Att erkänna att det inte fungerar är enda vägen till lösningen.

Man fastnar så lätt i mönster, sådana är vi människor. Saker som “alltid är ett problem” blir också till en vana. De blir dessutom till en ursäkt efter ett tag. Det kommer inte fungera, jag har provat allt. Jag har sagt det så många gånger, och jag har hört det ännu fler gånger. Ofta är det inte så att allt blivit testat, däremot har väldigt många saker blivit det. Och man orkar ju inte hur många nederlag som helst. Och sen är det den där vanan, misslyckandet blir en vana liksom känslan av hopplöshet.

Ungefär 100 gånger (nä, inte hundra så klart, men det känns ju så) har jag provat något nytt med min dotter. Gett det tid att fungera. Och sett det aldrig bli en vana. Fast ibland har det fungerat. Och jag har kanske slappnat av, njutit, ibland faktiskt gråtit av lycka. Och sen har det sakta glidit tillbaka i vanan av att det inte fungerar. Och det beror inte på metoderna, det beror på mig. Så klart.

Ganska länge nu har vi haft det oerhört kämpigt här hemma. Det stora bekymret är nattningar. Metod efter metod har testats. Avslappning för barn, högläsning, cd-saga, Yohio (hennes första idol för övrigt, tack för det – hon hade kunnat falla för SeanBanan), stryka på ryggen, somna med oss, somna utan oss i vår säng, lägga sig tidigare, lägga sig senare, lägga sig när hon vill. Samtliga har fungerat 3-4 dagar, sen har hon kommit på sig själv. Bolltäcket var särskilt framgångsrikt tills hon kom på att det fick henne att somna, så sedan en månad ligger det utanför hennes rum. Hon vill inte sova helt enkelt. Så är det bara. Ett barn som inte kan sova kan bli hjälpt, men ett barn som inte vill sova kan man inte tvinga. Inte ens om jag var lagd åt medicineringshållet kan vi tvinga henne, så gör man bara inte. Det är ren nedsövning. Jag har accepterat att det är så här just nu.

Men det är så många andra saker som är problematiska och som stjäl tid från den tid vi skulle kunna göra roliga saker på. Spela fotboll, lägga pussel, spela spel, titta på film. Sånt som hon gillar. Men hon fastnar på momenten dit, och hon klarar för sitt liv inte av att avbryta aktiviteten utan att bryta ihop. Det är synd om henne, hon missar massor med tid som skulle kunna läggas på att vara barn. Vi kan ju inte heller acceptera att hon slåss och sparkar, och hon klarar inte av att vi tvingar henne att sluta med det. Hon är allergisk mot frustration och kan inte hantera den. Varje förändring ger henne ångest ser det ut som. Jag tror inte att hon kan förstå varför hon inte får göra som hon vill, att hon inte kan sätta det här “måstet” framför sin önskan och vilja. Det är inte färdigkopplat i huvudet på henne. Den banan finns inte där. Andra barn kan bli arga för att de måste bryta upp, men gör ändå som de blir tillsagda eftersom att de någonstans förstår att det är för en viktigare orsak. H kan inte förstå varför hennes känsla av att vilja något inte skulle betyda att hon gör det. Det känns som att det här med att bli vuxen kommer att passa henne utmärkt…

Dessutom är jag helt säker på att hon inte har något begrepp om tid över huvud taget. Hon förstår inte skillnaden mellan frukost, lunch och middag. Hon förstår inte att hon äter lunch på förskolan, sen mellanmål och att när vi kommer och hämtar henne och kommer hem så är det middag vi äter. Kopplingen mellan frukost-morgon, lunch-mitt på dagen och middag-hemma gör hon inte. Det låter kanske märkligt, men hon är helt borta när det gäller tid. Inte många 6-åringar kan väl klockan, men de har ett begrepp om vad morgon och kväll är. Det har inte H.

Jag vill poängtera att inget av det är gör något för min del. Så här är vår verklighet, kanske går det över om ett år, kanske är det för resten av livet. Det är skit samma för mig. Och jag har blivit så van vid det. Så bekväm med det. Så jag har slutat försöka hjälpa henne. Vi ska få komma till en person som är expert på tidshjhälpmedel, och jag har gått och väntat på den tiden i 4 månader. Bara låtit tiden gå. Så otroligt dum i huvudet vi varit. FÖR VI HAR JU SURFPLATTA.

En helt ny värld har öppnat sig. Hejdå krångliga pecs-bilder med kardborre och fula bilder. Hej snygga, enkla, fantastiska app. Vi skapar en rutin, fotar alla moment och förhoppningsvis kommer H tycka att det är skitcoolt. Hon gillar paddan, hon gillade pecs (förutom att hon tyckte bilderna var skitfula och till bejbisar) och de här rutinerna är så mycket mer specifika. Regnar det imorgon? Ja då plockar jag in bilden med gummistövlar istället för sandalerna. (Och vägrar hon gummistövlarna kunde jag inte bry mig mindre, hon får gärna gå barfota till bilen om hon vill. Pick your fights, man dör inte av att vara utan skor).

Om det funkar? Vet inte, tog just hem appen. Och om det inte funkar? Då tar vi en ny! Eller köper en stor whiteboard. Eller whatever. För man kan ju inte bara sluta försöka bara för att man är van vid att ha det på ett sätt som man inte vill ha det på. Jag är ju faktiskt inte sån. Jag gör precis som jag vill, och får det att funka.

I love teknik, lifesaver.

//Ew.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s