Ja vad f*n ska man säga egentligen?

Jag brukar förundras över hur vuxna folk i min ålder är. Jag kan verkligen förvånas över åldern på riktigt kloka och vuxna människor, att det är födda samma år som mig. Sen får jag ångest över mina egna tillkortakommanden. Som att jag aldrig haft en tillsvidaretjänst eller ägt min bostad. Att jag aldrig köpt en riktig bil (alltså en som kostar mer än en average cykel och som har något som kallas servicebok). Att jag ibland får påminnelser på räkningar jag lagt på fel ställe och därför helt glömt bort. Eller att jag är löjligt beroende av att uppdatera Facebook hela tiden och lägga upp fullkomligt meningslösa (för alla utom mig) bilder på a) saker jag handlat b) när min unge för sjuttielfte gången gör en rolig min c) duktiga prestationer som tentaresultat, en schysst lön (jämfört med typ dålig föräldrapenning) och annat som visar vilket bekräftelsebehov jag har.

Nu har jag ju en bostadsrätt (väntar fortf på att banken ska komma på att jag är för liten för det) och min sambo köpte en bil med servicebok, och bilen är bara 1 år äldre än min snorunge. Räkningarna blir betalda tack var elektroniska fakturor och det faktum att jag lyckats komma på hur jag kan betala för saker med kort på nätet utan att slippa det där momentet när jag måste sticka in kortet i en kortläsare och krångla med koder. Liksom krypande har de här sakerna försvunnit i takt med, antar jag, att jag blivit klokare, tagit bättre beslut och liksom växt ihop mentalt, själsligt och kanske logiskt. Jag har slutat se på mig själv som en ungdom, och accepterat att man får finna sig i tråkiga saker som 12000-milaservice och amorteringar. Och kanske sluta vänta på att en livskris ska komma så att man kan röka cigg och dricka kaffe dygnet runt som den där gången jag gick ned 25kg på ett halvår. Att den tiden är förbi och att jag faktiskt är oerhört glad för det. Att försöka dra ned på kaffet istället för att dricka det istället för vatten, och glatt ta en snus istället för en cigg. (Förutom ibland, jag är bara mänsklig). Kalorier in-ut består inte längre i att dricka Nutrilett, istället får man bråka med en jävla boll i plast som på något vis gör att man inte kan skratta dagen efter. Jag är alltså på något sätt en av de där välartade 30-åringarna jag sett upp till. Inget fast jobb och rätt låg humor, men rätt proffsig om jag får säga det själv.

Men Facebook och Instagram kom jag liksom aldrig ifrån. Jag är ju dessutom sjukligt upptagen med min telefon konstant. Det är utan tvekan min längsta relation någonsin. 17 år har jag och mobilen kilat stadigt. Konstant tillgänglig. Och folk vänjer sig så klart, vi gör ju det. Förväntar oss att alla ska svara på något vis, ett samtal, sms, mms, Facebook eller Twitter. Och jag gör det ju. Svarar, trots att jag inte vill.

Så jag tog en paus, lät bli FB och lät telefonen vara ensam ibland. Sen barnet kom hem har den fått vila ännu mer. Det känns bra, inuti också. På en vecka har jag lyckats hitta bilden av nivån jag vill ha på relationen till mobilen, och på min tillgänglighet. Jag har tagit tillbaka kontrollen lite grann. Och jag har hittat ett sätt att stänga ute bruset, de små sakerna fick ta plats istället för de stora viktiga. Jag kollar nyheter istället för flödet på FB. Jag pratar klart med mitt barn innan jag kollar vad som lät på mobilen. Ringer det mitt i middagen låter jag det vara, det kan vänta. Jag stänger ute bruset och koncentrerar mig på de viktiga sakerna.

Att blogga är också att ta tillbaka kontrollen, ganska mycket envägskommunkation här. Och dessutom helt brusfritt.

Snart kommer det en ny blogg, vissa inlägg kommer publiceras både där och här medan andra lämpar sig bäst bara här. I slutändan får de bli en och samma men till en början får den nya bloggen flyga solo. Jag länkar självklart, alla mynt har två sidor.

Sov gott!

//Ew

Semester, typ.

Man vet att man har ledigt när man kan rensa listan av larm. En skön känsla. Men sen kommer de ju ändå givetvis.

Man ska vara där klockan då med den. Jag slappnar inte av på semestern. Jag stressar hit och dit, jag tänker på vad som ska komma sen. Men jag återhämtar mig. Jag läser alltid ett par böcker från listan över böcker jag önskar jag tog mig tid att läsa. Jag får tid att umgås med de närmaste. Barnet spenderar timmar i poolen medan jag dricker kaffe och ser på.

Jag kanske inte slappnar av, men jag återhämtar mig i alla fall. Att resa 2 veckor med just mitt barn innebär inte ännu att man kan ta sovmorgon eller slappna av på en uteservering. Men det kommer det med. Vi har det fint i återhämtningen.

//Ew.

20130708-235625.jpg