För mycket av det goda.

Det händer så mycket så varje gång jag ska skriva något är det för mycket att reda ut innan. Och när jag faktiskt tänker att jag nog kan skriva i mina gåtor ändå, då är hjärnan trasig och kan således inte hållas ansvarig.

För tillfället är det något fel i min kropp, någon balans som inte riktigt fattat sin uppgift. Resultatet gör att jag är lite paranoid, än så länge på ett lite charmigt sätt, dessutom väldigt nära till tårarna och det minst charmiga symtomet – lätt argaste tjejen i huset. (Och det säger en hel del eftersom att mallen för Lilla My bor här hemma hos mig, den där H ni vet). E har åkt bort ett par dagar, lämpligt nog. Jag har lovat mig själv att rannsaka det här tills han kommer hem igen, vilket är imorgon. Jag har ingen aning om vad som händer i min kropp, varför jag är yr, varför det susar i öronen, varför jag gråter för att kiosken på jobbet har slut Lakrisal, varför jag hade ett Hb på 115 – 107 – 109 i måndags eller varför jag mår illa på kvällarna. Eller varför jag kan bli förbannad för att någon hälsar. Men jag vet att det beror på kroppen på något sätt, och inte på att jag är sjuk i huvudet. Så för tillfället kan jag inte göra så mycket mer än att inte göra något alls. Det är nämligen det enda jag orkar göra.

Att göra ingenting är inte optimalt just nu. Här på våra 80,5 kvadratiska metrar ska vi gå från att vara 2 personer till att vara 3. När jag flyttade hit i juni 2009 hade jag genomfört världens rensning. Jag packade fint i kartonger och märkte upp, satte på vinden och vips så var lägenheten och vinden likförbannat full av saker saker saker. E har en lägenhet med saker och ett förråd där det också finns saker. 29 juni får den nya ägaren nycklarna till hans lägenhet och vid den tidpunkten har nog jag och E kastat hälften av våra saker ungefär. H den lilla lyckosten slipper kasta saker. (Fast det beror mest på att jag brukar kasta hennes prylar lite nu och då, ofta i samband med att hon försökt ta sönder någon sak som är min med sin sak.)

Så det är en del att göra. Och jag orkar ingenting. Men det är ju länge kvar, 2 månader. Herregud, ett helt liv i en evighet. Helgen innan nycklarna ska byta ägare är det midsommar, och jag har en känsla av att vi kommer göra något helt annat än att äta god mat i gott sällskap. Möjligen ett Maxmål mellan flyttlassen…

Ingen panik ännu. Inte på något sätt. När E börjar prata om garderober, hyllor, förvaring, flytta, kasta, behövs inte, osv då händer ingenting annat än att jag tänker hur bra det blir. Och hur skönt det är att kunna släppa kontrollen och låta någon annan planera och fundera och tänka för en gångs skull. För lets face it, det började jävligt bra när jag flyttade hit, målade, tapeter, fint, öppna ytor. Och sen hände nåt. Och nu händer det något annat – och det låter bra, det ser bra ut och han är ju smart E. Någon gång har han sagt saker som ”björk” eller “vitrinskåp” och jag vet inte vad jag har sagt sen men vi pratar inte om det i alla fall. Man kan säga att vi är överens. Och nä, inte “JAG kan säga att vi är överens” utan “VI”. Det är mycket vi här i den här relationen.

Det finns två saker som känns roligare än de andra med att bli sambo igen. Det ena var att ringa Försäkringskassan och berätta det, och försäkra mig om att jag inte får något bostadsbidrag som jag inte ska ha. Jag tänkte fråga om hon kunde ringa till den som anmälde mig för något år sedan och berätta att jag nu faktiskt ska bli sambo, för första gången sedan 2007. Men jag är ganska säger på det som anmälde mig vet att det var en rätt töntig sak att göra, eftersom att alla visste att jag bodde själv.

Det andra är att E får ringa Radiotjänst i Kiruna på måndag och säga att det inte finns någon TV på hans adress längre, och att här betalas det redan. Jag känner typ ingen som ringt och sagt att de inte har TV längre och så har det varit sant!

Sen finns det ju en massa andra saker som är hur kul som helst med att bli sambo – att bara behöva betala halva hyran till exempel. Att man ibland får dricka kaffe som man sluppit göra själv. Att man får den där tidningen som kommer varje morgon i brevlådan och som jag aldrig läste recenserad i bilen på väg till jobbet, så att det plötsligt känns värt att ha dagstidning. Att den man älskar sådär galet mycket somnar bredvid en kväll efter kväll, och att allt roligt (och en del trist) som händer här hemma nu kan delas med en till som fattar så som jag gör.

Och lilla H, hon är sjukt nöjd!

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s