Tystnad.

I 1,5 dygn har min telefon varit tyst. Inga samtal, inga sms. Och det är så otroligt skönt. Sen jag fick min mobil julen 1996 lär detta endast inträffat ett fåtal gånger, och inte de senaste åren.

Jag kan önska att jag var en sån där person som inte kollade mobilen, inte ständigt kände ett behov av att vara uppkopplad, tillgänglig och uppdaterad. Men jag är inte sån och det är jag okej med.

Trots det har det varit nyttigt att bara vara med familjen. I morgon ska vi träna tillsammans jag och E, och sen ska vi på ett möte om vår nya lägenhet. Resten av kvällen är det kurslitteratur som gäller. En hel helg, bara hemma med få utflykter. Helt awesome.

Med det sagt ser jag fram emot en händelserik vecka med massor av saker som kommer bli färdiggjorda. Och med massa samtal, och sms :)

Sov gott!

//Ew.

Annonser

Klubb post cancer.

Jag är inte rädd att prata om cancer. Ordet skrämmer inte mig. Jag blir inte obekväm eller stelnar till. Folk säger ibland innan de frågar något, eller när de berättar om någon annans cancer än mammas, ”är det okej att jag frågar”. Det är så himla fint att folk gör det, att människor respekterar att andra kan tycka att det är jobbigt. Jag glömmer ofta att fråga faktiskt, jag utgår ifrån att folk är lika orädda som mig. Att de liksom känner som mig, de anhöriga som drabbats. Att jag vet, för att vi ingår i samma klubb. Men det är så klart inte så, vissa vill inte alls prata. Och det finns ingen klubb. Cancer är fan ingen klubb, och jag säger Fuck cancer varje gång det kommer på tal.

På fredag är det 12 månader sedan vi fick veta att mamma var drabbad igen. 52 veckor. 357 dagar. 1 år. Jag minns att jag efter att vi fick beskedet att den var tillbaka gick ned till mottagningen där jag jobbade och bad om en cigg från en kollega, jag log och ryckte på axlarna och gick med orden ”den är tillbaka. Jag är okej. Det löser sig, vi fixar det här”. Och jag kände verkligen så, att nu går vi igenom det här igen helt enkelt, nu är det så. Men det här har jag skrivit spaltmeter om. Det är den här klubben, den här verkligheten man hamnar i efteråt jag tänkte skrivs om.

Efter första gången gick livet vidare. Jag jobbade ju som Vårdadministratör på bl.a. Hematologen, så jag visste mycket väl att man kunde få återfall. Jag var inte naiv men jag levde inte med någon konstant rädsla heller. Det som var mest påtagligt var när någon fick en knöl, gick och kollade och väntade besked. Mamma fick vänta länge på sitt första cancerbesked, så det här med ”om det var farligt skulle de hört av sig på en gång” trodde jag inte på. Dessutom visste jag att jo, det kan hända dig…

Och den där ”det händer inte mig” önskar jag verkligen att jag fick tillbaka. Jag saknar den naiviteten, den oskulden. Skitmycket. Fanns det spår av den efter första gången så försvann den definitivt nu efter andra. Och Fuck cancer för det alltså.

Så ett år senare är jag ingen oskuld på cancer. Jag är inte heller blyg. Jag kan hävda mig, och jag kan prata om saken. Vi pratar inte om en tredje gång, och nu ber jag om ursäkt till min familj om det upprör er att jag ändå gör det. Jag skulle inte säga att det är en elefant i vardagsrummet, mer som en jävligt ful hund, en sån där som ser ut som ett monster. Men jag tänker ju på det, givetvis. Det oroar mig inte, jag känner mig väldigt klar med cancer i familjen. Men jag förhåller mig till det. Det är ju dessutom så att vem som helst av oss, och av er, kan få cancer. Den slår ju utan hänsyn.

Jag tror att det är viktigt att ha en plan faktiskt. För vad man skulle göra om det hände. Det är så sjukt många tankar när någon får ett besked om malign cancer, allt från ekonomi till ansvarafördelning, vidare till döden och begravning, och nu är jag brutalt rak. Just ekonomi kanske man inte tänker på som frisk, men livet förändras drastiskt och man bör tänka på sånt lika självklart som pensionssparande. Jag har det alltid i huvudet och min ”sida” i Fonus vita arkiv uppdateras lite då och då med hur min begravning ska se ut. Jag vill slå ett slag för försäkringar, tyvärr. En försäkring med diagnosförsäkring kan rädda en familj från att slippa sälja huset.

Så i Klubb Cancer, om det nu finns, där är man inte oskuld. Man vet vad närståendepenning och Primperan är, att cellgifter bara är en liten del av alla påsar som ska tryckas in i slangen och att CVK:er är jävlar på att slamma ihjäl. Vi vet också att cancer gör ont oavsett vart det sitter, i hjärtat gör det ont för så många människor. Vi vet att vi närstående faktiskt får vara ledsna, och är det. Vi vet att vi kan vara starka sin oxar bara för att vi håller en hand. (Och vet man inte det talar någon vettig ängel som utgör personalen om det för en, när de lägger en hand över en egens).

Jag ska avsluta nu, men jag vill säga en sak till. Jag vill att alla ni som läser det här ska tänka på att ingen kan undvika cancer – men det finns några saker vi kan göra för att minska risken.

Rök inte. Rör på dig. Ät grönsaker ibland, och försök att inte äta förorenad och besprutad mat oftare än nödvändigt. Ta hand om kroppen. Och se till så att åtminstone era barn får följa dessa enkla råd. Det botar inte cancer, men det ökar inte heller risken på något vis, att leva tvärtom gör det däremot.

(Extra cred idag till den människa som bar mig när det var tungt, han som fick mig att le med hela mitt väsen en kväll i januari och som puttade mig rakt mot glädjen igen, den där killen som ska bli min make.)

//Ew.

Varje gång…

Varje gång jag är inne på regelbunden träning tänker jag ‘om jag hade gjort det här varje vecka sen förra gången skulle jag nått mitt mål by now’. Sjukt okonstruktivt.

Att lyckas är en liten del förutsättning, att man faktiskt har möjlighet att springa, gyma eller göra övningar hemma. En liten del är att ha gener att bli så fit man vill, i mitt fall handlar det om att ha muskler som syns och att kunna springa 4,2 mil inom ett år eller två.

Men den allra allra största delen sitter i hjärnan. Att inte lägga krokben för sig själv. Att inte fastna i negativa tankar. Där faller jag, jämt. De gånger jag känt mitt flow, att allt stämmer – det är de gånger jag lägger av. Jag klarar för fan inte av att vara halvvägs där. Antingen ska jag vara framme eller inte på väg.

Men nu börjar faktiskt hjärnan sluta vara ett bekymmer. Istället för att ge upp när någon säger ‘men du, kämpa lite mer’ så kämpar jag lite mer.

Igår sa min blivande make att jag borde sluta gå runt i hans mjukisbyxor från 90-talet. Tydligen är det inte uppmuntrande för kärlekslivet. Istället för att bli (mer än klädsamt, jag har en image att upprätthålla) förbannad la jag bort de och tänker aldrig ha de igen. Antagligen kommer jag köpa lite fina nightwears och ge räkningen till honom, och idag jobbar jag lite hårdare på passet för att känna mig bekväm i de.

Konstruktivt, jag lär mig!

//Ew.

Torka.

Alltså det enda jag vill blogga om är min träning, min mathållning, min skola och min unge. Och min flytt. Det är så sjukt tjatigt för er att lyssna på.

Egentligen har jag intressanta saker att skriva om. SD-krisen, mina grannar som knullar så man blir generad (och jag är inte lätt att genera), mina andra grannar som bara super och låter illa hela tiden (inte samma grannar dock, som man skulle kunna tro) till exempel. Jag skulle också kunna skriva om min ascoola julkalender jag ska ge H, med små saker i. Fast det kvallar också till sjukt tråkigt iofs.

GemenskapsJul skulle jag kunna skriva om, men jag blir fortfarande rosenrasande när jag tänker på hur nära det var att bli värsta dogoodieprojektet ala charity. Så jag väntar med det. Nöjer mig med att säga att det blir av, på Julafton, och att alla är välkomna.

Jag ORKAR inte skriva om allt som jag borde, eller kan. Jag är för upptagen med de där sakerna där uppe, och så har jag nästan aldrig datorn på längre och då är det som svårt att motivera skrivglädje eftersom att det här med att blogga från en iPhone mest gör mig sjukt förbannad. Och den här Facebook förstör ju, behovet av att bli sedd och läst blir ju på något vis tillfredsställt där. Men aja, det tar sig tänker jag Ler

//Ew.

Karaktärsbildande.

Jag är nog egentligen ganska dramatisk när det gäller visa saker. Genom lidandet kommer resultat typ. Så att åka och träna när jag är trött och inte vill ger mig en större kick än att skutta in på gymet. Att äta en nyttig middag när jag vill äta hamburgare utsöndrar endorfiner. Men omvänt gör det också att jag smiter när det känns bra. Själva tanken på att jag ska träna kan vara tillräcklig för mig. Så där emellan är balansen, lite lidande, lite pepp. Och efter träningen och den där fräscha, bra middagen känns det lika bra oavsett egentligen.

Det är bara att lidandet gör att jag känner mig lite, lite duktigare :)

Just nu är jag mittemellan den jag var, den jag blev och den blandningen jag vill vara. Jag är rätt sur rätt ofta, jag är missnöjd med min kassa insats förra läsperioden och jag är litw rädd för det här nya och okända som lägenhetsköpet är. Men det känns ändå bra, som att jag rör på mig och kommer framåt. Men lite mer lidande krävs nog för att nå dessa hälsomål som också behöver uppfyllas för att kunna leva det här goda livet. Bara den fysiskt dåliga form jag är i blir ett hinder, med flytten till exempel. Jag har nog lite för lite panik över det helt enkelt, har det lite för bekvämt. Så jag får göra det lite mer motigt att ha det såhär!

Så nu åker jag och tränar, trots att jag vill ligga i sängen och läsa om diktaturer och inte vara ute i regnet alls :)

//Ew.

En jävligt snygg röv.

Jag vet inte om det är åldern, vettet, mognaden eller självkänslan som orsakar det, men idag blev jag lite illa tillmods, men ändå lite nostalgisk och fick ett sånt där “åh ungdomen, den ungdomen”-flin på läpparna under passet.

Jag körde Indoor walking och kom sent, men hade ändå flyt att hamna längst bak. På andra pass har jag inga problem att stå fram eller i mitten eller vart som helst men just på Spinning och Indoor walking vill jag vara längst bak. Jag kan inte ta i sådär stenhårt som alla andra, pressa ut det sista ur kroppen. Då får jag migrän eller blir förkyld, som ett brev på posten. Jag kan inte heller, för att jag inte har kondisen, trycka på så hårt som många andra kan. Det gör mig inget, jag blir starkare och får mer kondition allt eftersom, jag har lyckats göra mig av med mätningsbehovet just nu, jag kan ju som sagt inte i alla fall. Ännu en sak jag tänker har med min mognad att göra.

(För er som inte vet vad Indoor walking är så är det typ crosstrainer i grupp. Man kan ändra motstånd och lite olika positioner och det är väldigt lite walking och väldigt mycket jogga. Väldigt roligt tycker jag som har svårt att motivera mig att stanna kvar på en crosstrainer (eller löpband) i längre än 10 minuter. Men gruppträning är pepp!!)

I alla fall, där stod jag längst bak med bra utsikt över gruppen. Jag blir ganska peppad av att se alla olika människor göra sitt bästa efter egen förmåga. Alla olika åldrar var det där, och olika kroppsformer. Så där stod jag och studerade folk. Som man gör. Mulliga tanter, vältränade fotbollskillar, average motionär med bra muskelmassa och så de där tjejerna med precis lagom muskler och fett, snygga träningskläder, glansigt hår, inte en dag över 25-tjejerna. Som orkar, svettas lagom och man fattar att de inte tar ut sig här i en sal full med folk utan någon annanstans någon annan gång. För om de tog ut sig totalt skulle svetten droppa som på resten av oss.

Snett framför mig stod en kille som hade uppenbara problem. Han var nog fotbolls-, hockey- och/eller innebandykille på gymnasiet. Jag har väldigt dålig koll så han kan ju vara det fortfarande, typ i något bra lag. Men det vet ju inte jag. Han hade i alla fall uppenbarligen bra koll på träning. Ändå snubblade han till ibland, lite fumlig. Först trodde jag att han var ovan vid en crosstrainer, tänkte att han kanske springer oftast. Eller spelar innebandy som sagt. Eller fotboll då. Det var någon sorts prova-påkväll idag, alla pass var på 30 minuter istället för 45 eller 60 som de brukar. Så jag tänkte att han säkert aldrig provat förut, helt okej. Det var inte som att jag skrattade åt honom, jag har själv nästan slagit ihjäl mig på sådana där maskiner. (Som den där gången när jag ramlade på löpbandet och flög av. Det var då jag bytte gym till Inpuls.) Huruvida han var där för första gången eller inte vet jag inte, men det visade sig snart att det inte var allmänt dålig balans som gjorde att han såg lite racklig ut…

Nä, det var nämligen så att framför honom fanns en rätt snygg röv, som satt på en ung tjej i hans egen ålder. Bredvid stod en annan tjej, som tydligen hade snyggt bröstparti. Det verkade helt enkelt som att han inte kunde bestämma sig vad han skulle kolla på, och dessa snabba växlingar mellan rumpa, bröst, crosstrainer och instruktör gjorde det helt enkelt väldigt svårt för honom att keep up. Då hade jag svårt att hålla mig för skratt. Och det var då det där leendet infann sig.

För att för typ 10 år sen, när jag var typ 20, då hade det där väckt avundsjuka och självförakt i mig. Avundsjuka för att han inte kollade in mig (ja, oavsett vart jag hade stått) och självförakt för att jag inte jobbade tillräckligt hårt för att bli så där superfit. Kanske hade jag funderat på den där bröstoperationen jag så våldsamt gärna ville ha (och fortfarande kan tänka mig, men av helt andra anledning som har mer med form efter förhoppningsvis två graviditeter att göra) eller på hur jag skulle kunna forma om min kropp, växa 5cm till på längden och bla bla bla bla. Nu kände jag liksom ingenting sånt. Det var så skönt!

För just nu är det som det är med min kropp. Själv har jag väldigt dålig koll på min kroppsform just nu, vågen säger 25kg mer än vad man bör ha som BMI men jag känner mig inte fet, även om just mitt BMI säger att jag uppnått “fetma” och läkaren jag var hos skrev “tydlig övervikt” i min journal. Jag känner mig dock alldeles för tung, och ingenting i garderoben passar. Inte ens jackor, eller täckbyxor. Istället har jag bytt med familj och vänner som gått ned i vikt, jag får deras och de får mina. Jag är inte alls nöjd med varken vikt eller ork.

Men inte särskilt mycket för utseendets skull, utan för att jag är livrädd för att ta sönder den här kroppen som ska bära mig i många, många år till. Jag vill inte ha diabetes, hjärtinfarkt, trasiga knän eller för högt blodtryck. Än så länge har jag inte det heller, jag har fina värden, bra blodtryck och mina enda ledbesvär är en sån där gammal dansskada i foten och knät som håller sig stabilt. Vidare får man lättare en rad olika sjukdomar av att leva osunt, cancer är en av de. Och jag vill inte.

2008 vägde jag 60kg. Ett år tidigare födde jag H, skrev in mig på förlossningen med 96kg och ett år senare vägde jag 60kg. Jag gick inte ned på något hälsosamt sätt utan mådde rätt sunkigt och allt rasade av mig. Sakta men säkert har kilona lagts på, jag började med en ny medicin som kostade 10kg, jag fick migrän och slutade träna men åt som vanligt, några kilo till. Sen stod jag still rätt länge men det senaste året har jag gått upp 10kg. Sen slutade jag röka också, det saktar ned ämnesomsättningen. Det är mitt eget ansvar att ta hand om den här kroppen, det här fina skalet jag fått. Det är egentligen inte särskilt jobbigt att ta hand om kroppen, det är när man inte tagit hand om kroppen på länge och ska börja igen det är jobbigt. Själva underhållet är lugnt. Jag har inga höga mål, jag vill spring Sthlm Marathon ganska snart, det är allt. Det behöver inte vara nu nu nu, jag provade träna för Marathon och jag slutade röka och allt gick skitbra men sen fick mamma cancer och jag började röka och sen lade jag av. Men jag ska springa det satans loppet.

MEN. Just nu är det en vecka i taget, en dag i taget. Träna, äta, försöka hålla mig frisk. Leva. Njuta. Älska. Skratta. Det är min metod den här gången.

Så när jag såg den här killen helt vild av att inte veta vilka kroppsdelar han skulle titta på tänkte jag först “svin”, sedan “söta lilla naiva pojke”, och sen tänkte jag på att den där tjejen kanske tränar för att någon ska se på henne så som jag älskade att pojkar såg på mig. Då blev jag lite sorgsen. Och sen kom jag på att det finns MASSOR med unga tjejer som inte alls tänker så, utan som ser sin kropp som ett skal som ska orka hela vägen fram till ålderdomen. Som tycker om att ta hand om sig. Gymet kryllar av tjejer som tränar tillsammans, skrattar och som inte alls bryr sig om vad andra tycker. Men som förmodligen, förhoppningsvis, känner sig stolta för att de faktiskt är där och tar hand om sig. Jag gillar kulturen med att träna, jag tycker det är viktigt att ta hand om sig. Sen om det är på gymet eller genom att cykla 20 min till jobbet varje dag spelar ingen roll.

Och efter passet var jag jättenöjd med mig själv. Jag körde med  pulsband och jag körde i min takt för att inte kliva över den puls som kan ge mig migrän. Jag var svettig och jag hade förbränt en del kalorier. Benen var lagom trötta.

Och faktiskt så har jag, trots mina 85kg och trots mitt 32 i BMI, en jävligt snygg röv.

//Ew.

Omstart.

En gång i tiden hade jag bra rutin på mitt liv, skötte om mig och sådär. Så nu börjar jag om igen, och gör en seriös insats. Jag har varit rökfri 1 månad och det är ingenting på ett helt liv men en hel del just nu. Det är inte så jobbigt utan känns mest som en knuff i rätt riktning.

Jag har antagligen inte klarat båda tentor, eventuellt har jag faktiskt inte klarat en enda av de. Det beror på att jag inte pluggat, och när jag pluggat har jag inte kunnat koncentrera mig alls. Istället har tankarna vandrat och jag har inte kunnat ta in något av det jag hört eller läst.

Jag har inte heller spenderat timmarna på gymet, och jag har inte ätit mina vitaminer. Mest har jag lallat runt i 10 veckor. Nu tänkte jag göra en insats på samtliga punkter. 21 dagar tar det att skapa en vana, så i 21 dagar ska jag väl ändå klara av lite rutiner, utan att tröttna. Jag ska i alla fall göra en insats, enligt prio skola – träna – vitaminer.

H har det inte heller så lätt utan rutiner, hon somnar sent, får kliva på tidigt och somnar ändå sent. Vi hade det bättre när vi båda hade rutiner. Och nu när det inte finns jobb på sjukhuset åt mig har jag all tid i världen. Dessutom gillar jag att vara i tid med saker, lära mig saker och att träna. Hur svårt ska det vara?

Well. Oerhört svårt som vi ju redan vet :) Mycket ”nu ska jag minsann” och väldigt lite göra. Men kommer jag halvvägs nu kan jag ta andra halvan sen.

Lagom är bäst, annars snubblar man så lätt och kommer in på annat spår. Jag tar en dag i sänder!

//Ew.