En mjukis gjord av stål?

Jag har blivit en mjukis med alldeles för hårt skal. Till skillnad från förr, när jag var en hårding med mjukt skal. Skillnaden är faktiskt väsentlig, åtminstone för alla omkring :) Mitt hårda skal numer gör att jag låter hård, ibland nästan kall, jag blir svart och vit i andras ögon. Men inuti vill jag alla väl, jag vill att rasismen ska försvinna, att barnfattigdom ska utrotas och jag vill att alla ska känna sig sedda efter ett samtal med Försäkringskassan.

Men så verkar det inte. Istället blir jag klumpigt hård, nästan hatisk. Dömande och kantig. Det är faktiskt inte jag. Jag har fastnat i en jargong som är hård istället för en som är rak. För rak är jag, det har jag alltid varit.

Flera år av att försöka vara någon jag inte är, för att passa in i en ram som någon annan satt upp, och på vägen blev jag lika hård som de jag tog lärdom av. Inte bara hård, utan även glömsk. Jag glömde att världen inte är centrerad runt det man själv tycker utan tvärtom blir samhället ett lapptäcke av det alla andra tycker. Rätten, verktyget, man har är att försöka förändra de lappar man tycker är fel. Och jag glömde att bara för att man tycker att många andra är riktigt dumma i huvudet så försvinner de inte för att man låser in sig i en mini-värld. Det enda som händer är ju att världen glömmer bort en…

Jag vill inte uppmärksammas för att saker jag sagt är provocerande, högljudda eller innehåller en mängd svordomar. Jag vill inte förknippas med den där tjejen som är arg. Jag orkar inte leverera starka åsikter bara för att jag ska tycka något. Jag har en miljon kloka saker att säga utan att behöva svära!

Så nu tar jag ett djupt andetag och försöker säga alla de saker på det sätt jag är bäst på, eller var bäst på. Sansat, lugnt, retoriskt och positivt. Även de vidrigaste saker med samhället kan förändras genom ord som alla orkar lyssna på. Jag vill inte vara en provokatör, även om det är gott det med! Jag är riktigt bra på att argumentera med jag har glömt bort det, min mjuka insida doldes av en hård yta.

Det där hårda i mig, det älskar jag. Jag godtar inte våld, inte kränkningar, jag har nolltolerans mot sånt. Det gör mig arg att så många kvinnor vet hur det känns att bli slagen av en partner som säger att han älskar henne. Det gör mig rasande att barn får försvara sin hudfärg. Det gör mig galen att regeringens direktiv gjort Sverige till ”alla för sig själv”. Men det hjälper inte att sörja samtidigt som man svär och hatar! Hat är ingenting man vinner på att ge sig hän åt. Jag har varit så naiv, hatat på utsidan och gråtit på insidan. Istället för att som förr, och nu, möta hat med mjukhet och svära inuti. Svälja de hårda orden.

Så nu sträcker jag på ryggen och säger ”kom då”. Kom rasister, kom näthatare, kom förtryckare och kom individanpassad skattepolitik. Jag ska möta er med kloka ord, orubbliga argument och kunskap.

Och med den här insikten känner jag mig sjukt peppad inför utbildningar, debatter och valrörelse!

//Ew – röd som den rödaste ros.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s