Grävde fram.

Idag var det Miljönämnd. Alltid sjukt nöjd när jag går därifrån, för att jag får vara där. För att jag gör skillnad på riktigt och för att jag har ett ansvar. Idag kan jag verkligen njuta av det, men från allra första början var det svårt att finna min plats. Det var så mycket med livet.

Idag hade jag paddan med mig för att kunna anteckna och kolla upp sånt jag ville veta, under mötet. Som om hyttsten används för sandning någon annanstans än här. Och så hittade jag en text som jag skrev i november. Ganska precis en vecka innan 23 november. Dagen då beskedet om att cancern var till baka i mammas kropp. Såhär stod det:

”2011
Det börjar takta av. Det är snart slut. Detta år som skulle bli så bra och som faktiskt varit det också. Kanske blir det året jag kommer ihåg som det där jag blev stark.

Inte stark med någon annan, inte stark för att jag ens har det jobbigt. Inte stark för att livet är skit, eller ens för att det är så fantastiskt att allting bara glider och flyter.

Jag försöker finna min väg, försöker hitta rätt i en snårig värld. Alla år av ingenting, alla bortkastade år. För så ser jag det faktiskt. Jag har kastat bort år på skit. De flesta relationer ångrar jag inte, men faktiskt så ångrar jag ändå en hel del. Som U tex. Jag har inte lärt mig en enda god sak av den relationen. Jaha, men din dotter då tänker ni. Hon står utanför. Jag tänker aldrig klistra på henne mina goda eller dåliga val. Hon är, hon finns och hon var meningen. Det finns inga tvivel i mina känslor kring henne. När jag ser på henne ser jag mig själv, och vårt liv. Jag ser henne så som hon är, som min. En dag kommer hon lämna mig och gå vidare i livet. Och jag kommer krama henne och önska henne lycka till. Vi sitter ihop ändå, ett band som bara vi har. Jag är den som hållit henne mest, den som funnits mest och så kommer det vara några år till, de få år jag får ha henne för mig själv. Men någon annan förälder kommer hon aldrig ha. Det är ju för sent. Den andra som gjorde hennes liv möjligt är ingenting, det finns ingenting. Jag har inte en enda känsla för honom. Inte hat, inte empati, inte medkänsla. Ingenting. Jag har varit förbannad. Under en kort tid. Men inte sen. Det finns ingenting. Jag tänker inte förklara mer än det när det gäller andras tankar kring hur man kan ångra något som givit en något så vacker som min dotter. Det handlar inte om henne, hon är. Hon finns. Alla tankar på att hon inte skulle göra det är vansinniga och abstrakta. Och finns inte.”

Jag hade varit på egen hand ett antal månader och kände att livet på riktigt började falla på plats. Jag kände mig stark, inte för att jag klarade en massa saker utan för att jag gjorde det. Jag kände mig säker och trygg. Och jag hade ett jobb och det var mysigt liksom, livet var mysigt.

Och så föll jag på något sätt när mamma blev sjuk. Jag minns att jag skickade ett sms till den person jag trodde att jag behövde och fick ett svar som visade tydligt att jag fick söka mig någon annanstans för stöd. Vilket var skönt, det var mest av vana jag sa nåt. Men jag avskärmade mig från vardag. Började röka. Drack en del vin. (På kvällstid och aldrig mer än ett glas dagen innan jobbet mind you). Körde hårt med kroppen och GemenskapsJul. Slapp tänka ett par månader. Sen skärpte jag mig igen och gled in på den där mysiga vägen igen. Ingen större skada skedd.

Så för första gången gick krisen över och lämnade mig kvar med den där känslan av att vara stark. Utan mayhem bakom mig och utan en massa trasiga relationer till människor jag faktiskt älskar. Istället rensades det upp av sig självt och bredvid mig fann jag en fantastisk man som höll mig i handen. Och H fick den där andra relationen. Även hon fick någon att älska.

Jag är lite, lite chockad såklart. Skulle inte vara jag if I wasn’t :)

Kram Ew!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s