Vinna och försvinna.

Jag tentapluggar. Samtidigt som jag är sjuk. E är borta massor och jag har andra saker som oxå måste göras. Men det går, det förstår jag. Jag skiter i att det är stressigt, jag är faktiskt mer nöjd ikväll med feber och tusen sidor text att reda ut än länge. Iaf tryckte jag 6 kapitel idag och till slut kunde hjärnan inte ta in mer, den började glömma bort det som fastnat frön början.

Jag fick ett sms ikväll som gjorde mig glad. Så jag tog bilen och åkte iväg, plockade med en vän och åkte till ett av mina smultronställen här i Luleå. Uppe på Ormberget har man utsikt över staden som jag lärt mig älska. Det småregnade men vi hade varsin kopp varmt te i take-awaymuggar som OKQ8 gav oss gratis. Vi tittade ut och försökte lista ut vad som var vad av alla ljus. Hade det bara varit kallare hade man säkert sett norrsken. Men det var skit samma för det var sällskapet som var viktigt.

Det var månader sen vi sågs, säkert ett halvår. Relationer är svåra, särskilt när saker förändras så extremt som det gjort för oss båda två. Man måste finna sig tillrätta. Vi hade nog kunnat gå skilda vägar jag och min vän, hälsat på stan men inte mer. Och det hade gått bra det oxå. Ibland finns ingenting kvar efter alla förändringar. Men för oss fanns det något kvar. Ikväll var första gången på flera år som vi pratade om allt bra i våra liv. Varför är det så mycket lättare att höras när det är dåligt?

23 november 2011 skickade jag ut ett sms till flera i min telefonbok. ”Mamma har cancer igen, samma som förut. Jag vill inte prata, hör av mig när jag orkar”. Sen hörde de flesta inte av mig. Men folk respekterade mig, läste på FB hur jag hade det. Det som hjälpte mig mest den dagen var när min (bonus)syster ringde och berättade att jag skulle bli moster. Det var som honung, balsam och alla filidutter i världen samtidigt. Värsta kärleken och värsta hatet på samma dag.

Iaf så var jag helt galen i några månader och så landade jag. Men vi hördes liksom aldrig jag och de flesta. Vissa är borta för evigt, men den konstigaste kategorin människor är de som jag inte kände innan men som jag känner nu. De känner bara mig som jag är nu. Maxat.

Men min vän som stod bredvid mig på Ormberget idag kände mig långt innan. Vi delade glädje och sorg, mest sorg för vi var så ledsna i så många år. Och nu är C och Ew plötsligt glada. Så kanske är det början på en helt ny vänskap? Kanske fortsätter vi inte, kanske satte vi punkt någonstans mellan våra problem och livsval, gjorde slut.

Och så börjar vi om nu, på nytt, som de vi är idag. Med vetskapen om varandras historia, för en gång i tiden kände vi varandra bättre än någon annan.

Jag gillar dig C, som H säger till de hon älskar mest.

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s