Klubb post cancer.

Jag är inte rädd att prata om cancer. Ordet skrämmer inte mig. Jag blir inte obekväm eller stelnar till. Folk säger ibland innan de frågar något, eller när de berättar om någon annans cancer än mammas, ”är det okej att jag frågar”. Det är så himla fint att folk gör det, att människor respekterar att andra kan tycka att det är jobbigt. Jag glömmer ofta att fråga faktiskt, jag utgår ifrån att folk är lika orädda som mig. Att de liksom känner som mig, de anhöriga som drabbats. Att jag vet, för att vi ingår i samma klubb. Men det är så klart inte så, vissa vill inte alls prata. Och det finns ingen klubb. Cancer är fan ingen klubb, och jag säger Fuck cancer varje gång det kommer på tal.

På fredag är det 12 månader sedan vi fick veta att mamma var drabbad igen. 52 veckor. 357 dagar. 1 år. Jag minns att jag efter att vi fick beskedet att den var tillbaka gick ned till mottagningen där jag jobbade och bad om en cigg från en kollega, jag log och ryckte på axlarna och gick med orden ”den är tillbaka. Jag är okej. Det löser sig, vi fixar det här”. Och jag kände verkligen så, att nu går vi igenom det här igen helt enkelt, nu är det så. Men det här har jag skrivit spaltmeter om. Det är den här klubben, den här verkligheten man hamnar i efteråt jag tänkte skrivs om.

Efter första gången gick livet vidare. Jag jobbade ju som Vårdadministratör på bl.a. Hematologen, så jag visste mycket väl att man kunde få återfall. Jag var inte naiv men jag levde inte med någon konstant rädsla heller. Det som var mest påtagligt var när någon fick en knöl, gick och kollade och väntade besked. Mamma fick vänta länge på sitt första cancerbesked, så det här med ”om det var farligt skulle de hört av sig på en gång” trodde jag inte på. Dessutom visste jag att jo, det kan hända dig…

Och den där ”det händer inte mig” önskar jag verkligen att jag fick tillbaka. Jag saknar den naiviteten, den oskulden. Skitmycket. Fanns det spår av den efter första gången så försvann den definitivt nu efter andra. Och Fuck cancer för det alltså.

Så ett år senare är jag ingen oskuld på cancer. Jag är inte heller blyg. Jag kan hävda mig, och jag kan prata om saken. Vi pratar inte om en tredje gång, och nu ber jag om ursäkt till min familj om det upprör er att jag ändå gör det. Jag skulle inte säga att det är en elefant i vardagsrummet, mer som en jävligt ful hund, en sån där som ser ut som ett monster. Men jag tänker ju på det, givetvis. Det oroar mig inte, jag känner mig väldigt klar med cancer i familjen. Men jag förhåller mig till det. Det är ju dessutom så att vem som helst av oss, och av er, kan få cancer. Den slår ju utan hänsyn.

Jag tror att det är viktigt att ha en plan faktiskt. För vad man skulle göra om det hände. Det är så sjukt många tankar när någon får ett besked om malign cancer, allt från ekonomi till ansvarafördelning, vidare till döden och begravning, och nu är jag brutalt rak. Just ekonomi kanske man inte tänker på som frisk, men livet förändras drastiskt och man bör tänka på sånt lika självklart som pensionssparande. Jag har det alltid i huvudet och min ”sida” i Fonus vita arkiv uppdateras lite då och då med hur min begravning ska se ut. Jag vill slå ett slag för försäkringar, tyvärr. En försäkring med diagnosförsäkring kan rädda en familj från att slippa sälja huset.

Så i Klubb Cancer, om det nu finns, där är man inte oskuld. Man vet vad närståendepenning och Primperan är, att cellgifter bara är en liten del av alla påsar som ska tryckas in i slangen och att CVK:er är jävlar på att slamma ihjäl. Vi vet också att cancer gör ont oavsett vart det sitter, i hjärtat gör det ont för så många människor. Vi vet att vi närstående faktiskt får vara ledsna, och är det. Vi vet att vi kan vara starka sin oxar bara för att vi håller en hand. (Och vet man inte det talar någon vettig ängel som utgör personalen om det för en, när de lägger en hand över en egens).

Jag ska avsluta nu, men jag vill säga en sak till. Jag vill att alla ni som läser det här ska tänka på att ingen kan undvika cancer – men det finns några saker vi kan göra för att minska risken.

Rök inte. Rör på dig. Ät grönsaker ibland, och försök att inte äta förorenad och besprutad mat oftare än nödvändigt. Ta hand om kroppen. Och se till så att åtminstone era barn får följa dessa enkla råd. Det botar inte cancer, men det ökar inte heller risken på något vis, att leva tvärtom gör det däremot.

(Extra cred idag till den människa som bar mig när det var tungt, han som fick mig att le med hela mitt väsen en kväll i januari och som puttade mig rakt mot glädjen igen, den där killen som ska bli min make.)

//Ew.

Annonser

3 thoughts on “Klubb post cancer.

  1. Alltså Ewelina… nu börjar jag känna mig lite tjatig här men jag slås igen av hur fin och stark du är!
    Ditt inlägg väcker så otroligt många tankar, tankar som även om dom gör mig ledsen är så viktiga att inte sopa bort… man vet aldrig när det knackar på dörren!
    Kram finaste Ewelina!

  2. Cancer gör en ledsen, det gör alla ledsna. För det finns knappast en människa kvar som inte på något vis berörts av cancer. Vi botar fler än någonsin, färre dör av cancer men fler än någonsin FÅR ju cancer. Man måste tänka på det faktiskt. Ta lite ansvar iaf för barnen tänker jag. Typ genom att inte låta de andas in ens rök. Även fast jag började röka igen förra året (sutat igen nu) så var jag supernoga med att inte röka när H var med. Men så var det ju inte alltid, långt ifrån.
    Du är också en tuff brud i lyxförpackning Tess, med alla egenskaper som krävs för att leva länge och gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s