Undvika.

Jag har skrivit väldigt lite om cancer den här gången. Faktiskt skrev jag väldigt lite om den förra gången också.  Det är som om orden inte räcker till medan det pågår, den där avlägsna tanken på att allt inte alltid går vägen förhindrar orden att komma fram. Det finns så många tankar jag tänker som jag inte vill dela med mig av. Dessutom är jag jävligt trött på att höra att allt kommer bli bra. För det vet ingen, och det tröstar mig inte att höra det. Men man kan ju inte bli arg för att folk bryr sig, så då är det bäst att inte ta upp det i onödan.

Nu är jag iaf på plats på NUS, avdelning G41. Hematologen. Jag kom i tisdags och satt hela dagen, mamma skickade hem mig till syrran på kvällen. Onsdag och idag samma sak, mamma sover, jag kollar serier och bara sitter där. Det är helt okej, riktigt fint. Hon är relativt pigg, förutom att hon sover dryga 20 timmar per dygn alltså. Imorgon kommer H, jag hoppas att det ska få igång mamma. Hon brukar alltid orka mer när H hälsar på, det är som att hon låtsas vara frisk.

Emil kommer också. Fina underbara Emil. Han har tagit hand om H sedan jag åkte i tisdags, med lite hjälp av fina vänner på samma gata. Men Emil har sett till så hon borstat tänderna, fått lyssna på saga, blivit väckt och fått på sig kläder. När hon saknat mig på natten, en gång, har han tröstat. För det avgudar jag honom.

Det var så tryggt, jag visste att hon hade det bra. Och det var så självklart att lämna henne med honom. Jag hade inte dåligt samvete, kände inte att han fick mer än han borde varit tvungen till. Om vi ska leva tillsammans är hon också hans ansvar, och där är han, mitt i allt som är hon och oss och vårt liv. Tryggheten i att ha den juridiska rätten att ta det beslutet är befriande. Att jag fick enskild vårdnad var en otroligt lättnad. För det fick jag. Efter 1,5 års tragglande. Det är inget att fira egentligen, det betyder ju att det inte finns något samarbete. För oss betyder det att det snart är 2 år sedan hon träffade sin pappa och att vi inte har någon aning om när han tycker att han ska dyka upp igen. Men det betyder åtminstone att den förälder som känner henne och som kan ta överlagda beslut om henne är den som får ta de besluten. Det är skönt. Det betyder att jag kunde åka till Umeå och ta hand om min mamma och lämna min dotter med den bästa man jag känner.

Nu är det sovdags. Jag ska tydligen träna Spinning imorgon. Kl 7. Galet.

//Ew.

Annonser

Lekande lätt.

En ny kärlek har plötsligt gjort massa svåra saker till luft. Saker som hindrat mig i relationer är borta. Det är inte längre en ständig kamp att göra saker som att äta mat tillsammans, duscha och sova ihop, eller hänga tvätt. Sånt som för mig alltid varit ett slagsmål med mig själv, ofta i flera månader. Nu är det självklara saker som inte är läskiga alls.

Det mesta var svårt förut. Jag kunde inte visa mitt personliga brev till en till exempel, och att duscha med någon tog länge. Anledningarna tänker jag behålla för mig själv men osäkerhet är en givetvis. Men nu faller dessa saker bort, en efter en. Allt är så mycket mer självklart än tidigare. Jag kan slappna av helt enkelt. Något jag aldrig trodde skulle hända mig.

Jag inser att vi nyss träffades, och att olyckskorparna kraxar om det. Men de andra pojkarna var också nya till en början, och det var krig inombords för att ens våga sitta ned och kolla film. Och nu är det självklart. Så oavsett vad som händer har jag kommit över något som hindrat mig länge. Det är poängen.

//Ew.

Disaster waiting to happen.

8,5 dygn utan nikotin. Första gången sen september 1996. Och jag är så jävla förbannad. Jämt. Mindre förbannad ibland men arg jämt.

Jag förväntar mig ingen hänsyn eller så, ingen har satt mig i den här situationen. Men jag kan inte ta ansvar för vad som händer när folk provocerar mig. Låt mig vara istället.

Idag blir en bra dag iaf – mycket spännande som ska göras.

Och ja, jag är otroligt pendlande i humöret. Nikotinfri – i 8,5 dygn. Det trodde ingen. Ha!

//Ew.

Då var dagen kommen då.

Idag ska jag sluta snusa. Bli nikotinfri. Jag är livrädd. Jag vet hur jag är innan jag fått i mig nikotin på morgonen. Sådär mordiskt förbannad som jag var förut när jag var yngre. Jag tänker på H och E, hur dessa stackars sötnosar ska ha det innan det ger med sig om en två tre hundrafemton dagar. Jag har varit utan nikotin, möjligtvis, två dygn i streck sedan jag var 13.

Min kollega undrade varför jag ska utsätta mig för detta våldsamma plågeri – och förutom att tobak är dåligt för hälsan så är det för att jag konstant tänker på cigg. Jag tänker med på cigg än något annat. Mer än på sex, och då är jag ändå nykär! Och jag tror att det beror på den konstanta tillförseln av nikotin. För jag tjuvröker ju, om det kan kallas det när man är ärlig om det. Sedan jag la av (igen) för 2 månader sedan har jag rökt säkert 10 cigg, samlat på typ 6 dagar. Förutom möhippan, då rökte jag minst 10 cigg bara den kvällen. Förra gången, när jag höll upp från augusti till november rökte jag noll cigg. Men nu kan jag BARA tänka på att få röka. Konstant röksugen. Och jag vill inte ens röka. Jag vill slippa.

Så nu slutar jag snusa. Det har ändå aldrig varit min grej. Så nu får det vara slut på nikotinet. Möjligen får det bli plåster men helst inte det heller.

Jag har laddat upp med Extra tuggummi och Halls sugtabletter, annars blir det socker-knarkande istället. Och träning. Träning stillar röksuget, men det är färskvara. Så fort snön är borta kan jag ju alltid ta en löpturen när det blir jobbigt, men vi är inte där ännu.

E har åkt bort, lämpligt. Alltså slipper han första 1,5 dygnet. H är dock hemma och jag har bestämt att om jag blir irriterad imorgon ska hon få en puss varje gång. Inte hennes fel att hennes mamma är nikotin-knarkare och hon kan inte sticka iväg om jag blir odräglig. Det blir spännande det här.

Mmm. Vi får se.

Kram Ew.