Miss no drama.

Tänk att det är så otroligt provocerande att ha det bra, att vara nöjd? Jag var sån förut, det var på den tiden det alltid stormade kring mig – till stor del för att jag inte visste hur man gjorde när man hade det bra. Jag skapade drama i alla mina relationer till människor omkring mig helt omedvetet. Idag väljer jag bort den där typen av ”dramaskapande” människor och håller hårt i de människor jag tryggt har.

Det har gjort att mitt liv lugnat sig rejält. Men ibland ploppar de upp, dessa stormiga yrväder. Då tänker jag att jag är jävligt glad för de där åren jag kämpade för att lära mig respektera mig själv, och grunda den här tryggheten. Som människa tabbar man sig ju med jämna mellanrum och då är det skönt att kunna stå för det och sen hämta upp. Inte bråka och tjafsa och inte lägga sig platt och dö. Lagom. Vem hade kunnat tro att jag skulle bli lagom :)

//Ew.

Annonser

I ur och skur fanns ni där.

Ett av de absolut bästa och framgångsrika beslut jag tagit kring H var att sätta henne på I Ur och skur Skatan här på Hertsön. Jag tänkte verkligen efter innan, det var ju ändå inte kommunalt… Personalen bröt sig ur den kommunala förskola, plockade med sig ett gäng ungar tillbaka till ursprungsplatsen i Norrbottensgården på Ejdergränd och startade. De har alla läst poängen på universitet i pedagogiken och kände inte att kommunens beslut att tvinga de till större barngrupper uppdelade efter ålder alls passade in i Friluftsfrämjandets tanke. Av en slump fick jag kontakt och ren tur gav oss en plats på dagis. Hösten 2010 började H där. Mamma hade nyligen börjat bli bättre i sin cancer. 2011 tjafsades det om vårdnad och jag var pank halva året. Livet kändes så ruttet. Personalen förstod. Daltade inte, vår relation var ganska ytlig men den de hade med Haeyli var djup och äkta. De snackade inte så mycket om deras konflikter, trots att de fanns där. De visste hur det var hemma och sa ‘skit i kläderna, vi tar fajten här, hon är lugnare här’. Jag fick alltid veta det som behövdes.

Kontakter som bröts och människor som kom, stannade en kort stund och försvann. Inte ett ljud, ingen dömde.

Mammas cancer igen och jag orkade inte förklara för H.en de orkade. Och frågade hur det var. Och hälsade. Och sa aldrig något om alla som hämtade, om mina konstant ändrade tider. Om när jag var i Umeå med mamma. Bara fattade. Berättade om sin reumatism, eller vänners kamp. Med en styrka och positiv framtoning. H hade ett sånt stöd. Sen vann jag vårdnaden. Vi fick en sambo. Deras glädje över att det gick bra för oss. Genuin glädje.

Och alla samtal om H. Hur hon utvecklades, allt bra hon gjorde. Nedkissade kläder flera gånger om dagen, aldrig en suck, bara önskan om ännu fler extrakläder.

Men bäst av allt var såklart engagemanget. Kramarna H fick, glädjen att se henne bli välkomnad varje dag. Allt de gör där borta, helt fantastiskt.

Tusen miljoners tack för 2,5 riktigt fina år. Jag grät idag för att jag har fått så mycket. Nu börjar ett nytt kapitel och jag kommer njuta av att ha H nära mig om dagarna den här sista terminen innan förskoleklass. Till våren blir vi inbjudna så att H kan få sparken som alla andra 6-åringar med Skatan. Riktigt jävla fint känns det.

Det var det kapitlet. Nu skriver vi ett nytt. Lämnar Hertsön och går till nästa station. Jag känner mig trygg <3

//Ew.

30:e november 1995.

Japp, 1994 kom det ut en film som heter “30:e november”. Till skillnad från vad titeln kan få en att tro utspelar sig filmen omkring 6 juni. Ny Demokrati hade året innan kommit in i Riksdagen och rasismen sipprade in i etablissemanget, in i radhusen och in i hjärtat på många svenska ungdomar. Sveriges ekonomi var en katastrof, borgarnas år vid makten hade riktigt fuckat upp välfärden. Och som alltid när ett land är i kris vänder man sig mot det som ser ut och känns minst som en själv.

Själva filmen är en “Romeo och Julia”, pojke med rassepolare träffar flyktingflicka och blir kär. Familjer och vänner säger nänänä. Pojkes kompis dör, flickans bror dör. Resten får ni se själva, om ni inte redan gjort det. (1995 kom Vinterviken, samma tema, mindre död).

(1995 var jag 12 år och jävligt arg jag också. Född till att bli Sosse (förlåt Pappa, jag vet att vi tågade gatorna bakom en ännu rödare fana, och jag är stolt över det också!), men utan att ha hamnat rätt ännu.)

Jag var nog 13 när jag såg den här filmen. Jag grät och grät och grät av förtvivlan och uppgivenhet. För det var ju som i filmen det såg ut på gatorna i Stockholm. Och allt kändes hopplöst, hur skulle lilla jag kunna få folk här i min nya Norrbottniska stad att förstå hur fel det är att hata? Hur skulle en enda liten tjej kunna göra någon förändring i detta gigantiska land? Och då mötte jag SSU. Och där verkade jag. Jag vet inte om jag någonsin gjorde någon skillnad, men jag kände åtminstone inte samma hopplöshet längre.

Åren gick och det blev faktiskt bättre. Ny demokrati åkte ur och dog (eller, vilade, pyrde, men tack och lov utan förtroende av svenska folket) och acceptansen ökade. Det gick bra för Sverige, och vi delade med oss av framgången genom att hjälpa människor runt om i världen via bistånd, genom att hjälpa människor till en ny chans i form av kvotflyktingsarbetet och genom att ge människor asyl.

Sen började det gå dåligt för väst. Land efter land havererade sin ekonomi och det påverkar också Sverige. 2010 gjorde Sverigedemokraterna ett val som gav de plats i Riksdagen. Men det började gå åt helvete på riktigt långt innan det. Kanske är det naivt av mig att tro att det någonsin stagnerade. Skinheads försvann i alla fall, och våldet på nationaldagen minskade markant. Inga massiva drabbningar äger längre rum, nationaldagen har blivit allas dag. Det är jag glad för.

I söndags snubblade vi över “30:e november” på TV. Jag har nog inte sett den sedan 90-talet. När den var slut infann sig exakt samma känsla som för 18 år sedan. Samma förtvivlan och hopplöshet. För nu är det ju sådär igen. De argument jag hörde i söndags på en film som är nästan 20 år gammal var exakt samma som idag.

Vi måste laga det här! Människor flyr inte för att de vill, de flyr för att de måste. Det är så enkelt för mig att förstå, så fullkomligt självklart. Ändå möts jag varje dag, i tidningen, på nätet och på Facebook av människor som inte fattar. 1995 tänkte jag i alla fall att de där skinheadsen var dumma i huvudet. Idioter som drack för mycket folköl och som var så obildade att de på riktigt vägrade tro att Förintelsen ägt rum. Idag är det helt vanliga människor som rapar samma argument, de skriker inte sieg heil längre men i övrigt är det samma ord. Människor som verkar kloka, som gått ut grundskolan och som har fina barn, som har jobb de tycker om och som är precis som mig. Med skillnaden att de i och med alla rasistiska åsikter faktiskt är rasister. På ett sätt är det ju bra, människor som är som mig går att nå. En skinhead på 90-talet var det föga mening att diskutera med. Men det här handlar om vem som helst.

Att kalla någon rasist är fortfarande något extremt. För mig är det inte alls särskilt extremt. När någon säger något rasistiskt, och får veta att någon kränks av det, men vidmakthåller det påståendet – då är man rasist. T.ex. “men vaddå, det spelar väl ingen roll om det är en svart docka i tomteverkstaden”. Jo, för det är en karikatyr av människor med en viss hudfärg och symboliserar allt vad “neger” stod (och står) för – ett begrepp som användes för att kränka människor på den tid då den där dockan sattes i den filmsekvensen. Det enda svar som då är okej är “ja men då ska den såklart bort”. Allt annat, alla bortförklaringar är rasistiska. När någon blir kränkt och säger stopp, då ska man sluta. Inte bortförklara sig. Jag gör också fel ibland, kränker folk utan att mena illa. Då lägger jag av. För det är så man gör.  Den som inte gör det, ja vad är hen?

Men det här håller inte folk med om. Enkelt för mig, så otroligt stigmatiserat för andra.

Så HUR ska vi komma vidare? Hur ska vi se till att SD åtminstone kommer under 4% och inte får stort stöd i någon valkrets och därmed riskera ett riksdagsmandat? Det känns ju hopplöst. Det känns som om rasismen ploppar upp starkare ju mer vi försöker hindra den.

Då försöker jag komma ihåg att det faktiskt inte är så. Toleransen ökar, tyvärr blir de som ändå sysslar med den här “invandrarkritiska” politiken mer organiserade. Därför ökar stödet för SD. Men acceptansen för mångfald ökar också. Så vi måste också organisera oss. Synas och höras lika mycket. Prata. Inte låta saker passera. Det är de som inte vet mer än “man hört” som man kan få tillbaka till tolerans. Man kan erbjuda fakta, utan att vara hård och kantig. Snacka.

Själv läser jag bl.a. Vita kränkta män när jag behöver lyftas upp. Eller Inte rasist men….

Så kanske behöver jag inte känna mig så uppgiven ändå?

//Ew.

Människor som går.

Det finns få saker som gör mig så arg och ledsen som när någon sviker och väljer bort mitt barn. Jag blir galen. Fast egentligen gör det ju ingenting, och det är faktiskt okej att gå. Människor kommer och går i livet, det är ingenting fel i det. Ändå blir jag vansinnigt provocerad. Känner helt klart tendenser till att bli en sån där förälder som gapar åt människor och försvarar mig unge till vilket pris som helst. Jag kommer göra allt för att INTE bli sådan dock ;)

Att skydda H från omvärldens orättvisor har jag aldrig gjort. Jag ljuger inte för henne om vart korven kommer ifrån, vad skinka är eller om vad religion är. Saker jag ljuger om innefattar tomten ungefär. Jag försöker svara ärligt alltid, utan att ta ifrån henne hennes oskuldsfullhet – barn ska få vara barn.

Men när hon frågar varför någon som en gång fanns men som försvunnit aldrig träffar henne ljuger jag. Istället för att säga att många vuxna är dumma i huvudet, själviska och oempatiska säger jag att vissa vuxna inte klarar av att hålla det de lovar. Och att de nog önskar att de kunde finnas kvar hos alla, men att alla vuxna inte klarar av att behålla kontakten. När jag egentligen vet att om man verkligen älskar den här lilla tuffa tjejen hade man behålla kontakten oavsett.

Man sviker inte en unge, det är oförlåtligt i min värld, trots att jag rent intelligent förstår att människor MÅSTE gå vidare. Men jag hoppas att jag kan lära min unge att förlåta bättre än mig. Det är nämligen otroligt energikrävande att gå runt och vara förbannad på idioter.

Något som är fint är att H har världens finaste och starkaste familj, som utgörs av mostrar, morföräldrar, kompisar och så mig och E. Det tröstar jag mig med, att inte en enda av de som valt bort henne spelat någon viktig roll i hennes liv. Men det kommer ju komma människor som är viktiga men som försvinner, och jag kommer bli vild av det oxå :)

Hälsningar,

en som hoppas hon snart blir en sån där som bara ler och går vidare.

Det rör på sig.

Vissa saker rör på sig iaf. Mina ben tex, hinner träna iaf ett par gånger varje vecka. Lägenheten förbereds för flytt, Sakta men säkert. Vi har julpyntat och skolan går som den ska.

GemenskapsJul blir av, i den regi den var förra året men med mamma i spetsen. Det känns skönt inte bara för att det var så mycket att födda förra året utan för att det känns viktigt att vi som faktiskt drog igång det är med på riktigt, som det var tänkt.

Självklart har jag mängder med saker att gnälla på. Rasister tex. Men det för bli ett eget inlägg om det, har lite skrot att lyfta nu!

Ha en härlig tisdag.

//Ew.