Kul sen.

Återigen sitter jag här i sängen i mitt fantastiska hem och är så otroligt glad för de kopiöst jobbiga val jag gjort de senaste åren. Alla tråkiga beslut som sög att tabuts då. Att sluta plugga för att jobba till exempel – CRAP. Inte alls det jag ville, men jag insåg ju att det inte gick runt. Och att flytta för 5 år sen, usch. Men just då var det faktiskt det enda vettiga.

För det är så, man väljer rätt när man lyssnar på magkänslan trots att det är jobbigt och skittråkigt för stunden. Jag har provat att låta bli att lyssna också. Det blev väldigt dyrt, på flera sätt. Roligt och enkelt för stunden och värt det just då. Men så i efterhand när kakan var uppäten, inte så värt.

Och nu sitter jag här och har det jävligt bra rent utsagt. Men kul var det inte hela vägen, men värt det! Och frågar du H så var det roligt, hela vägen. Det är jag nog mest stolt över faktiskt, att hon aldrig vetat att vi ibland haft det riktigt tufft.

Det är verkligen helt abstrakt för mig att jag nyss lade undan min bok i demokratisering, för att jag faktiskt läser till Statsvetare. Och att jag imorgon ska fixa frukost på min spis. MIN spis. Och att vi kan ta vår bil till stan, fulltankad som den är. Ingenting av det där var möjligt för 5 minuter sedan. Men jag valde bra (utöver den fantastiska mannen alltså) om och om igen, nystade ut och löste saker. Sakta men säkert betade jag av allt som behövdes göras och när jag nu fyller 30 om lite mer än en månad så är jag faktiskt med i matchen sen ett tag tillbaka.

I did it. Med råge. Jag gick från en barndom till ett vuxenliv. Sen fick jag någon med en barndom och så gick jag till ett helt annat vuxenliv.

Jag tänker på de där reklamsidorna om barnfattigdom ibland när jag ynkar mig. De där barnen lär ut saker, som hur man inte går på kalas hos andra för att man inte kan bjuda själv. Eller hur man inte berättar för sina föräldrar om de dyrare alternativen på friluftsdagen. Hur det var när jag var liten och hur det hade kunnat vara nu om inte jag gjort de där tråkiga valen nu som vuxen.

Så jag myser över alla saker jag inte gjort, alla grejer jag aldrig köpt, alla prioriteringar och all tråkig mat jag förkovrat mig i. Jag är så otroligt glad för de.

När Sossarna vinner valet 2014 ska jag försöka göra en insats i barnfattigdomsfrågan.

//Ew.

Annonser

Gissa vad jag föredrar?

Förr i tiden blev jag full av energi på våren. Nu blir jag tydligen svinigt trött. Förra året blev jag sjukskriven i FEM veckor, bara för att jag var stört trött. Hur är det möjligt? Och varför får man inte välja? Jag har verkligen inte förtjänat att vara så här trött, tvärtom tagit hand om mig väldigt ordentligt. Men det är väl så, kroppen gör inte som man vill, bara för att man vill det. Även människor som inte röker får lungcancer och KOL ibland.

Det viktiga att komma ihåg är nog att allt man gör ändå räknas, i längden. Att man trots allt mår bäst av att sköta om sig. Att även om jag är trött om vårarna nu mår jag bättre om 5, 10 och 50 år om jag fortsätter sköta om mig. Lätt att glömma bort när man vill hoppa av skolan och ta ett halvtidsjobb på ett Ica som öppnar kl 11, men jag tänker ändå att det här är övergående :) Och att jag kommer må bättre i längden om jag fortsätter träna och äta rätt. Och att orken kommer tillbaka innan tentorna…

Men visst, jag hade föredragit att vara full av energi… Men jag litar på att kroppen gör det den ska av allt. Okej kropp?!

//Ew.

Min största skräck (kanske plats 25).

Det finns mycket att vara rädd för. Olika obehagliga sätt att dö på kommer ju först, men lite längre ned på listan kommer alltså följande:

Att någon stjäl dina drömmar.

Inte de du har när du sover dock, de kan valfri människa få, de är inte så viktiga. Jag snackar om de där man drömmer om livet, om framtiden. Om alla saker man vill göra. I de drömmarna kan man göra precis allt. Det mesta blir inte av, men nästan alla saker jag gjort har jag en gång drömt om att få göra. Smått och stort. Åka Jetline på Grönan – åka till England och jobba. Lära mig åka snowboard – åka bräda i Riksgränsen en Midsommar. Vissa saker snubblar man bara över men i mitt liv handlar väldigt mycket om att jag strävat efter något och därför har jag kommit fram till slut. Få saker har ‘bara hänt’ mig. Jag har fått se till så att saker sker. Men de allra, allra flesta saker jag drömmer om har inte hänt ännu och kommer kanske aldrig hända. Men det gör ingenting, det är INTE det som är poängen. Att längta efter saker, sträva, prata, drömma om saker – det är livet det också. Det får det att kännas som om jag nästan sitter på flyget till det där drömresemålet. Det känns bra, oavsett om jag hamnar på min egen balkong eller på en medelhavsö.

Men så finns det människor som inte klarar av det där. Som bara inte kan hantera drömmar. Om det är för att de inte kan drömma själva och därför måste slå ned på andras drömmar eller om det beror på något annat vet jag inte, men det spelar ingen roll. För man får inte ta andras drömmar. Att drömma är gratis, och en rättighet. En möjlighet.

Drömtjuvar kan förstöra ett barn. Om ett barn hela tiden får höra ‘det går inte, så kan man inte göra’ kommer det barnet sluta försöka nå stjärnorna till slut. Sluta försöka göra det omöjliga. Om ett barn med talang får höra det tillräckligt många gånger dör det där som gör att talangen i kombination med en tro på att det går att krossa det rekordet, jag kan hoppa högre, faktiskt gör det.
Vilket barn som helst slutar snabbt tro på att det är möjligt att bli vad man vill när tråkiga drömtjuvsvuxna hela tiden säger att det inte går. Och vad händer då med en människa? Jo det där barnet slutar drömma och rättar in sig i ledet…

Detsamma gäller för mig. Jag är livrädd för vad som händer med mig om jag slutar drömma. För drömmarna för mig framåt, möjliga som omöjliga. ”Sikta mot stjärnorna så när du trädtopparna” – jag är här i trädtopparna nästan hela tiden, tack vare mina drömmar. Jag har gjort det omöjliga flera gånger i mitt liv, tack vare mina drömmar. Jag saknar inte kontakt med verkligheten, jag har haft mer kontakt med verkligheten än många andra. Men jag behöver få drömma, det gör mig inte illa att inte drömmarna blir verklighet.

Jag lever min dröm, här. Men om jag inte får drömma vidare utan att hela tiden få höra ”det går inte, hur har du tänkt nu” kommer drömmarna säkerligen antingen sluta, och jag rättar in mig i ledet och nöjer mig med min livslott, eller så kommer drömmarna börja handla om att leva på andra platser än här. Jag hoppas på det sista, för jag vill aldrig sluta drömma.

//Ew.

Mot annat mål.

20130411-082533.jpg

Vi har installerat en rolig app, min vackra man och jag. Blommor & Bin heter den. Där får man fylla i sånt man skulle vilja göra enligt tre kategorier. Kanske kan jag, kanske kan du och kanske kan vi. De saker man båda fyllt i matchas sen och så får man en matchning per dag. Man får alltså aldrig veta vad den andre fyllt i om man inte själv valt samma. Appen är från RFSU och rätt kul.

Igår kom ”kanske kan vi… Ta en weekend tillsammans”. (Vilket får sägas vara ett av de mest ”snälla” alternativ man kunde välja…)

Och det är precis vad vi gör idag – vi tar tåget till Riksgränsen och stannar där till på söndag. Allt det här är möjligt delvis tack vare att boendet betalades av Emils familjs födelsedagspresent till oss.

Men den största hjälten är min mamma. Hon kommer ta hand om Haeyli (hos oss) och göra sånt som Mommo och Haeyli brukar göra tillsammans. Äta gröt, spela spel och läsa böcker. Det är helt awesome och det är så skönt att säga hejdå till H och veta att hon kommer ha det så mycket roligare än hon skulle haft med oss.

Och så det bästa – påsen med käk. Fisksoppa, oxfilépasta och allt vad det nu var. Medskickad pasta, ris, vin, aioli, sallad och allt möjligt annat som kommer göra den här helgen till en matorgie. Helt underbart att glida in till vandrarhemmet efter en hel dag i backen och värma mat som redan är lagad. I MJUKISBYXOR.

Så tack älskade familj för att ni gör det så lätt att ta hand om kärleken. Jag älskar er alla.

Kram Ew.