Jag tänker.

Alltså finns jag. Så borde det stå på min flank. Men istället står det ngt annat bullshit på latin.

Nå. Det var inte det jag skulle berätta.

Jag har ett fantastiskt liv. En familj som ställer upp på ett sätt jag inte trodde just min familj gjorde. En alldeles ny kärlek som gör mig komplett på ett sätt som är helt fantastiskt. Ett gäng vänner, nya och lite äldre, som finns på otroliga sätt. Och en inneboende styrka i mig själv som förvånar mig.

Allt detta lägger sig runt mig som en filt, och jag har svårt att fatta att efter alla år av destruktivitet är det här min verklighet. Jag känner mig nästan obekväm. Och jag känner inte igen mig i bilden andra har. När jag satt i baren på hockeyn och blev presenteras som ”hon som höll i GemmenskapsJul” och den ganska betydelsefulla person jag blev presenterad för öste beröm över mig och uttryckte beundran. Ja då fattade jag noll, för jag satt och funderade på hur många öl man hinner dricka i en periodpaus… Men kanske kan en förvirrad människa som söker gott i sitt liv också vara god…

Iaf. Paradoxen är att mamma har cancer och snart ska genomgå en vidrig behandling som knockar henne i flera veckor, månader, och på avd 63 ligger en vän och är uträknad ur livet.

Ändå känner jag lycka. Jag får dåligt samvete. Ändå inte.

Jag tänker. Alltså lever jag. Jag lever. Jag är tacksam för det.

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s