Ödet, vilket skit.

Jag tror inte på ödet, jag tror på lyckliga eller olyckliga omständigheter. Jag vet inte om jag egentligen tror på karma heller, men mer på karma än på ödet i alla fall.

Jag träffade Emil 2004, tidigt på våren tror jag. Vi var inte alls rätt för varandra då, eller som någon sa, “han var för snäll för dig”. Kan hända. Nu träffades vi i alla fall igen och jag blev kär. Var det ödet? Förmodligen inte. Förmodligen tyckte vi att den andre var ganska trevlig och därför höll vi sporadisk kontakt. Vi började jobba på samma stora Plåsterhus och bestämde oss för att åka bräda en kväll efter jobbet. Simple as. Det fanns något där och plötsligt var vi på samma ställe och kände samma sak samtidigt. Typ.

Jag fick en liten bebis, och blev plötsligt själv med henne när hon var 3 månader, panik! Men tack och lov så sov hon för det mesta när hon skulle, hon åt bra, hade inga sjukdomar och var ett a-exemplar på alla sätt och vis. SEN blev jag hel och redig och trygg. Då kom 14 öroninflammationer, magsjuka som varade i 14 dagar, hyperaktivitet och allmänt kasst humör. (Fortfarande det coolaste jag vet bör tilläggas) Ödet? Karma? Nä, attityd och förhållningssätt antagligen. Eller kanske bara att det är sådär med barn. Problem kommer. Problem går. Punkt.

Trots det där, att jag inte tror på ödet, så får jag ibland en känsla av att det där jävla ödet försöker spela mig ett spratt. Försöka få mig att välja saker när jag inte alls vill ha några valmöjligheter. IRONI mina vänner, ironi. Det är vad det hela handlar om.

//Ew. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s