Bättre än julafton.

Imorgon flyttar vi in. Får nycklar. Smutsar ned golven för första gången själva. Så awesome.

Jag har flyttat in i nyproduktion en gång tidigare men då hade jag inte vett att uppskatta det. Mest för att jag inte var delaktig i inköpet, eller i skulden för bostaden. Easy come easy go som det heter.

Den här gången känns det helt jävla fantastiskt. Olidlig väntan. Fast egentligen är det typ stiltje i kroppen och hjärnan. Jag känner inte så mycket. Det är overkligt. Även om många bostäder varit så himla fantastiska att flytta in i är det ngt annorlunda med det här. Den här är min, jag har köpt rätten att bo där. Eller, banken har väl tekniskt sett köpt den men skit samma. Det här är en drömlägenhet.

Mitt största problem är just nu bara hur jag ska se till att bli den absolut första som går på toaletten. Jag har packat näsdukar och jag tänker vara först… Satsar på att dricka mycket vatten och hinna först in genom dörren!

//Ew.

Mina ständiga följeslagare.

Mina kompisar Nalle, Gorilla och Gurgi. Som följt mig i snart 30 år. Ännu idag torkar de mina tårar när jag är som ledsnast.

Som barn var jag känslomässigt bunden till dessa små djur, jag var tvungen att ha de och typ 15 djur till i sängen på natten. Alla skulle ha samma omsorg och kärlek. Jag och Pappa kommunicerade genom djuren, om sånt som var svårt. Jag gör samma med Haeyli, BäBä, Nicke, Hundis och Snutte väcker, tröstar och leker. Det är ett bra sätt att prata om saker som kanske inte är så lätt att prata om direkt. Iaf minns jag som barn att det var lättare att säga till Gurgi att jag tyckte att det har jobbigt när pappa var full än till pappan direkt. Tack och lov behöver inte Haeyli prata om sånt, däremot berättar hon gärna för BäBä om hur svårt det är att sitta still och hur jobbigt det är när Mamma blir arg för att kläderna är krångliga fast hon själv faktiskt försöker så mycket hon kan.

Så jag hoppas att Gurgi, Gorilla, Nalle, BäBä, Nicke och alla våra andra djur kommer trivas i vårt nya hem. Och jag hoppas innerligt att vi andra också kommer det…

För idag blev det klart – Per-ihanschavägen 6E är vår!!!

//Ew.

20130129-174237.jpg

En vädjan, lyssna noga.

Jag ska nu ge er ett råd, och jag vill att ni lyssnar.

Många utav er lever i villfarelsen att ni kan lita på era barn. Well, you can’t. De kommer göra misstag, det är så de lär sig. Vissa av de, andra lär sig aldrig. Inga hot eller löften om belöning eller straff biter. Man kan inte heller vara proaktiv, det gäller alla – barn gör idiotiska saker för att lära sig.

Så här är ett råd – eller om ni så vill, ett krav. Jag ber er helt enkelt att göra som jag säger.

Lämna aldrig, aldrig, någonsin era barn ensamma med pennor som inte kan suddas bort om ni bor i hyresrätt. Göm skiten, ha inte pennor framme. Någonsin. I synnerhet inte efter att ni sagt upp lägenheten. Gör det inte. Tro mig.

Och ha barnen bakåtvända i bilen SÅ LÄNGE DET GÅR.

Slut på mästrande meddelande.

//Ew.

20130129-001419.jpg

för sista gången.

I dag var sista morgonen här på Rödhake. Sista dagen också, och i kväll är sista kvällen och i natt är sista natten. Jag lagar middag för sista gången här, och jag har haft P3 på hela dagen.

Så hela dagen har jag hört om att rebellerna på Mali har tappat greppet, om hur många hemlösa det finns i Sverige och om en massa andra saker. Samtidigt som jag öppnade min e-post med en räkning på 870000kr för vårt nya hem pratade de om barnfattigdom.

Jag har funderat på min historia här, varför vi flyttade hit och om hur annorlunda allting är nu jämfört med då. Det är ett privilegie att kunna välja vart man ska bo. Jag sa upp en lägenhet i ett av Luleås mest attraktiva hyresrättsområden helt frivilligt för att flytta hit, till ett av Luleås minst attraktiva bostadsområden. Och min sambo sålde sin lägenhet på ett bra område och flyttade hit. Nu har vi valt att köpa en bostad i ett av Luleås attraktiva områden, där det nästan inte finns hyreslägenheter alls. Vi har valt det, vi fick välja.

Det är inte alls självklart att man kan det. Med all kontroll jag har över mitt liv ska jag försöka att vara lite mer ödmjuk inför det. Det är mest det jag tänker på idag.

Imorgon kanske jag fäller en tår, säkerligen när jag låser för sista gången på fredag kommer jag snyfta till. För sån är ju jag.

Men just nu är jag som sagt mest ödmjuk över att jag får välja.

//Ew.

Ge mig magsjuka nu!

Magsjuka kommer ju aldrig lägligt, men vi flyttat alltså på torsdag. Lite tapet att sätta upp innan, en del att packa ned inför…

Så nu ligger jag och hoppas att den slår till på mig och E senast imorgon bitti, vilket betyder att vi skulle kunna vara friskförklarade enligt 48-timmarsregeln tisdag kväll. Packa kan vi ju göra så länge vi inte spyr. Alltså kramas jag extra med H, så att den riktigt sätter klorna i mig. Annars är risken att jag får den av misstag när jag tvättar hennes kläder typ imorgon, och att inkubationstiden gör så att jag ännu smittar på torsdag och därför måste flytta allt själv.

Eller att E får det på torsdag morgon och inte alls kan hjälpa till, och jag VERKLIGEN måste göra allt själv.

Så för första gången i mitt liv – snälla magsjuka, kom nu eller inte alls!

Smittkällan själv mår finemang, när hon inte spyr. Nyss sjöng hon lite för mig innan hon somnade om igen. Ingen feber, inga onda leder, bara ont i magen en minut innan hon kräks. Hon har bara haft magsjuka en gång tidigare vad jag kan minnas. Då spydde hon i 10 dagar och jag blev lite knasig och började skura hela lägenheten med Klorin. Nu ska ju någon annan städa här onsdag och torsdag, men de kanske inte vill det om vi är här och spyr… Det verkar iaf onekligen så att H’s mage hakar upp sig liksom min, och man fortsätter spy i evinnerlighet. Otrevlig egenskap faktiskt.

Bäst att sova lite nu, samla kraft inför nästa spännande grej som kan tänkas hända :)

//Ew.

//Ew.

Fuck rut.

Jag blir så förbannad när jag ser alla annonser om läxhjälp på arbetsförmedlingen. Om en snorvalp med 100kr/timme i lön kan få en 14-åring att klara matten – varför är det då så noga med krav på behöriga lärare? Behöver vi alls skolan? Kan vi inte bara ha hemskola med privat läxhjälp för de som har råd? Så får de barn som bär sina föräldrars fattigdom helt enkelt klara sig själv, någon måste ju städa toaletterna på Regeringskansliet.

Jag kommer aldrig stödja den här jävla RUT-hysterin, åh vad arg jag blir. Vad tror ni betalar det här? Skolan blir sämre för att den får mindre pengar, är det så svårt att förstå? Det finns en konstant summa pengar, det handlar bara om hur de pengarna fördelas. Papperslappar och siffror i rymden som flyger omkring, en miljard hit och en annan dit. Olika ideologier och olika färger placerar de där sifforna på olika saker, och vårt samhälle får olika utseende.

Även om jag aldrig kan förstå hur man kan välja att hurra för RUT, ROT, lägre skatter och ökad privatisering så kan jag åtminstone respektera någon som säger “jo, jag tror på det där. Jag vill ha en privat skola så att man kan tjäna pengar på barns utbildning, för att jag tror att det höjer kvalitén.”. Jag tycker att det är ganska pundigt och naivt, men jag kan respektera någon som säger att de tror på något jag tycker är skit av samma anledning som jag tycker det är skit, de tror på det för att deras övertygelse är att det blir bättre, jag tror på motsatsen för att jag tycker det är bättre.

De jag inte kan respektera är de där som ska ha allt. Billig städhjälp, billig läxhjälp (att det alls är lagligt att ta betalt för ifrågasätter jag dock, men vi skiter i det just nu), billig bensin, gratis skola som ska hålla samma kvalité som den skolan som har privata sponsorer, billig busstrafik och så vidare och så vidare. Allt ska vara gratis, tillgänglig och i topptrim.

Jag menar herregud. Är det så att dessa människor kanske skulle behövt lite extra läxhjälp med matten? Borde de kanske läst klart gymnasiet med sin Samhällskunskap A när skatter, orsak och verkan förklarades? Levde de i en hydda utan marknadsekonomiska influenser? Under en sten? Eller är de helt enkelt 80-talister så fulla av sig själva att de helt enkelt inte klarar av att använda hjärnan de trots allt har för att förstå något så enkelt som att det inte finns oändliga resurser? Att om du tar från plats a och ger till plats b så får plats a mindre än de hade tidigare? Att om man i princip sänker lönerna på en arbetsplats kommer inte fler söka sig dit? Jag fick lära mig problembaserat tänkande, och jag ÄR 80-talist (om än en ovanligt insiktsfull sådan), så var är intelligensen? Jag drack rätt mycket som tonåring, dumpade en hel del hjärnceller – men jag har faktiskt väldigt många kvar ändå. Vart har det gått fel? Detta gnällande, gnäll, gnäll, gnäll, gnäll. Rösta på något som ger er det ni vill ha och ge sen fan i att gnälla för att det blev som ni röstade!

Jag är Sosse, du kanske är Moderat. Det är helt okej för mig, så länge du kan säga “jag tycker att det är okej att lärarlönerna är skit, att kvallan på skolan är skit, det är värt det för mig och jag vill lägga mina hårt tjänade (ja, man kan faktiskt vara lågavlönad och moderat, det har jag lärt mig) pengar på läxhjälp åt min unge så att hen blir outstanding och slipper leva som jag gör”. Det respekterar jag. Fast jag tycker det är helt pundigt, kollrigt och ologiskt. Men jag respekterar det.

Men kan du inte säga det där, utan är mer typen “jag vill att allt ska vara gratis, eller i alla fall väldigt billigt, men jag vill inte betala skatt” – våga inte köpa läxhjälp, gå till Röda korsets läxhjälp istället. Den är gratis. SMS-a en 50-lapp i månaden till deras insamling så har ni betalat. Men köp inte läxhjälp.

//Ew.

26 mil tor, ofta.

20130119-095938.jpg

Ja, vi är faktiskt på väg till Ikea. För andra gången på en månad. Vi ska på en föreläsning om hur ljus och färg påverkar bostaden, och bruncha med lite andra BoKlok Logen-folk.

Och ja, självklart, får vi något av de för besväret, vad tror ni om oss?! För presentkortet på 3000kr ska vi köpa skåp- och lådinredning. Och en front till diskmaskinen.

Jag hör hur jag låter, ja.

När jag pluggat klart och skaffat ett jobb tänker jag aldrig köpa en möbel på Ikea igen. Kök, absolut, men inte EN ENDA MÖBEL.

Jag älskar Ikea, men den här relationen börjar tära på mig.

//Ew.

Relativt relativt.

Vi är ”lediga” imorgon. Ledig är man fan aldrig, men jag ska inte jobba imorgon (men jag ska dejta min chef iaf) och mina nya kurser börjar på måndag. Jag har 3 restuppgifter, men jag är alltså ledig imorgon.

Det är även H, vilket automatiskt diskar mig från ledighet. Men ändå, no studier och no förvärvsarbete.

Så istället ska jag måla, handla tapet och lim, tvätta gardiner och byta sängkläder. Och packa några lådor. Få se en lägga som är som vår nya lägga och så ska vi hooka upp med en arbetsterapeut och se till så vi får lite hjälp med det här barnet vi har här hemma. Nytt täcke tex.

Inget utav det där är ju ovanliga saker som förtjänar någon medalj. MEN. Jag ska göra de där sakerna i min nya frisyr och min nya hårfärg. Det är rätt freaky. Det kräver en del smink och något annat än mjukisbrallor för att testad offentligt. Jag gillar frillan men man måste ju matcha den med resten av sig själv liksom. Men jag är hemma, jag är blondin igen.

Jo just det. Ikväll lyckades jag och min sambo synka oss. Jag var borta med H och fixade håret medan det var hockey. H ockuperar TV:n när Vi är hemma = mycket Barnkanalen och lite Cmore. Vi kommer hem precis efter matchslut, H somnar på 10min (visserligen var klockan halv 10, men iaf) och E står och målar. Så då målar jag oxå, och sen var klockan Big bang theory och sen la vi oss. Han sover nu och jag delar med mig av en het vanlig dag, med en redogörelse för en helt vanlig dag imorgon. Med skillnaden att vi var synkade ikväll. Kärleken är viktig, jag vill ta hand om den. Ikväll gjorde vi det genom att vara isär och göra nåt vi gillar för att sen göra saker vi gillar, tillsammans. Och då menar jag inte att måla :)

Sov gott!

//Ew.

Tack Sverige, tack generationen som gjorde min ångest möjlig.

20130115-210221.jpg

Tentamen. Man säger bara ”tenta”, så får man sympati. Alla vet hur det känns. Kanske inte av egen erfarenhet, men alla känner till tentaångest och vad den gör för vissa. Det borde vara ett tillstånd, typ medicinskt. Vissa lider verkligen. Gråter, frossar, kräks.

Jag har det inte så illa. Jag är bara lat, dålig på att disciplinera mig och så blir jag alltid bekräftad i min taskiga planering genom att jag klarar alla tentor i alla fall. Lite orättvist kanske, men jag fattar ju uppenbarligen.

Iaf. Sitter nu här och går igenom de sista ppt:erna. Om 12 timmar börjar tentan. Och jag blir självklart lite stressad. Sur har jag varit i två veckor ungefär, det är också standard. Jag hinner knappt reflektera över det jag trycker in i hjärnan, det får jag göra när informationen behövs. Kanske på nästa kurs, eller på b-uppsatsen. Eller när jag får jobb. Vem vet. Grejen är att jag är så jävla nöjd just nu.

Är det för att jag tror att jag lyckas glida på bananskalet igen? Eller är det kanske för att jag vet att man kan omtentera, har ju trots allt beviljat studiemedel hela vårterminen också? Nä! Jag är nöjd för att jag får chansen att sitta här med min pennor i olika färger och kladda i en bok som kostade nästan 500kr. Gratis. Helt gratis. Faktum är att jag FÅR pengar för att göra det här. Förvisso bara ett par tusen, men ändå. Fattar ni? I andra länder jobbar föräldrar arslet av sig för att kunna ge sina barn möjligheten att läsa på universitet. I Sverige FÅR vi pengar. Inte nog med det, vi får låna till förmånlig ränta, och ingen kreditupplysning behövs. Vi har alla möjligheter i världen att bli precis vad vi vill. Det är så sjukt jävla awesome. Jag tänker sällan på det. Att jag får sitta här och förkovra mig i litteratur (som mitt fackförbund dessutom betalat!) andra läser som rekreation, medan de jobbar med något de inte alls vill jobba med.

Utbildning har inte alltid varit för alla. Det var något för en elit. Idag är den allas. Alla kan läsa på universitetet. Tack för det, tack Sverige som har ett system där man får och tack för att utbildning inte behöver vara kopplat till klass. Nu upprör jag många, och jag kan också föra resonemang om klass och utbildning och akademiker som barn till akademiker. Men faktiskt, kommunist eller moderat, alla finns de på universitetet. Vi får välja.

Ta vara på det. Gläds åt det. Var stolt över det. Och tacksam. Inte för tacksam, vi har förtjänat det här. Om vi jobbar hårt. Man måste inte klara alla tentor. För min del behöver man inte ta en examen. Läs en kurs, eller fem. Men jobba hårt. Försök!

On that note återgår jag till böckerna. Och lovar, som varje gång, att bli bättre nästa gång…

//Ew.

Och som ett ps. på slutet; självklart måste man inte läsa på högre nivå än gymnasiet. Jag lägger ingen värdering i utbildning mer än att om du vill så finns den här. Men jobba om du är där, var lite ödmjuk. I många västländer skulle tjejer som mig inte ha en chans att betala för utbildning.