid ett par böcker från listan över böcker jag önskar jag tog mig tid att läsa. Jag får tid att umgås med de närmaste. Barnet spenderar timmar i poolen medan jag dricker kaffe och ser på.

Jag kanske inte slappnar av, men jag återhämtar mig i alla fall. Att resa 2 veckor med just mitt barn innebär inte ännu att man kan ta sovmorgon eller slappna av på en uteservering. Men det kommer det med. Vi har det fint i återhämtningen.

//Ew.

20130708-235625.jpg

Att erkänna att det inte fungerar är enda vägen till lösningen.

Man fastnar så lätt i mönster, sådana är vi människor. Saker som “alltid är ett problem” blir också till en vana. De blir dessutom till en ursäkt efter ett tag. Det kommer inte fungera, jag har provat allt. Jag har sagt det så många gånger, och jag har hört det ännu fler gånger. Ofta är det inte så att allt blivit testat, däremot har väldigt många saker blivit det. Och man orkar ju inte hur många nederlag som helst. Och sen är det den där vanan, misslyckandet blir en vana liksom känslan av hopplöshet.

Ungefär 100 gånger (nä, inte hundra så klart, men det känns ju så) har jag provat något nytt med min dotter. Gett det tid att fungera. Och sett det aldrig bli en vana. Fast ibland har det fungerat. Och jag har kanske slappnat av, njutit, ibland faktiskt gråtit av lycka. Och sen har det sakta glidit tillbaka i vanan av att det inte fungerar. Och det beror inte på metoderna, det beror på mig. Så klart.

Ganska länge nu har vi haft det oerhört kämpigt här hemma. Det stora bekymret är nattningar. Metod efter metod har testats. Avslappning för barn, högläsning, cd-saga, Yohio (hennes första idol för övrigt, tack för det – hon hade kunnat falla för SeanBanan), stryka på ryggen, somna med oss, somna utan oss i vår säng, lägga sig tidigare, lägga sig senare, lägga sig när hon vill. Samtliga har fungerat 3-4 dagar, sen har hon kommit på sig själv. Bolltäcket var särskilt framgångsrikt tills hon kom på att det fick henne att somna, så sedan en månad ligger det utanför hennes rum. Hon vill inte sova helt enkelt. Så är det bara. Ett barn som inte kan sova kan bli hjälpt, men ett barn som inte vill sova kan man inte tvinga. Inte ens om jag var lagd åt medicineringshållet kan vi tvinga henne, så gör man bara inte. Det är ren nedsövning. Jag har accepterat att det är så här just nu.

Men det är så många andra saker som är problematiska och som stjäl tid från den tid vi skulle kunna göra roliga saker på. Spela fotboll, lägga pussel, spela spel, titta på film. Sånt som hon gillar. Men hon fastnar på momenten dit, och hon klarar för sitt liv inte av att avbryta aktiviteten utan att bryta ihop. Det är synd om henne, hon missar massor med tid som skulle kunna läggas på att vara barn. Vi kan ju inte heller acceptera att hon slåss och sparkar, och hon klarar inte av att vi tvingar henne att sluta med det. Hon är allergisk mot frustration och kan inte hantera den. Varje förändring ger henne ångest ser det ut som. Jag tror inte att hon kan förstå varför hon inte får göra som hon vill, att hon inte kan sätta det här “måstet” framför sin önskan och vilja. Det är inte färdigkopplat i huvudet på henne. Den banan finns inte där. Andra barn kan bli arga för att de måste bryta upp, men gör ändå som de blir tillsagda eftersom att de någonstans förstår att det är för en viktigare orsak. H kan inte förstå varför hennes känsla av att vilja något inte skulle betyda att hon gör det. Det känns som att det här med att bli vuxen kommer att passa henne utmärkt…

Dessutom är jag helt säker på att hon inte har något begrepp om tid över huvud taget. Hon förstår inte skillnaden mellan frukost, lunch och middag. Hon förstår inte att hon äter lunch på förskolan, sen mellanmål och att när vi kommer och hämtar henne och kommer hem så är det middag vi äter. Kopplingen mellan frukost-morgon, lunch-mitt på dagen och middag-hemma gör hon inte. Det låter kanske märkligt, men hon är helt borta när det gäller tid. Inte många 6-åringar kan väl klockan, men de har ett begrepp om vad morgon och kväll är. Det har inte H.

Jag vill poängtera att inget av det är gör något för min del. Så här är vår verklighet, kanske går det över om ett år, kanske är det för resten av livet. Det är skit samma för mig. Och jag har blivit så van vid det. Så bekväm med det. Så jag har slutat försöka hjälpa henne. Vi ska få komma till en person som är expert på tidshjhälpmedel, och jag har gått och väntat på den tiden i 4 månader. Bara låtit tiden gå. Så otroligt dum i huvudet vi varit. FÖR VI HAR JU SURFPLATTA.

En helt ny värld har öppnat sig. Hejdå krångliga pecs-bilder med kardborre och fula bilder. Hej snygga, enkla, fantastiska app. Vi skapar en rutin, fotar alla moment och förhoppningsvis kommer H tycka att det är skitcoolt. Hon gillar paddan, hon gillade pecs (förutom att hon tyckte bilderna var skitfula och till bejbisar) och de här rutinerna är så mycket mer specifika. Regnar det imorgon? Ja då plockar jag in bilden med gummistövlar istället för sandalerna. (Och vägrar hon gummistövlarna kunde jag inte bry mig mindre, hon får gärna gå barfota till bilen om hon vill. Pick your fights, man dör inte av att vara utan skor).

Om det funkar? Vet inte, tog just hem appen. Och om det inte funkar? Då tar vi en ny! Eller köper en stor whiteboard. Eller whatever. För man kan ju inte bara sluta försöka bara för att man är van vid att ha det på ett sätt som man inte vill ha det på. Jag är ju faktiskt inte sån. Jag gör precis som jag vill, och får det att funka.

I love teknik, lifesaver.

//Ew.

Önskelista iaf.

Vaknade och kom ihåg vad jag sagt att jag skulle önska mig i 30-årspresent
när folk frågar hela året, men alltid glömt!

2 vinglas vitt fin, 6 rött vin och 6 champagne. Basserien på Cervera, ett G som märke. Lagom dyra, 79/2st kanske. Lite platta i botten, men ändå rundade. Jag hade 6st vita men har ju slagit sönder 2. Så EmmaLi var klok var hon valde de, med tanken att jag säkert skulle slå sönder de.

Dessutom samlar vi ju på en servis från Pentik. Vanliga och djupa tallrikar samt assietter är lite beiga i färgen, och med grå streck längs kanten. Sen finns uppläggningsfat i samma färger men med renar på. Det finns även ljusstakar och massa fint med renarna på. Vi har 4 kuvert nu men jag vill ju ha 12 totalt…
Även om de där sakerna är mer till ”oss” än till mig iofs.

Men jag glömmer alltid att säga det när folk frågar.

En annan sak jag alltid glömmer bort, också själv, är att jag ända sedan de kom önskat mig Efva Attlings breda ring. Den ÄR så fin. Storlek 18.5 ;)

Så där ja.

/Ew.

Mamma till en stor stjärna.

Mamma till en 6-åring. Vi har haft ett spännande år, men med många stora förändringar. Jag är därför extra stolt över hur min stjärna klarat dessa förändringar.

Mest stolt och glad är jag dock för att hon alltid berättat när det varit jobbigt för henne, så att vi kunnat hjälpa och stötta.

Jag är hennes största fan. Min 6-åriga tjej. Perfekt på alla sätt.

Kram Ew.

En vecka av känslor.

Den här veckan är alltid så full av tårar. Mitt barn fyller år och jag påminns om det oerhört gigantiskt stora i att ha blivit mamma. Så många ”Bode den här tiden för exakt….år sedan” svischar förbi i hjärnan. Och i hjärtat.

Den 8/5 2007 var hon beräknad, men kom ju först 2 dagar senare. Inga dagar i mitt liv minns jag så tydligt som de där dagarna i maj innan hon kom. Dagarna efter att hon faktiskt föddes minns jag inte alls lika bra, men så är det nog för de flesta.

Jag hade det väldigt jobbigt känslomässigt under min graviditet, min relation till min dotters pappa var väldigt trasig och jag kände mig väldigt ensam. Jag hade puttat bort en del vänner men många hade nog också svårt att förhålla sig till min situation. Det har gjort mig väldigt ledsen att tänka på tidigare, men det är ingenting som känns jobbigt idag.

För när hon väl föddes, denna lilla fina människa, var jag aldrig ensam mer. Dels för att jag hade henne, men också för att jag alltid haft ett otroligt stöd av min familj och många vänner. Plötsligt hade jag många fler vänner. Jag vann oerhört mycket på att skaffa barn. Jag tror att det var det absolut bästa som hade kunnat hända mig. På alla tänkbara sätt har mitt liv blivit så mycket bättre sen jag blev förälder. Det är ju verkligen något att fira.

Så den här ”födelsedagsveckan” är sannerligen något väldigt gott att ha. Att fälla en tår är helt okej, det är tårar av stolthet, vördnad, storhet och magi.

Mitt liv idag är helt normalt. Inte konstigt, inte stökigt, inte destruktivt. Många skulle kanske säga tråkigt, men jag älskar det. Istället för adrenalinkickar får jag resa, åka skidor, hälsa på vänner, köpa det jag behöver och vill ha. Det är spänning för mig. Ett liv som jag aldrig ville ha för att jag trodde att jag aldrig skulle få. Nu när jag är här är det så sjukt maxat. Coolt, till och med!

Och på fredag smäller det. Jag får väcka min stora tjej samma tid som jag för 6 år sen vaknade av värkar. Helt otroligt.

//Ew.