Turbulent bland känslorna.

Det har faktiskt varit ganska turbulent inuti de senaste 2 veckorna. Jag har inte varit ledsen, det är inte till det negativa egentligen. Bara ett konstaterande att så är det. För att komma vidare i livet, i all fall för mig, behöver jag processa saker och tänka igenom de. Dessutom behöver jag ofta slita lite på mina känslomässiga ytor för att finna mig i min (nya) situation.

Jag och E vi pratar väldigt mycket, och saker hänger inte i luften. I bland är det rätt högljudda prat men jag skulle ändå inte vilja kalla de gräl, eller ens gnabb. Men lite slitande och gnidande för att han och jag ska ned i den här formen som är vi. Jag älskar mitt liv idag, jag har aldrig fått känna den här ömsesidiga kärleken, den här känslan av att han och jag tillsammans skapar vårt liv till det vi vill ha.

Mitt i allt det här hamnade jag i tankar på hur det var förut. Saker jag vetat hela tiden men nu verkligen fått bekräftat. Att de senaste åren av mitt liv och min verklighet och min vardag inte alls varit så som jag trodde. Det här väcktes framförallt när vi skrev på för den nya lägenheten och avskyn för den plats jag lever på idag tog över. Nu är jag i och för sig alltid så – har jag väl börjat röra på mig vill jag bort. Bort bort bort, härifrån. Men jag insåg att jag faktiskt inte flyttade till något när jag flyttade hit. Egentligen flyttade jag inte från något heller, förutom en vacker lägenhet som jag gjort till mitt och Haeylis hem. Men jag flyttade definitivt inte till något. Jag trodde ju det, det var en investering i min framtid. Men det var det inte. Det var ingen som sade åt mig att flytta men det var faktiskt ingen som hindrade mig eller sa stopp heller. Jag var ett tag inne på att byta lägenhet med V, men det alternativet sågades i alla fall. Jag tog inte beslutet om den här lägenheten själv, även om det var jag som tog beslutet. Det låter snurrigt men det handlar om maktutövning och om hur man med tystnad kan styra människor. Jag jagades inte alls bort, så ser jag det fortfarande inte, men jag fick i alla fall inte vara ifred där och jag blev uppmuntrad att flytta därifrån.

Jag ältar inte de här senaste åren så mycket. Tiden från att jag och H’s pappa avslutade fram till E har lärt mig så mycket. Jag har blivit stark i mig själv, trygg med mitt eget sällskap och nöjd över att bara vara jag. Jag har hittat fotfäste och står så stadigt på marken att inte ens cancer rubbar mig från mitt fundament. Det här har jag gjort själv, trots enträgna försök att vinkla och fucka med min verklighetsuppfattning. Först nu i efterhand kan jag ser hur otroligt stark jag faktiskt är, som klarat mig genom stora kriser på egen hand. För under en ganska lång tid var jag själv, jag höll mina vänner på avstånd (lite olika vems val det var, men det är ändå jag som har ansvaret för mina relationer i slutändan) och även om jag idag aldrig skulle välja att göra det på det viset så är jag faktiskt glad att jag vandrade ensam under så lång tid. Ensam är inte stark, behöver man inte vara ensam ska man inte vara det. Det finns ingen nytta med att genomlida saker bara för att man ska lida. Men det var nyttigt för mig. För nu vet jag hur jag ska använda mig av de fantastiska människor jag har på bästa sätt. Att inte köra slut på vänskap, att ge och att kunna vara tillsammans bara för att, inte bara när det är krisigt. Och jag vet att om ingen svarar när jag ropar, för att de kanske inte hör, för att de är utom täckning eller för att de inte kan just då, så är jag okej ändå, jag klarar att ta emot en dålig nyhet utan att genast dela med mig av det. Men sen måste man dela med sig.

Och nu har jag min klippa. Han som kan se i mina ögon när jag är ledsen, när jag är trött eller när jag är glad. Det är faktiskt det viktigaste, och det jag aldrig haft förut. Tårar kan man så lätt se, påsar under ögonen eller en uppgiven kropp. Men riktig glädje, den rena, enkla glädjen – den kan bara någon som verkligen känner mig se och jag har aldrig delat min vardag med någon som känner mig så som E gör.

//Ew.

Grävde fram.

Idag var det Miljönämnd. Alltid sjukt nöjd när jag går därifrån, för att jag får vara där. För att jag gör skillnad på riktigt och för att jag har ett ansvar. Idag kan jag verkligen njuta av det, men från allra första början var det svårt att finna min plats. Det var så mycket med livet.

Idag hade jag paddan med mig för att kunna anteckna och kolla upp sånt jag ville veta, under mötet. Som om hyttsten används för sandning någon annanstans än här. Och så hittade jag en text som jag skrev i november. Ganska precis en vecka innan 23 november. Dagen då beskedet om att cancern var till baka i mammas kropp. Såhär stod det:

”2011
Det börjar takta av. Det är snart slut. Detta år som skulle bli så bra och som faktiskt varit det också. Kanske blir det året jag kommer ihåg som det där jag blev stark.

Inte stark med någon annan, inte stark för att jag ens har det jobbigt. Inte stark för att livet är skit, eller ens för att det är så fantastiskt att allting bara glider och flyter.

Jag försöker finna min väg, försöker hitta rätt i en snårig värld. Alla år av ingenting, alla bortkastade år. För så ser jag det faktiskt. Jag har kastat bort år på skit. De flesta relationer ångrar jag inte, men faktiskt så ångrar jag ändå en hel del. Som U tex. Jag har inte lärt mig en enda god sak av den relationen. Jaha, men din dotter då tänker ni. Hon står utanför. Jag tänker aldrig klistra på henne mina goda eller dåliga val. Hon är, hon finns och hon var meningen. Det finns inga tvivel i mina känslor kring henne. När jag ser på henne ser jag mig själv, och vårt liv. Jag ser henne så som hon är, som min. En dag kommer hon lämna mig och gå vidare i livet. Och jag kommer krama henne och önska henne lycka till. Vi sitter ihop ändå, ett band som bara vi har. Jag är den som hållit henne mest, den som funnits mest och så kommer det vara några år till, de få år jag får ha henne för mig själv. Men någon annan förälder kommer hon aldrig ha. Det är ju för sent. Den andra som gjorde hennes liv möjligt är ingenting, det finns ingenting. Jag har inte en enda känsla för honom. Inte hat, inte empati, inte medkänsla. Ingenting. Jag har varit förbannad. Under en kort tid. Men inte sen. Det finns ingenting. Jag tänker inte förklara mer än det när det gäller andras tankar kring hur man kan ångra något som givit en något så vacker som min dotter. Det handlar inte om henne, hon är. Hon finns. Alla tankar på att hon inte skulle göra det är vansinniga och abstrakta. Och finns inte.”

Jag hade varit på egen hand ett antal månader och kände att livet på riktigt började falla på plats. Jag kände mig stark, inte för att jag klarade en massa saker utan för att jag gjorde det. Jag kände mig säker och trygg. Och jag hade ett jobb och det var mysigt liksom, livet var mysigt.

Och så föll jag på något sätt när mamma blev sjuk. Jag minns att jag skickade ett sms till den person jag trodde att jag behövde och fick ett svar som visade tydligt att jag fick söka mig någon annanstans för stöd. Vilket var skönt, det var mest av vana jag sa nåt. Men jag avskärmade mig från vardag. Började röka. Drack en del vin. (På kvällstid och aldrig mer än ett glas dagen innan jobbet mind you). Körde hårt med kroppen och GemenskapsJul. Slapp tänka ett par månader. Sen skärpte jag mig igen och gled in på den där mysiga vägen igen. Ingen större skada skedd.

Så för första gången gick krisen över och lämnade mig kvar med den där känslan av att vara stark. Utan mayhem bakom mig och utan en massa trasiga relationer till människor jag faktiskt älskar. Istället rensades det upp av sig självt och bredvid mig fann jag en fantastisk man som höll mig i handen. Och H fick den där andra relationen. Även hon fick någon att älska.

Jag är lite, lite chockad såklart. Skulle inte vara jag if I wasn’t :)

Kram Ew!

Aktiviteter när man är liten.

Ja det är inte lätt att hitta något som en tjej född 2007 får vara med på. Dans är det enda jag hittat hittills faktiskt. Och konståkning men det blir det ingenting med, jag kan inte sy och sen är den världen inte något jag vill ha mitt barn i, inte heller i gymnastik. Lämnar snabbt väldigt lite tid för annat.

Friidrott och längdskidor får hon börja med först nästa år, vilket är synd då hon åkt skidor i 2 år nu och är riktigt awesome på. Slalomträning verkar vara först om 2 år, men där finns det skidskola via Friluftsfrämjandet fr.o.m. denna vinter, och vi åker ju så det kan man hålla igång med.

Ishockey hittar jag inte så mycket om, men Sunderbyns sportklubb hade bara pojkar 05. Nu är det inte heller något jag känner att jag orkar med att krångla med men att åka lite skridskor och ha kul en gång i veckan känns ju som något hon skulle gilla.

Istället får jag hoppas att vi har ork och tid den här vintern att aktivera henne själva, med utförsåkning och skridskor. Hon har så tråkigt på helgerna och behöver aktiveras!! Och hon var så lycklig när hon fick prova Friidrott, hon blev så stor. Men ingen kunde starta en grupp för -07 så det blev inget med det. Ingen aning om varför de ens lät de prova iofs, men så är det.

Nu kan man ju undra varför jag så gärna vill att hon ska börja med aktiviteter till höger och vänster? Förutom det uppenbara med den ekonomiska aspekten som en elitidrottande dotter skulle medföra då ;) För att idrott är hälsosamt att syssla med. Mina problem började delvis med att jag skadade foten och slutade dansa, på flera plan. Detta ledde till att jag rökte, drack, var ute sent och inte orkade med skolan. Om jag istället hade fortsatt att idrotta hade mitt umgänge varit annat. Man kommer inte i kontakt med dåligheter på samma sätt som annars. Idrottande ungdomar dricker inte lika ofta och mycket, kvällar och helger går åt träning, tävling och aktiviteter. Man orkar inte supa till 2 på natten om man har match klockan 11 dagen efter.

Jag säger inte att idrottande ungdomar är lugnast eller mest ordentliga. Men om man är i en miljö där alla dricker gör man ju det oftare, om möjligheten finns.

Och idrott är kul, att vara ute är roligt. Laganda är mysigt. Och att röra på sig är vi gjorda för, i normal utsträckning. H ska göra vad hon vill – men jag vill ge henne många valmöjligheter.

Så är det.

//Ew.

Färdigbuzzat för denna gång.

Jag gillar Buzzador och har via detta nya sätt att marknadsföra produkter kommit i kontakt med flera produkter som jag än idag använder mig av.

Den här gången har jag Buzzat pennor och kritor från BIC kids. Det är i särklass den bästa Buzzningen jag gjort – och vi barns helt gått över från andra märken pennor och kritor till BIC.

Varför? DE GÅR ATT TVÄTTA BORT!!! H som ritar överallt blir ren och fin igen på ett kick. Har hon riktigt gått lös med en svart penna får man använda tvål. Men förr har hon sett ut som Hitler i ett par dagar efter varje session och sen har jag fått gömma pennorna en månad. Även bord och golv är rena och teckningarna på väggen är lätt att sudda bort från krita. Tuschpennor får hon över huvudtaget inte ha i sitt rum på egen hand, oavsett hur bra de är kan kan tänka mig att de sitter som berg på tapet liksom på papper.

Roligt tyckte hon att det var också, hon och hennes kompisar.

Nu är Buzzningen slut för denna gång men pennorna består :)

//Ew.

Jobba av olika anledningar.

Idag ska jag jobba igen. Jag lämnade in ett schema på dagar jag kan jobba och den här veckan behövdes jag. Jag behöver ju de oxå, vi håller ju på att köpa en lägenheten för 900000. Alltid bra att ha pengar på kontot då.

MEN nu är ungen sjuk. Det är inget problem när man är student, oftast. Men igår hade jag lektioner hela dagen som jag inte ville missa så E VAB:ade. Detta är fantastiskt dels för att H är rätt jobbet när hon är mittemellansjuk, inte feber men ändå gnällig och för det andra att det bara är så självklart okej för honom. Och för att han frivilligt ger sig in i Försäkringskassans system. Men han vet ju inte bättre stackarn, detta är hans första kontakt med FK sen hans mamma fick barnbidrag för honom skulle jag tro. Ingen utav de två män som funnits i mitt (hennes) liv tidigare har ens funderat på att vara hemma från jobbet för att hjälpa till med det. Men det är ju såhär jag vill att det ska vara, att vi ska dela på det här nu och dela på samma sätt när vi får barn senare.

Idag jobbar jag, och H är fortfarande risig. Jag tjänar ganska precis 10000kr mindre än E före skatt. Men som en investering i framtiden, att kunna visa på jobbet att man kan räkna med mig när man behöver mig, och för att nästa gång kanske det måste vara jag som är hemma, stannar han hemma i dag också.

Så nu rullar jag till jobbet för att ikväll ta båten ut i skärgården med denna fantastiska man, och trycka sjukt mycket räkor, så många man hinner på de 3 timmar båten tuffar runt. H ska sova hos Mommo, i nya loftsängen. Alla nöjda, alla glada.

Kram Ew!

Andra dagen i skolan.

Idag är det dags för första dagen på andra kursen, Politisk teori. Gårdagen gick fint, men det är som jag trodde – att de flesta bondade under nollningen och att man nu är lite borttappad. Men det kommer säkerligen lösa sig fint det också.

Äldst var man ju, i alla fall av programstudenterna. En kille var 18! Annars är jag 10 år äldre än de flesta. Gammal alltså, fast de vet ju inte att jag är väldigt lik en 19-åring men jag får köpa min egen alkohol och betala fullt pris på bussen…

Idag är H risig igen. Subfebril men rejält tjock i halsen och väldigt hostig. Så hon får följa med och sitta med VW när jag har min lektion, och sen får vi åka hem och ta det lugnt. Hon får ta det lugnt, jag har 9 kapitel att läsa till imorgon.

Ha en fin dag!

//Ew.

Första dagen i skolan.

Idag börjar jag skolan. Igen. Första året. För sista gången? Mycket troligt. Jag har en lång historia av att inte slutföra saker i tid men de sista åren har trenden brutits några gånger. Inte alla dock, man kan ju inte bryta alla traditioner. Den här gången går jag in med lagom krav på mig själv. Göra det som ska göras först och låta tiden som bli över gå till H och träning. Vi ska flytta om några månader och livet har ju en tendens att kräva sitt. Jag har en fördel i att jag är (jämförelsevis) gammal…

Men idag börjar jag alltså. Politik- och samhällsutveckling. Programmet som gjorde att jag kämpade på med gymnasiet på Komvux medan jag var gravid. Sen blev vi ensamma jag och H och 3 års studier var inte längre aktuellt. Men nu är jag här i alla fall, tack vare E som är beredd att låta mig studera och således gå ned i inkomst en del. Och det känns så fucking awesome (jag platsar språkmässigt bland 20-åringar!!!).

En annan sak som gör det värt guld är H. I morse frågade hon varför jag inte kom in och väckte henne. Jag sa att vi inte alltid behöver gå upp så tidigt längre utan kan sova längre. Hon svarade att det var skönt, för då behöver hon inte vara så trött och arg på morgnarna längre, att hon blir glad av att inte vara trött. Att kliva upp 6 dag in och dag ut passar henne nog inte, nu behöver vi inte göra det varje dag längre.

Men nu är det dags att åka. Wish me good luck!

Kram Ew.