Kär när man är stor.

Bert sjöng en låt om kärlek; ”Om det är så här att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man är stor?”.

Det har jag också undrat. Och nu vet jag.

Under mitt förra förhållande blev jag vuxen. Jag var 24 när vi träffades och hade nyligen fått barn. Jag var inte helt vuxen, men på väg att bli. Under åren som följde växte jag upp, som många andra gör under den tiden i livet. Den kärleken jag kände för honom var en blandning av barnslig och vuxen kärlek, utan att fördjupa mig i relationen var den delvis svår just för att jag var mittemellan. När jag lämnar relationen var jag dock vuxen, på alla sätt.

Att bli kör när man är vuxen är annorlunda. Man vet mer om sig själv, och man förstår mer om andra. Man har gjort misstag på egen hand och det finns bagage. De fel man gjort i tidigare relationer blir en säkerhet, man behöver inte göra de igen. Man vet tidigare i relationen om det kan funka och ganska snabbt tar man reda på viktiga saker. Det finns ju saker man inte kan leva med, saker som är så viktiga att det är make it or brake it. En sak som jag lärt mig är att människor sällan förändras särskilt mycket, det man får från början är vad man får leva med. Jag kan inte förändra någon annan. Så finns det problem som verkar svåra att komma över från början, då får man strunta i det. Det vet jag, så jag behöver inte utsätta mig för prövningar i onödan.

Men sen är själva kärleken så mycket lättare. När maner yngre är det nästan ett ångestliknande tillstånd, oro, osäkerhet, kanske svartsjuka. Visst finns det inslag av osäkerhet men den är charmig på något vis, den gör inte ont. Det är djupare också, och går snabbare. Om man vet vad man vill behöver man inte dansa runt och spela spel. Man kan tillåtas känna saker utan att tramsa runt. Som 20-åring ska man göra så mycket, hinna så mycket. Man ska resa, plugga, välja riktning, flytta och gud vet allt. Som snart 29-åring vet jag vart jag är, vad jag vill och vart jag ska. Det gör det enklare. Kärleken som vuxen är enklare. Samtidigt är det barn, lån, tv-licens och jobb. Större ansvar och mer som kan gå galet. Men trots allt – uppriktigare, mer verkligt och med äkta.

Min kärlek idag är annorlunda av alla de ovanstående anledningarna. Men framförallt känner jag mig för första gången trygg. Jag litar faktiskt på honom, att han är snäll mot mitt hjärta. Om det ändå inte håller så kommer han inte göra mig illa. Det är det bästa, att jag som vuxen kan lita på att den jag har känslor för kommer ta vara på de.

Vi träffades för 8 år sen. Jag har tänkt på honom ibland, men vi var så olika och gjorde saker i olika ordning. Han var lugn och jag var galen. Under årens lopp har vi träffats ibland, hörts av ibland. Men vi har aldrig befunnit oss på samma ställe i livet. Och så en dag så åkte vi iväg för att göra något vi båda tycker om. Under några timmar glömde jag allt jobbigt. Och sen var vi bara där. På samma ställe. Och nu börjar en saga. Om kärlek som passar. Om två vuxna människor som tillsammans gör något riktigt bra.

Så Bert – att vara kär när man är stor är något att se fram emot. Oavsett om man blir kär när man är liten och växer upp tillsammans, eller om man träffas som vuxen. Eller ännu bättre, tycker jag något partisk, om man träffas när man är liten, får en känsla, lever livet i 8 år utan att egentligen tänka så mycket på varandra och sen, sen ser man varandra så där skimrigt och fint…

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s