Jag tjatar.

Ja det gör jag. Och jag ältar. Jag har alltid gjort det, när jag försökt sluta har jag blivit introvert och mått ganska dåligt. Så numer accepterar jag att jag tjatar och ältar. Det är mitt sätt. Jag tvingar ingen att lyssna, det går att få tyst på mig. Typ.

En sak som jag kanske inte pratat om så mycket som man skulle kunna tro, just eftersom att jag är en riktig ältare, är cancern mamma hade. Jag är själv förvånad, för jag har inga problem att prata om det. Fast det är ju det jag har. Jag kan säga att min mamma haft cancer, jag kunde säga att hon har cancer. Alla fattar att det är jobbigt, och frågar hur det går varje gång vi ses. Det värmer och det kan jag prata om utan att gråta.

Men allt det där andra, hur jävla rädd jag var att hon skulle dö, hur fruktansvärt jävla pissigt det var, hur det sög – det har jag inte snackat så mycket om. Jag har inte gråtit så mycket heller. Och jag är en gråtare, utan tvekan.

Jag kraschade lite tidigare i sommar, all ork bara tog slut. Jag kände mig inte ledsen men jag var inte glad. Och jag var så fruktansvärt trött. Det är ju normalt, men det borde varit tvärtom. Vi hade blivit två vuxna här hemma när E flyttade in. Bara det att E flyttade in, att jag blev sambo och alltså var (och är) sjukt kär, mamma var hemma och hade överlevt, hon hade till och med börjat skämta igen – så HON var glad. Men nä, inte jag. Jag ville bara spy på den där känslan av att jag borde vara glad och ha energi, för det var ju inte så. Jag somnade på jobbet, jag somnade på möten, jag somnade framför filmer, serier, i bilen. Överallt. Men oavsett hur mycket jag sov så blev jag aldrig pigg. Så en snäll läkare förklarade att jag var utmattad, och min snälla psykolog sa att jag behövde vila. För om man inte vilar när man är utmattad då kan man bli en sån där som knallar in i en vägg och aldrig reser sig upp. Jag var inte i farozonen, men om jag sket i att vila nu och nästa gång och kanske nästa gång kroppen sa till – ja då kunde det bli sådär med väggen.

Så jag sov en vecka i streck. Sen började jag orka vara uppe på dagarna och den sista veckan klev jag upp på morgonen och satt och drack kaffe och kände att livet är något fint och att jag nu måste resa mig upp och leva det. Och det gör jag nu. Det räckte att få vila de där veckorna.

Men för att återkomma till cancern då. Den ligger kvar här i mig, ganska outtalad ännu. Så när jag pratar för mycket om cancern, eller när min mamma pratar om den och tiden då hon var sjuk, då sipprar alla outtalade ord ut ur ögonen. Jag hade önskat att det kunde sippra ut genom porerna när jag tränar, eller genom munnen, men det kommer genom ögonen. Det gör inte så mycket, inte för mig i alla fall.

När vi köpt lägenheten och flyttat in, då ska jag ge mig själv en sån här logga någonstans på min kropp:

ungcancer-3514-Redigera_97

 

För det tragiska är ju att än så länge så kommer 1 av 4 människor att drabbas av cancer här i Sverige. Det betyder en hel drös människor, statistiskt sett, som jag känner och bryr mig om. Så den kommer aldrig bli inaktuell. Tyvärr.

Gör nåt förresten, nu när ni ändå är här. Gå in på Ung Cancer och köp nåt!

Kram Ew.

Att bli sambo påverkar alla.

Lilla H har ju blivit sambo hon också, inte bara jag och E. Detta har inte tagit sig särskilt stora uttryck, fram tills nu.

För ett par dagar sedan sa hon att hon tyckte att E skulle flytta, så att vår katt Magoo kunde flytta hem. Det kom stora tårar på kinderna när hon grät och förklarade att hon saknade honom. Grejjen är att hon tyckte mer om den katten än han tyckte om henne, för hennes sätt att visa denna kärlek var att jaga honom och på sin höjd dra honom i svansen. I övrigt var intresset svalt. Men fair enough.

Idag när hon återigen sa att hon ville att E skulle flytta så förklarade jag att det spelar ju ingen roll, Magoo har flyttat och Mommo och Moster Hannah kan ju inte heller vara här – Magoo är borta helt enkelt.

Pedagogisk som jag är frågade jag istället om det var något särskilt som hon tyckte hade blivit annorlunda eller jobbigt nu när E bodde hos oss.

En djup suck, och sen “jaa mamma, han bara bestämmer (och här tänker mamman, att jaha, det är jobbigt för att han också bestämmer hemma, inte bara jag. Men icke) Alfons hela tiden, och  jag gillar inte Alfons”

Det var det värsta hon kunde komma på. Och då är det ändå H som bestämmer sagorna och E som läser – jag är sämst på att läsa i den här familjen.

På det stora hela tycker jag att vi klarar sambolivet galant alla 3. Det kommer kännas ännu bättre när vi flyttar och börjar om på nytt. Men ändå, en stor förändring för en liten människa har gått hur bra som helst. Hon har aldrig behövt dela mig med någon här hemma, det har varit vi två. Och ändå får man höra det här 5 minuter efter Alfons-grejjen;

“Mamma tror du att E kommer kunna laga min solfjäder?”
Ja det tror jag!
”Han är bra den där E, han kan ju nästan allt Mamma”.

I love!!

//Ew.

Avdelningen vackra ord.

Ja.

När jag frågar E om han vill ha macka och varm oboy och han säger ‘ja, det är klart att jag vill’ och sen håller kvar mig för att ge mig en kram, då är ja det vackraste ordet. Ingen som inte varit där jag varit kan fatta vad det betyder.

Jag har aldrig känt mig älskad på riktigt av en partner (nog aldrig varit det heller, så här uppriktigt och på riktigt). Men nu gör jag det och jag kommer aldrig nöja mig med mindre än det.

Godnatt!

Livet som det är.

Jag tog alldeles nyligen kontakt med en vän som jag inte haft någon kontakt med på flera år. Vi konstaterade att livet nu är som det är, det har sina upp- och nedgångar och hon menar att äktenskapet är ungefär likadant – med tillägget att hennes man iofs inte har några fel Ler

Jag tänker på hur mitt liv var då. Jag var så glad då, spänd, för jag hade precis blivit kär i mitt ex. Vi var inte tillsammans men det skickades SMS och det fanns en otrolig spänning där. Jag var inte fast i mitt fängelse som jag levde i när H föddes, jag var fri.

Den relationen var som den var, men jag stängde in mig alldeles själv och skapade en ganska grå tillvaro.

Och så nu, nu är jag fri igen. Den här relationen som jag har nu, den är som att bli vuxen. Man inser att nej, man får inte göra precis som man vill men man är fri. Vi kompromissar om saker, och han respekterar mig och det jag vill. Det är sällan E inte ids eller vill följa med på saker, för att vi vill samma sak. Kanske är det så att lika barn leka bäst? E är lik mig, i alla andra relationer har de varit tvärtom från mig – så otroligt korkat av mig men jag har faktiskt försökt vara som den jag levt med, misslyckats givetvis (man är den man är, i grunden) och lämnat oss båda lurade och besvikna. Nu är jag bara mig själv. Och dt som känns absolut bäst var att han tyckte om mig för 9 år sedan, och då var jag annorlunda från nu. Men han tycker om mig nu – precis som jag är! Han älskar mig precis jag är. Det är första gången jag bara är och som Mia Skäringer säger “det är så jävla vackert!”

Det här inlägget är sjukt pretto, jag vet. Kanske skriver jag snart något om Pussy Riot eller så. Vi får se.

So long!

Mord, ett fantastiskt verktyg till rättvisa…

”Om ett välplanerat mord inte leder till dödsstraff, vilka brottslingar förtjänar då omedelbar avrättning? TT-AFP 129820.

Ja, för mig är svaret enkelt. Ingenting. Ingenting är någonsin skäl nog för att avrätta en annan människa. Argumenten är många och samma som alltid, men det enklaste möjliga är det tyngsta.

Man får inte död andra, det är därför vi straffar just det. <

Jag får återkomma till det här ämnet, för det finns ju även en annan aspekt. Kina vill in i världen, få en plats som ett civiliserat land. Kanske tror man att man kan möta sig med USA ändå, de utgör ju också en sorts leksaksvärld där man leker krig och har ihjäl folk. Men i Kina avrättar man människor lite mer lättvindigt än i USA, det är ovanligt att man tvingas vänta 20 år på att dödas. Så i den aspekten lyfter jag på hatten till Kina, det är ju ändå mer humant. Mest eftersom att man i Kina inte benådar eller ger resning. Dömd är ju dömd, oavsett om man inser att man gjort fel.

Underbara, fantastiska värld, så vacker och så äckligt jävla ful. Jag önskar att jag var stark nog att säga NEJ till amerikanskt, ned till Kinesiskt, men nog fan står det "made in china" i ungens tröja idag….

Ha en fin dag!

//Ew.

Jag har så mycket att säga!

Men jag förblir tyst. Inte alltid, ofta låter jag som högst när det gäller de mest triviala saker, saker jag egentligen skiter i. Som allt jag hatar, fast som jag förr sket i. Jag var nog mer positiv förr, men eldigare, argare. Arg på orättvisor, inte på skitgrejjer som stålmammor som cyklar flera mil till jobbet och ändå strålar och ser glada ut. Sånt gapar jag om numer. Förr gapade jag om riktiga saker, om ideologi, politik, rättvisa, orättvisa.

Jag har så mycket att skriva, men jag får inte ur mig de ord jag faktiskt längtar efter att skriva. I flera år nu har jag hållit tillbaka, inte tillåtit mig skriva och stå upp för mig själv. Det fanns alltför många ämnen som inte fick nuddas vid. En stor fet överdimensionerad flodhäst, mitt i min blogg, mitt språk och faktiskt hela min tillvaro. Den stod där, helt avigt mitt i livet när den absolut inte borde varit där. Den stod mellan mig och den jag ville vara i en tid i mitt liv då jag borde varit fri. Men nu är jag det, och jag tillåts flyga fritt här i mitt omhuldade bo som jag, E och H skapat.

Just nu lyssnar jag på Avig Maria av Mia Skäringer. Ja, lyssnar, en ljudbok. Till och från jobbet lyssnar jag. Hon säger saker som jag oxå vill säga. Igår sa hon något om bekräftelsebehov och vart det kan ta en, och det stämde så bra. Snart vågar jag nog börja skriva sådär igen, så där så att jag knappt känner igen texten själv när jag läser den igen för att den låter så jävla bra!

Men inte nu. Nu ska jag gå och sjunga godnattsång för min dotter, och sen ska jag tända ljus och sen ska jag ge min fina sambo en hård kram. Älskade man, så lycklig du gör mig! Med dig kan jag vara mig, så som jag är. Tack för att du älskar mig, precis så som jag är.

//Ew.

Bostadsaffärer

Ja det är väl inte riktigt min grej, så mycket vänta (det är jag dålig på) och att vilja nåt men helt beroende av vad andra oxå vill, dvs alla andra som vill ha samma bostad som oss…

Jag försöker stå ut och stackars Emil får lyssna på gnäll hela dagarna. Han däremot, har stenkoll och tålamod och is i magen. Det ska ju vara kul att gå på visning efter visning efter visning. Men jag blir kär i lägenheter och så blir det inget. Pratade länge med pappa igår och han gav kloka råd. Så i helgen ska jag koppla bort, på söndag är det visning igen men jag ska verkligen bestämma mig för om den passar oss eller inte och sen låta saker ha sin gång. Vi kommer ju hitta nåt, så är det ju.

Idag är det 3 veckor till min sista dag här på jobbet som heltidare. I september börjar jag plugga. Jag vet att livet är bra nu, det händer bra saker och livet faller på plats. Men jag är ju en oroare, bara väntar på att ngt ska gå fel. Men jag ska försöka att inte göra det. Av respekt för vad jag faktiskt byggt upp. Vill istället dela med mig av det som är bra och sträcka ut en hand till de som kan behöva det.

N är fikarasten över, men jag återkommer väldigt snart :)

Kram Ew.