Vinna och försvinna.

Jag tentapluggar. Samtidigt som jag är sjuk. E är borta massor och jag har andra saker som oxå måste göras. Men det går, det förstår jag. Jag skiter i att det är stressigt, jag är faktiskt mer nöjd ikväll med feber och tusen sidor text att reda ut än länge. Iaf tryckte jag 6 kapitel idag och till slut kunde hjärnan inte ta in mer, den började glömma bort det som fastnat frön början.

Jag fick ett sms ikväll som gjorde mig glad. Så jag tog bilen och åkte iväg, plockade med en vän och åkte till ett av mina smultronställen här i Luleå. Uppe på Ormberget har man utsikt över staden som jag lärt mig älska. Det småregnade men vi hade varsin kopp varmt te i take-awaymuggar som OKQ8 gav oss gratis. Vi tittade ut och försökte lista ut vad som var vad av alla ljus. Hade det bara varit kallare hade man säkert sett norrsken. Men det var skit samma för det var sällskapet som var viktigt.

Det var månader sen vi sågs, säkert ett halvår. Relationer är svåra, särskilt när saker förändras så extremt som det gjort för oss båda två. Man måste finna sig tillrätta. Vi hade nog kunnat gå skilda vägar jag och min vän, hälsat på stan men inte mer. Och det hade gått bra det oxå. Ibland finns ingenting kvar efter alla förändringar. Men för oss fanns det något kvar. Ikväll var första gången på flera år som vi pratade om allt bra i våra liv. Varför är det så mycket lättare att höras när det är dåligt?

23 november 2011 skickade jag ut ett sms till flera i min telefonbok. ”Mamma har cancer igen, samma som förut. Jag vill inte prata, hör av mig när jag orkar”. Sen hörde de flesta inte av mig. Men folk respekterade mig, läste på FB hur jag hade det. Det som hjälpte mig mest den dagen var när min (bonus)syster ringde och berättade att jag skulle bli moster. Det var som honung, balsam och alla filidutter i världen samtidigt. Värsta kärleken och värsta hatet på samma dag.

Iaf så var jag helt galen i några månader och så landade jag. Men vi hördes liksom aldrig jag och de flesta. Vissa är borta för evigt, men den konstigaste kategorin människor är de som jag inte kände innan men som jag känner nu. De känner bara mig som jag är nu. Maxat.

Men min vän som stod bredvid mig på Ormberget idag kände mig långt innan. Vi delade glädje och sorg, mest sorg för vi var så ledsna i så många år. Och nu är C och Ew plötsligt glada. Så kanske är det början på en helt ny vänskap? Kanske fortsätter vi inte, kanske satte vi punkt någonstans mellan våra problem och livsval, gjorde slut.

Och så börjar vi om nu, på nytt, som de vi är idag. Med vetskapen om varandras historia, för en gång i tiden kände vi varandra bättre än någon annan.

Jag gillar dig C, som H säger till de hon älskar mest.

//Ew.

Annonser

Sexande grannar eller lappen jag aldrig skickade.

Kära grannar!

Jag är jätteglad för att ert sexliv verkar så aktivt och att ni kan njuta av varandra. I flera timmar. Jag är oxå glad för att ni kan artikulera denna njutning så tydligt. För er skull.

Av ren omtanke vill jag påminna om att du som låter som att du är med i en porrfilm och stönar/skriker i jämn ton en timme i stöten bör äta ordentligt med kolhydrater efteråt, det låter oerhört ansträngande det ni gör. (Om än väldigt, väldigt skönt). Jag hoppas också att du möter själva orgasmen med tystnad då ingen eskalering av skriken hörs innan det blir tyst. Trist om allt jobb ska sluta i ingenting.

Jag vill också säga att det faktum att ni aldrig hör oss inte beror på att vi helt saknar sexliv, bara att vi inte riktigt visar vår uppskattning på samma sätt som er.

Med vänlig hälsning,

Era (ofrivilliga) sovrumsgrannar.

Vuuuuxen finns inte.

Jag gillar ju ‘vuxenpoäng’, ‘barnsligt’ och andra fåniga uttryck. För alla vet ju att vi är en blandning hela tiden.

Tex ville min dotter sjung ‘Bä bä vita lamm’ i morse. Trodde jag. Istället sjöng hon ‘bä bä vita lamm gick på restaurang’ och sen följer (blandat med asgarv) ord som kiss och bajs. Då säger jag, astråkiga mamma, att jag inte vill sjunga den för att det bara är småbarn som gillar kiss och bajs. Och ungen säger ‘och morfar’. Och det är ju sant. Han garvar åt kiss och bajs. Och om ‘vuxen’ inte är 30 så är det ju iaf 57, enligt alla oss ungdomar. Men ändå är han den mest barnsliga människa jag vet. Samtidigt som han i många år jobbat med allvarliga saker som barn med trauman och psykiskt sjuka. Någonstans inser jag att man måste vara barnslig för att hantera, och kanske möta, dessa. Vuxenpoäng har han också. Med lite avdrag för att han garvar åt kiss och bajs. Men ni fattar. Det är ett relativt begrepp.

Det här betyder att alla vi som kan skratta åt samma saker som en 5-åring är vuxna iaf.

Hur som helst. Skrev avtal idag på lägenheten. Ett avtal där vi förbinder oss att betala 25000 till BoKlok och att vi, om vi säger upp avtalet, inte får tillbaka de pengarna igen.

Nästa avtal är i november. Då ska 89500kr betalas in och vi blir ägare till Per-ihanschavägen 2C. Ha!

//Ew.

Wooooa.

Världen är hård och orättvis. Sverige också. Men allt jag älskar finns i denna värld, ingen annanstans. Eller jo, norrsken. Det finns ju i himlen. Men det är också jorden, typ. Så jag avskärmar mig från ont och blundar, eller så går jag all in och översköljs av att försöka avhjälpa det onda jag kan rå på. Men då glömmer jag det goda och slutar kunna se det som är fint. Jag blir skuldbelagd över alla kanaler vi har på tv, tänker på allt vi egentligen inte behöver som vi skulle kunna avyttra för att tiden dessa ting tar av oss skulle kunna läggas på att hjälpa. Jag är liksom livrädd för dubbelmoralen, och alltihop leder alltså till något ännu värre – att jag blundar.

Som tonåring var jag arg som fan, på allt möjligt. Sen blev jag myndig och slutade vara arg, eller rättare sagt såg jag till att befinna mig i ett tillstånd där jag inte kunde bli arg alternativt sket i allt man kunde bli arg över. Jag kände inte så mycket alls. Och sen följde flera år där jag lade all min energi på att kunna resa mig upp ur sängen åtminstone varannan dag. Och sen kom H. Då såg jag världen igen, men med rosa fluff runt allting. Jorden snurrade för mig kring henne på samma sätt som hon nu tror att jorden snurrar kring henne.

Men nu är jag nästan 30 år gammal. Jag har mer än halva livet kvar, kanske har jag bara levt 1/3 av det. Och. Jag är liksom redo för att lära mig bekämpa det onda men tillåta mig njuta av det goda. Utan dåligt samvete för att jag använder min iPad för att göra det ;)

Imorgon ska jag fika med en person som tillsammans med sin fru verkar ha en balans mellan sånt här, kanske får be om lite tips. Som jag kan skriva in i molnet och alltid ha tillgängligt. För luften är fri. Eller, det är den ju inte längre… Nåväl.

Kram Ew.

Ogjort.

Det är många saker som ogjorda just nu. Tvätt tex. Och skolarbete. Jag får inget flyt och avbryts konstant, eller låter mig avbrytas. Jag har lovat mig själv att ta hand om mina studier bättre nu, vi har tenta om 3 veckor och jag känner mig väldigt orolig. Så här skulle det ju inte bli. Så nu tar jag ansvar för det och skriver ett schema över vad som ska läsas och när, det är enda gången det funkar att plugga. Men då funkar det också jävligt bra, jag är effektiv när jag har struktur. Jag har bara så svårt att strukturera strukturen Ler 

//Ew.