Utan bil.

Jag har blivit bekväm. Bussen går var 60e minut och bilen är utlånad till sin ägare för att dra en släpvagn med en skoter på. Och jag är så jävla irriterad över att vi inte kan ha två (el)bilar. När jag för 6 månader sen inte hade annat än buss. Hur händer det?

Barnet hålls nöjd under 2km promenad tack vare glass…

//Ew.

20120530-200122.jpg

Ibland måste man.

Ibland måste man stå över saker. Utmattning till exempel. Och det har jag gjort i två dagar nu. Först Ikea, sen dansgenrep sen sova sent. Upp och så iväg. Dansuppvisning, middag med familjen och vidare på bowling. Öl och dans.

Nu sitter jag i en taxi på väg hem. Stolt över min dotter som gjorde en fantastisk dansuppvisning och glad över min fantastiska familj. Och över att jag och E vann i bowlingen, även om jag hamnade sist båda omgångarna ;)

Och ännu en gång förundras jag över vilken fantastiskt vacker stad jag bor i. Och vilken fantastisk man jag hittat. Sakta med säkert kommer vårt hem ihop.

Jag är tacksam för idag, och igår. En dag i taget.

Kram Ew.

Vad fan hände?

Och när?

De senaste 2 åren har verkligen varit kämpiga. Mammas cancer x2, pappa blev skruttig, mitt jobb lade ned, min relation tog slut, jag och H hade svårt att ha en lugn tillvaro, vårdnadstvist, vänner som försvann, riktigt usel ekonomi och på det kämpade jag järnet för att ha ett bra liv, välja rätt och ändå leva liksom. I höstas insåg jag vilken pärs det varit, man märker inte det när man ärr mitt uppe i det. Jag blev vansinnigt trött och var ganska ledsen men jag kände hela tiden att det skulle bli riktigt bra igen.

Sen fick mamma det där återfallet och under några veckor sket jag verkligen i omvärlden. Jag körde 190 med det jag höll på med, förbrukade en hel del glögg och började röka igen. I början av januari tänkte jag rycka upp mig lite, nytt år nya tag.

Och nu sitter jag här, nöjd med livet, på bussen för att hämta H och njuta av några timmar bara hon och jag, visserligen har bag järnbrist och vi kommer bara vara hemma men ändå. Man kan verkligen njuta av hennes sällskap nu. Det beror lite på henne men mer på att jag är piggare och mentalt närvarande.

Jag blir snart sambo, med en man jag verkligen trivs med. En fantastisk man som snabbt blivit en självklar del i min och Haeylis lilla familj.

Jag är glad. Jag har ett jobb, jag kan betala mina räkningar och ha ett bra liv. Jag är trygg. Jag skuttar inte runt på små rosa moln hela dagarna men jag är verkligen glad. Den där sorgsenheten och känslan av att oavsett vad jag gör eller hur jag tar mig upp så faller allt igen, mån dör eller får cancer eller huset brinner ned, den är borta. Jag är nöjd.

Jag är verkligen nöjd med livet. Det trodde jag aldrig att jag skulle få känna. Och om det regnar imorgon och livet kastar något orättvist åt mitt håll så fixar jag det, för jag står på en grund som är stabil nu. Det går bra nu.

//Ew.

För mycket av det goda.

Det händer så mycket så varje gång jag ska skriva något är det för mycket att reda ut innan. Och när jag faktiskt tänker att jag nog kan skriva i mina gåtor ändå, då är hjärnan trasig och kan således inte hållas ansvarig.

För tillfället är det något fel i min kropp, någon balans som inte riktigt fattat sin uppgift. Resultatet gör att jag är lite paranoid, än så länge på ett lite charmigt sätt, dessutom väldigt nära till tårarna och det minst charmiga symtomet – lätt argaste tjejen i huset. (Och det säger en hel del eftersom att mallen för Lilla My bor här hemma hos mig, den där H ni vet). E har åkt bort ett par dagar, lämpligt nog. Jag har lovat mig själv att rannsaka det här tills han kommer hem igen, vilket är imorgon. Jag har ingen aning om vad som händer i min kropp, varför jag är yr, varför det susar i öronen, varför jag gråter för att kiosken på jobbet har slut Lakrisal, varför jag hade ett Hb på 115 – 107 – 109 i måndags eller varför jag mår illa på kvällarna. Eller varför jag kan bli förbannad för att någon hälsar. Men jag vet att det beror på kroppen på något sätt, och inte på att jag är sjuk i huvudet. Så för tillfället kan jag inte göra så mycket mer än att inte göra något alls. Det är nämligen det enda jag orkar göra.

Att göra ingenting är inte optimalt just nu. Här på våra 80,5 kvadratiska metrar ska vi gå från att vara 2 personer till att vara 3. När jag flyttade hit i juni 2009 hade jag genomfört världens rensning. Jag packade fint i kartonger och märkte upp, satte på vinden och vips så var lägenheten och vinden likförbannat full av saker saker saker. E har en lägenhet med saker och ett förråd där det också finns saker. 29 juni får den nya ägaren nycklarna till hans lägenhet och vid den tidpunkten har nog jag och E kastat hälften av våra saker ungefär. H den lilla lyckosten slipper kasta saker. (Fast det beror mest på att jag brukar kasta hennes prylar lite nu och då, ofta i samband med att hon försökt ta sönder någon sak som är min med sin sak.)

Så det är en del att göra. Och jag orkar ingenting. Men det är ju länge kvar, 2 månader. Herregud, ett helt liv i en evighet. Helgen innan nycklarna ska byta ägare är det midsommar, och jag har en känsla av att vi kommer göra något helt annat än att äta god mat i gott sällskap. Möjligen ett Maxmål mellan flyttlassen…

Ingen panik ännu. Inte på något sätt. När E börjar prata om garderober, hyllor, förvaring, flytta, kasta, behövs inte, osv då händer ingenting annat än att jag tänker hur bra det blir. Och hur skönt det är att kunna släppa kontrollen och låta någon annan planera och fundera och tänka för en gångs skull. För lets face it, det började jävligt bra när jag flyttade hit, målade, tapeter, fint, öppna ytor. Och sen hände nåt. Och nu händer det något annat – och det låter bra, det ser bra ut och han är ju smart E. Någon gång har han sagt saker som ”björk” eller “vitrinskåp” och jag vet inte vad jag har sagt sen men vi pratar inte om det i alla fall. Man kan säga att vi är överens. Och nä, inte “JAG kan säga att vi är överens” utan “VI”. Det är mycket vi här i den här relationen.

Det finns två saker som känns roligare än de andra med att bli sambo igen. Det ena var att ringa Försäkringskassan och berätta det, och försäkra mig om att jag inte får något bostadsbidrag som jag inte ska ha. Jag tänkte fråga om hon kunde ringa till den som anmälde mig för något år sedan och berätta att jag nu faktiskt ska bli sambo, för första gången sedan 2007. Men jag är ganska säger på det som anmälde mig vet att det var en rätt töntig sak att göra, eftersom att alla visste att jag bodde själv.

Det andra är att E får ringa Radiotjänst i Kiruna på måndag och säga att det inte finns någon TV på hans adress längre, och att här betalas det redan. Jag känner typ ingen som ringt och sagt att de inte har TV längre och så har det varit sant!

Sen finns det ju en massa andra saker som är hur kul som helst med att bli sambo – att bara behöva betala halva hyran till exempel. Att man ibland får dricka kaffe som man sluppit göra själv. Att man får den där tidningen som kommer varje morgon i brevlådan och som jag aldrig läste recenserad i bilen på väg till jobbet, så att det plötsligt känns värt att ha dagstidning. Att den man älskar sådär galet mycket somnar bredvid en kväll efter kväll, och att allt roligt (och en del trist) som händer här hemma nu kan delas med en till som fattar så som jag gör.

Och lilla H, hon är sjukt nöjd!

//Ew.

Jag lovar!

Jag ska aldrig röka igen. Efter att ha hållit upp i nästan 4 månader rökte jag 2 cigg snabbt efter varandra. 1 timme senare är jag nykräkt och önskar allt ogjort.

Förlåt – jag lovar att inte göra det igen. Men snälla, snälla, få det här att gå över!

//Ew.