En självklar sak.

Emil har åkt på teambuilding med jobbet över natten, och H får sova med mig. Oftast somnar hon i sin egen säng, ibland i vår. Ibland kommer hon in på natten, då är det trångt, men alla är välkomna. (Även om tillåtet antal gossedjur som också får sova med oss är max fvå).

H somnar alltid på min sida, så har det varit sen H började komma tillit på natten och började somna i min säng. Typ 4 år då. Men jag frågar alltid vilken sida, med hopp om att få sova på ”min” sida.

Ikväll:
”Ska du sova på min sida eller Emils sida?”
”Jag ska sova på Pappas sida för jag saknar honom så mycket.”

H säger inte saker för att behaga. Tro mig. Och här är en lite människa som bestämt benämningar på alla helt själv. Ingen klistrar något på henne.

Men jag blir glad för hennes skull, bättre man kan man inte ha som plastfarsa. Emil säger inte att han ät barnvakt, han är hemma helt enkelt. På samma sätt som jag är hemma med H när han har match eller behöver åka bort. Likaväl får jag gå på mina möten. Han hämtar på förskolan, vabbar, läser, kramar, skäller, köper skridskor, skjutsar. Mer än många andra pappor i min närhet, som inte gör ett skit.

E har förtjänat den där titeln. Sen vad vi andra kallar, det är något annat. Jag säger Emil, och ibland säger H det också. Hon har två pappor säger hon, och det är ju så. En biologisk och en riktig…

Jag brukar inte skriva om sådant här, det är privat. Men folk snackar så mycket, har så mycket åsikter. E kommer inte överge H oavsett vad som händer, förrän hon i så fall väljer det. E behöver man inte be om hjälp, om jag har ett möte och han inte har det, eller han har en match och jag inte har ett möte – då är det självklart att den utan åtagande stannar hemma, det behöver vi inte ens snacka om. Det är jag otroligt tacksam för, det är inte självklart för många. Han är en annan sort än de man måste tjata på om blöjbyten, eller som sätter sina intressen i första rummet. Eller som bara längtar efter barnfri tid. Eller som ser att spendera tid med sina barn som barnpassning. (Jag tycker att det är idiotiskt och vill inte leva så, men det är besides the point,)

Iaf – vi saknar Emil!

//Ew.

FDSF.

Idag gör mänskligheten mig lite nedstämd, och praktiska saker i mitt funkar inte riktigt som jag vill. Men jag gläds åt solen som skiner och försöker återgå till att leva NU istället för att jaga framtiden. Jag lärde mig den konsten under tiden mamma var sjuk för andra gången, nu är det ett år sen den pissiga tiden var nutid.

Återgå till så som livet var FDSF – före den stora flytten. Man blir som traumatiserad av att byta liv, allt nytt in och gammalt ut. All väntan på nästa steg, nästa kontrakt, nästa möte, nästa beslut. Nu väntar jag inte längre på att saker ska hända, nu är vi i mål med det är projektet. Så nu måste jag ställa om hjärnan igen, till nu-läge.

Behöver vänja mig vid att ha det så här som vi har det, så här bra. Jag behöver wrap my head around min nya situation och njuta av den. Sluta tro att den ska försvinna och sluta jaga framtiden. Men jag har blivit så van efter det här halvåret av att vänta :)

//Ew.

fail.

Sånt här stör jag mig så sjukt ofta på (inte just sånt här, beställer inte saker man äter med händerna på restaurang om det inte är räkor, men sådana här idiotiska felgrejjer liksom, sånt man kan säga ”fail” till), lämna en ÖPPEN förpackning. Eller SKRIV att man bör öppna den innan man äter. På alla räkfrossor får man faktiskt en skål med vatten o h citron. Orutinerat.

//Ew.

Man får inte allt man vill.

Får man höra som barn och uppleva genom livet. Men så är det, och man för respektera det faktiskt. Det är vad som driver oss, samtidigt som det hämmar. Jag vill helst inte kompromissa om min lycka men man får faktiskt missa saker man vill ha till förmån för att någon annan ska få det de i sin tur vill ha.

Ack så svårt för en nästan-30-årig envis och självständig (tjurig) tjej. Livet alltså, en lång väg med att anpassa sig. Aldrig är man klar. Men om man blev det – gud så trist!

//Ew.

En dag att spara.

Idag har varit en sån dag som jag tänker spara och plocka fram när det inte är fullt lika bra som det var idag. En riktigt, riktigt bra dag.

Det är skrämmande sällan jag använder en hel dag till det bästa jag har – H. Oftare sen E flyttade in, men ändå sällan. En del av en dag brukar det vara, eller en dag fylld av aktiviteter med andra. Ni vet, Bio med bästa kompisen, middag hos Mommo, sånt. Jättemysiga saker, men inte bara H. Hemma är vi mycket också, då kanske vi kollar TV tillsammans eller läser något, men jag tar mig sällan tid bara till H. Idag spontanblev en sån dag.

E tog skotern och åkte iväg, bästa kompisen blev sjuk och kunde inte följa till skidbacken. Istället åkte jag och H slalom, fikade, åkte lite mer, åt middag på donken. Sen kom E hem och åt och sen åkte han igen. I 3 timmar har lilla H legat (haha nä, inte still) i sängen med mig och kollat Greys Anatomy. Frågat tusen saker, berättat tusen saker, ropat ”hon sa NO!”, (eller något av de andra kanske 30 ord hon känner till på Engelska) varje gång hon hört det, pussat mig och bara varit H när hon är som bäst. Det vill säga inte hungrig, trött av utevistelse och trygg. Jag hade inte kunnat spendera den här lördagen bättre med någon annan människa på någon annan plats än vad jag fick göra idag.

Det är så fantastiskt att se hur hon blivit hjälpt av det här täcket med en massa bollar i, som gör att hon sover tidigare och bättre. Det är också skönt att se att det var själva väntan på att flytta och flytten som händelse som stressade henne, för väl här ”hemma” är hon nu så mycket lugnare än de senaste månaderna. Faktum är att det här senaste halvåret har tagit knäcken på mig, H har knappt sovit och hon har varit argare och ledsnare än någonsin förut. Men nu har hon stabiliserats igen och det är så jävla skönt att se ungen glad!

Jag vet inte vad som kommer hända med henne när hon blir äldre, det vet ingen om sina barn. Jag vet inte om det kommer räcka att jag och E finns till för henne och kan guida henne i sin oförmåga att hantera frustration och motgångar. Jag har ingen aning om ifall hon kommer klara sig på egen hand i skolan, och jag vet inte om hon kommer få det extra svårt som vuxen. Men vad jag vet är att hon är det absolut bästa jag har, och jag är glad för henne varenda eviga dag, när det sparkas sönder möbler så väl som när hon pussar mig en hel kväll. Hon är en fantastisk unge, person och vän.

MEN. Sådana här dagar känns det extra mysigt, och extra sorgligt. Mysigt för att det är så skönt att somna genomlycklig. Sorgligt för att det inte är så här varje dag. Sorgligt för att jag inte investerar mer aktiv tid med henne, där jag lägger bort allt och bara är där med henne, på hennes sätt och på hennes premisser. Jag tänker inte ens säga ”det hör ska jag göra oftare, minst en gång i månaden”, för det är inte de planerade dagarna som blir såhär. Däremot tänker jag verkligen försöka att vara mer närvarande i närheten av henne, för det mår hon allra bäst av. Allt det där bruset runtomkring, det är inte viktigt.

Nu ska jag lägga mig bredvid den här vackra människan och somna så gott, så gott.

20130216-235647.jpg

//Ew.

stora ord från en liten.

“Mamma, när jag är vuxen och har egna ungar så kommer ju du dö. Och även fast du är jättejättegammal så kommer jag och bli så ledsen och sakna dig jätte jättemycket.

Sen fortsätter hon, lite sorgsnare;

“Och när Mommo dör och är jättejättegammal kommer jag sakna henne så mycket. Jag tycker inte om att tänka på det, jag blir så ledsen så det kommer tårar i ögonen varje dag jag tänker på det.”

Det är så fruktansvärt hemskt att min älskade lilla grisunge en dag ska känna exakt samma skräck och sorg som jag gjorde när jag insåg på riktigt att mina föräldrar kommer att dö någon gång. Det var alldeles nyss, 3 år sedan nu till våren.

Och den här lilla människan har redan börjat fatta. Livet tar slut någon gång, inte bara för oss, utan för andra före oss. Och vi måste stå kvar och hantera den sorgen.

Den rädslan finns hos oss alla, den gör oss alla rädda. Så rädda att man som 5-åring kan få tårar i ögonen när man tänker på att ens Mommo en dag ska dö. Ens Mommo som “aldrig säger dumma saker och som alltid har tid.” Fast hon ska dö när hon är 100, och man omöjligt kan förstå vad 100 år är när man är 5 år så är det så sorgligt att man kan få tårar i ögonen.

Och runt om i världen så vaknar barns sinnen för död runt samma ålder, det är  just vid den här åldern som man mentalt klarar av att tänka att någon inte kommer finnas för evigt. Ens lilla värld har fått bli större, man har börjat fatta det här med att liv tillkommer – och plötsligt är hjärnan och själen redo att hantera att liv försvinner.

Det är fascinerande att ha barn, man har alltid fötterna på jorden – och har man det inte så blir man neddragen med jämn mellanrum Ler

//Ew.

musikvadd i hjärnan.

Vissa saker kan driva mig till vansinne för att det är fel. Korrupta politiker, svält, rika som tar och gnäller och aldrig ger, krig, ja ni förstår vad jag menar.

Andra saker är så sjukt triviala att jag nästan skäms – men det ÄR ändå ett problem.

Som att Will.I.Am gjort en låt med Britney Spears och jag gillar det. Det är FEL på så många plan.

Det är inte det att man inte får tycka om Britney Spears, för det får man absolut. Det är bara det att jag  tänker att jag är bättre än sån här genmodifierad musik gjord för the mainstream. Och det bara går in i min hjärna och tilltalar den. Det är så sjukt irriterande. Jag vill vara större än så. Mer än så.

Jag väljer att hantera det på följande sätt: min hjärna tänker så många smarta tankar varje dag att det där luddet som ändå finns i alla hjärnor också behöver tilltalas.

Med det i bakhuvudet rockar jag järnet “and goes on and on and on and on”…

//Ew.

Ens jävla kropp.

Börjar morgonen med att grina. Grina för att händerna gör ont, för att jag blev sjuk och missar 2 träningspass, och för att det är så jobbigt att mina systrar bor så långt bort.

En snabb titt i kalendern förklarar varför – ägglossning. Skönt att det är övergående.

Men händerna gör jävligt ont, det är mystiskt att jag blir sjuk i 24 timmar varje gång jag börjar träna och kommer upp i puls (och sambon stöttar med ”men varför tränar du när du känner dig risig trots att jag som sagt gör det direkt efter all form av träning och alltså bara skulle träna var 5e dag annars) och mina systrar bor förbannat jävla för långt bort. Det är bara inte gråt-material i vanliga fall. Jag har trots allt allt jag drömt om att ha vid den här tidpunkten i mitt liv, och det är väldigt awesome.

Men en god morgon till er :)

//Ew.

Köra tungt.

Jag har aldrig varit något fan av dieter, som sagt. Antingen har jag ätit och tränat, bara ätit eller inte ätit alls. Innan jag fyllde 25 har ingen utav metoderna resulterat i viktuppgång. Så är inte fallet numer.

Så nu är jag mitt uppe i ”äta och träna”-metoden. Det går ganska bra, förutom att min träningsregim hela tiden störs av ont i halsen och flyttar, barn och jul. Sånt där. Men nu ligger våren framför mig och jag tänker inte fokusera på annat än träning och skola, politik och familj. Och vin, vin är viktigt. Ofta följer socialt umgänge. Så jag antar att livet fortsätter som vanligt och att det jag får mindre av är min egen tid och studietid.

Men skit i det. Idag ska jag köra styrketräning eftersom att jag hade löpning igår och dessutom, som alltid, känner mig lite krasslig. Jag ligger på ett intag av 1700 kalorier per dag, skiter egentligen från vad de kommer. Men man vill ju bli mätt och då duger inte Kexchoklad. Det blir alltså en del nyttig kost också. Det är logiskt och ingen diet, jag behöver inte hålla reda på protein eller kolhydrater ännu. Fast efter styrketräning med tunga vikter behövs ju protein. Så då stoppar jag i mig det, kvarg och så favvobären, en banan. Sen återgår jag till kaffedrickande, och kyckling med sötpotatis till lunch och en dressing gjord på chili och turkisk yoghurt. Om någon månad får jag nog lägga till proteinpulver i kvargen.

Det blir ju nyttigt, utan att det är min avsikt. Det gör att jag ganska snabbt kommer bygga muskler igen, precis som jag vill. Dessutom kommer jag att bränna fett i flera timmar efteråt idag, medan jag skriver om politisk kultur.

En rätt fantastisk måndag att se fram emot!

//Ew.

Förväntningar.

De är livsfarliga, de där förväntningarna. Man mår bra av de, men de kan också förstöra en hel del. I slutändan är det nog bäst att som vanligt finna balansen. Att lära sig hantera förväntningar och besvikelsen de man föra med sig, för jag vill faktiskt inte alls leva utan de.

Vi har flyttat in nu. Vi är långt ifrån klara, men för varje dag blir vi mer och mer klara. Jag har faktiskt inte haft så många förväntningar på det här, för jag har faktiskt inte vågat tro på att det verkligen ska hända. Så många steg där något kan gå fel. Många år i bagaget där saker inte alls gått som jag trott, eller velat. Men nu är vi här. Vi äger rätten att bo här, tillsammans. Våra namn står på brevlådan och när vi säger ”hem” är det lägenheten med den blå dörren som det står 6E på vi menar.

Jag har sagt det så många gånger förr, men för bara ett år sedan var det här inte möjligt i min värld. Det fanns inte på världskartan över hur mitt liv skulle kunna vara. På många sätt lever jag min dröm, på riktigt. Det är ju helt galet. Helt sjukt. Och nu när jag är känner jag mig så lugn, så nöjd. Om livet förblir precis såhär är jag lycklig resten av mitt liv.

Jag har orosmoln, ofärdiga saker, massor med grejer jag vill. Men jag är trygg och det känns så jävla bra. Så otroligt magiskt jävla bra. Jag litar nog inte riktigt på att jag verkligen är här, men för varje dag som går känns det mer verkligt.

Så nu är det dags att ta hand om allt som vilat medan jag hållit andan. Skolan är i full gång, jag har uppgifter att göra, tentor att förbereda mig för. Vänner att träffa, kärlek att vårda, människor att hjälpa, en systerdotter att börja längta efter ordentligt. Mycket jobb, massa bra, och jag tänker njuta av att ha allt det där att pyssla med.

Dåliga saker kommer komma, livets hårda sida kommer såklart visa sig förr eller senare. Men jag har min dröm att leva i också, jag är mitt uppe i livet och jag är glad.

Dagens ”hur är det möjligt”: hur kan ett täcke fyllt med ganska hårda bollar få en unge att glatt somna? En unge som i dryga halvåret somnat argt och ledset hur vi än gjort, och dessutom somnat alldeles, alldeles för sent? Magi? Ja, kroppens magi kanske. Och Landstingets. Skattepengar som gjort det möjligt för oss att få en gladare unge utan att betala en krona.

Kram Ew!