Ett dygn.

Tänk vad 24h kan göra för själen. Jag är mycket mer peppad nu än igår. I förrgår ville jag inte ens åka hit. Men väldigt glad att jag gjorde det, det behövdes. Jag blir peppad av att få använda hjärnan. Av att få lyssna på kloka människor som åtminstone bortvissnar kloka åsikter. Att andra lyssnar på mig och att kunna lära av varandra.

Vi har fått lyssna på exempel från Piteå, Älvsbyn, Boden och så vårt eget Luleå på olika sätt att öka tillväxten och göra vårt område mer attraktivt för omvärlden. Vi är representanter för olika partier och kommer från olika städer, och har olika politiska intressen. Men vi har alla gemensamt att vi vill öka befolkningen och vi vill göra våra städer till ett bra val att flytta till. Den här gemensamma önskan och drivkraften var tydlig under de här dagarna och det har nog varit givande för alla deltagare. Nu väntar att behålla den här peppen och fortsätta bedriva politik som utvecklar Luleå. Jag har många åsikter om hur saker ska skötas men jag orkar liksom inte engagera mig särskilt mycket. När mamma är frisk igen och värmen kommer tror jag att det kommer släppa igen.

Nu på eftermiddagen väntar nämndmöte och jag hoppas att det går relativt snabbt så att jag får åka hem med H och lägga lite pussel, eller bygga nåt fint i lera. Det fina med att åka bort är att man får komma hem igen…

//Ew.

Annonser

Trötta uttröttande tankar.

Jag är riktigt trött nu, i kroppen och i hjärnan. Migränen från i måndags har lämnat mitt huvuds minne men dagen har varit intensiv. Det tar mycket energi att träffa 60 nya människor, svara på samma frågor 10 gånger och om och om förklara vem man är. De flesta här har koll på varandra, jag har varit ute ur spelet i massor med år och har noll koll. Efter några frågor om min bakgrund, min sysselsättning och slutligen min familj kommer alla fram till 1. Vem min mamma är. 2. Vem hennes sambo är och ibland även 3. Att mamma har cancer.

Det är helt okej med mig, jag tycker inte att det är jobbigt, men alla andra blir så sjukt obekväma. Det plockar jag ur de snabbt, jag har inga issues. Framförallt är jag inte här för att prata familjeförhållanden eller cancer – jag är här för att prata politik! Och i hemlighet är jag väldigt nöjd att mitt namn inte framkallar några minnen, vilket förklaras att de flesta som befann sig här idag lätt var minst 10 år äldre än mig. Men ändå, har folk inget att säga om mig innan de träffat mig är jag nöjd.

Till middagen hade jag väldigt trevliga bordsgrannar. En från min egen S-förening till höger, en vänsterpartist till vänster och mitt emot satt min kollegas sambo, som dessutom var den enda som var yngre än mig här idag. Det kändes lite som att det var jag och han som utgjorde framtiden, åtminstone han som definitivt är rutinerad i dessa sammanhang. Dessutom omgavs jag sen åt alla håll av partikamrater och när familjen och cancern kom på tal avhandlades det snabbt och med den där värmen man bara känner av människor som faktiskt bryr sig hur det är med min familj just nu, för att de på riktigt respekterar och tycker om min familj – i det här fallet för att de träffats via jobbet. Och Radio Röd.

Jag känner mig lite som att jag inte hör hemma här ännu, men det tar sig, jag börjar bli bekväm med att jag äntligen får syssla med det jag tycker om igen. Tankarna går på högtryck och jag tycker, känner och tänker som när jag är på hugget. för jag hör ju hemma här, uppenbarligen.

Föredrag imorgon, sen lunch och tillbaka till Luleå. Direkt efteråt ett nämndmöte, hämta H och sen hem och vänta på E som äntligen kommer hem imorgon!

Jag hade tänkt mig mer politik och mindre dravel i det här inlägget faktiskt, men jag är för mätt och för trött för att formulera smarta insiktsfulla tankar. Kanske i morgon. Så tänker jag jämt, imorgon ska bloggen sluta handla om vardagstristess och bli mer sådär tyckande och smart som den en gång var. Men så ids jag inte ändå. Tur att det här är min blogg och ingen annans då…

Kontentan är iaf att det är roligt att vara här, jag lär känna massor med bra människor, men det är uttröttande att träffa så himla mycket nytt folk som dessutom redan känner varandra :)

//Ew.

Facebook och sånt.

Så här halvvägs in på dagen har vi avhandlat Lusthusbacken och givetvis Facebook. Jag var själv med och sa ja till etableringen av Facebook, innan vi som tog beslut kring det visste vad det var. För mig var det självklart att säga ja till något som skapar jobb och som ger en framtid till den stad jag vill leva i, förutsatt att det inte har någon negativ inverkan på miljön av större vikt. Jag ångrar mig inte.

MEN det stör mig att den där lilla killen som ‘äger’ FB satt i USA och lekte med oss i Luleå som om vi vore dockor. Luleås styrande elit dansade runt och jobbade sig svettig natt som dag, och tvingades till största sekretess inte bara inför partikamrater och övriga politiker utan gentemot medborgarna. Och det stör mig lite grann. Eller asmycket faktiskt. Men hade vi inte gjort såhär hade vi inte fått Facebook. Och idag vet vi inte hur det kommer påverka oss, men i oktober blev allt klart och vi såg just en livefeed från byggarbetsplatsen och det är häftigt hur fort det går.

Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att det handlar om kraftig lobbyism av amerikans modell, mycket från vårt ena kommunalråd. Han och några få visste givetvis vad det handlade om och även om varken han eller någon annan talade om för mig vad jag skulle tycka så visste de mer än mig. Och jag gillar inte att inte ha all information. För det hade kunnat vara något jag principiellt är emot. Jag förlitar mig på att kommunalrådet som Socialdemokrat inte hade drivit en fråga som följer vår ideologi, samtidigt som vi ju vet att vårt parti är splittrat och hanterar frågor på helt olika sätt ganska ofta numer…

Jag ställer mig dock bakom beslutet och känner att det är rätt. Men skulle samma situation uppstå igen skulle jag kunna lägga ned min röst, jag kände mig lite lurad. På informationen idag fick vi massor med information om hur hela processen gått till och det ska sägas att alla gjort ett fantastiskt jobb, jobbat dag och natt. But still, it kind of pisses me off.

//Ew.

Kategorin vackra platser.

20120215-125100.jpg

Storforsen, dryga 10 mil från Luleå. Första gången jag var här var sommaren 1998. Det är lika vackert på vintern som på sommaren. Och i mina ögon en av jordens vackraste platser. Nu har jag kanske inte sett så många % av jorden, men jag tror ändå att jag alltid kommer komma hit och känna frid och förundras över hur vacker naturen är även här på hemmaplan.

Men nu väntar några timmar med politikinfo tillsammans med Byggnads- och miljönämnderna i 4-kanten.

Innan jag åker hem ska jag hinna med en promenad längs forsen. Önskar E var här, han skulle uppskatta det vackra på precis samma sätt som mig.

//Ew.

En bra dag!

Alla hjärtans dag. En riktig ångestdag en gång i tiden. Men jag övar på att ta tillbaka varenda viktig dag jag förlorat och har erövrat ännu en.

E åkte till Tyskland i måndags och kommer hem på torsdag kväll. Detta kändes självklart rätt trist både för att jag är nykär, och därför föredrar att ha honom åtminstone i samma stad som mig, men att han dessutom är borta den dagen på året man ska fira kärleken och bla bla bla. Men man får inte alltid bestämma och på något vis är det ju mysigt att sakna varandra också, vi ses ju i princip varje dag.

En av de största anledningarna till att det blev en bra dag var att jag spenderade den med min andra kärlek. Den där lilla människan som tagit mig med storm och som varje dag skänker mig oändlig kärlek, och frustration. Men mest kärlek. Vi har varit tillsammans hela dagen och hon var god som guld mot sin mor som halva dagen varit i princip i koma efter ett migränanfall från helvetet. När det verkligen gäller kan hon verkligen rise to the occasion. Ja och det fanns dessutom salta pinnar, något som alltid får henne på gott humör.

Det är faktiskt alltid ett säkert kort de där pinnarna. Hon har alltid lugnats av tuggande, tuggummi är perfekt när hon blir stirrig. Tuggummi och att hålla hennes blodsocker på en jämn nivå är nyckeln till en framgångsrik dag. Varje morgon inleds med macka eller yoghurt – tuggummi som grand finale innan vi går hemifrån. Sen är resten en framgångssaga. I alla fall 40% av gångerna :)

Politikerutbildning med miljö- och byggnadsnämnden i Storforsen imorgon och på torsdag. Storforsen är ett ev mina favoritställen, otroligt vackert. Politik är en av mina favoritsysselsättningar. Så det ska bli roligt. Och när jag kommer hem och landat hemma kommer E äntligen hem. Sen är det helg. Det är bra. Det går framåt, jag känner att livet är bra just nu. Jag tar det inte för givet men jag vågar tro på en ljus framtid. Jag kämpar med rädslor, förväntningar och det här med förvaring men det gör vi alla. Så summa summarum – det går bra nu!

//Ew.

Relationer.

Jag inser hur farligt det är att skriva om relationer, förväntningar eller ens hur man lärde sig allt man kan om det. Jag har lärt mig den hårda vägen och försöker att få balans. Jag vill vara ärlig om vem jag är och varit, men utan att såra eller så frön av osäkerhet. Jag vet vart mina gränser går och vad jag klarar av att höra och veta, men det är ju inte samma för alla andra. Vissa är faktiskt nöjda i nuet. Att det man har nu är det viktiga, inte vart man kommer ifrån. Jag kanske blir nöjd med det en dag jag också. Men jag ÄR en person som vill veta allt. Så är det. Om jag får stilla det där behovet och om jag får svar på mina frågor blir jag trygg, och jag är så svår att skrämma bort. Men jag kan bli lika trygg av att inte få veta, det är nog själva frågorna som lugnar.

Dessutom är jag inte svartsjuk, vilket hjälper. Jag trodde att jag plötsligt blev det för flera år sen men det visade sig att min känsla var helt rättfärdigad. Det var skönt att veta att oron var befogad. Och det mest fantastiska är att trots att jag blev bedragen systematiskt under 2,5 år så blev jag inte svartsjuk i min nästa relation, och inte i den här heller. Jag har däremot lärt mig att lyssna på magkänslan och jag har lovat mig själv att verkligen göra det hädan efter. Oavsett om det gäller mitt förhållande, mitt jobb eller min relation till andra människor. Jag vågar äntligen till 100% lita på att jag vet vad som är bäst för mig.

Jag har inget framgångsrecept för relationer. Jag får ta det som det kommer. Men jag lär mig fort och misstag som gjorts gör jag inte om. Däremot är inte det som var misstag i en relation nödvändigtvis det i en annan. Alla är olika. Men en sak är jag helt säker på och det är att kommunikation är livsviktigt för en relation. Min P, hon är klok som en bok.

Förväntningar och brist på bra förvaring är bra att förstöra en relation.

Jag håller med. Bra förvaring är jag grym på att se till att ha. Förväntningar däremot, det tränar jag på. Och nu har jag verkligen chansen att göra rätt från början. Att snacka om saker, vara tydlig med hur jag tänker och lyhörd för hur han tänker. Mitt sätt är inte det som ska styra. Han är också rätt på det klara med vad han vill men väldigt öppen för förslag. Jag har så lätt att försöka vara så som jag tror att andra vill att jag ska vara. Men den här killen lärde känna mig när jag var helt hopplös blev inte kär i mig då. Han tyckte om mig och vi höll kvar kontakten men utan några större konstigheter. Vi var lite mer än bekanta men inte direkt vänner, vi pratade inte i telefon eller så. Men vi höll kontakten. Och nu är jag någon annan. Han också. Vi är vuxna och vi har erfarenheter som lärt oss om misstag och relationer. Och han föll för mig nu. Precis som jag är. Så jag behöver inte försöka vara något annat än mig själv.

Jag vill verkligen komma ihåg allt det här när jag blir rädd och osäker. För det är klart att jag är rädd att satsa, rädd för att igen bestämma mig för att leva med någon. Det finns inga garantier. Ingen kan lova att stanna resten av livet, man kan alltid bli sårad. Det behöver inte betyda att någon gör fel, ibland tar väl kärleken bara slut och det är skitjobbigt. Men man måste satsa igen för annars kan man aldrig känna den där djupa kärleken och förtroendet som bara ett långt förhållande kan ge. Så då släpper jag igen in någon i mitt liv. Och försöker att inte förvänta mig under, inte heller vill jag försöka levs upp till förväntningar jag tror att han har om mig. Och ser till att om vi flyttar ihop och skapar oss ett liv tillsammans ha bra förvaring.

Och just nu njuter jag av att vara nykär. Av fjärilar i magen och längtan. Framtiden är långt borta men drömmarna många. Jag orkar inte låta rädslan hindra mig. Jag lever just nu i en värld där det är glasklart att vi bara har nuet. Det finns ingen mening med att spela spel, eller vänta på sen. För det är inte säkert att sen kommer. Framtiden är ljus men nutiden är fan så mycket ljusare. Man kan hoppas och drömma om den där framtiden men vi lever inte där. Vi är här nu. Jag försöker att inte vänta för länge med saker utan bara göra de.

Happy Monday!!

//Ew.

Jag tänker.

Alltså finns jag. Så borde det stå på min flank. Men istället står det ngt annat bullshit på latin.

Nå. Det var inte det jag skulle berätta.

Jag har ett fantastiskt liv. En familj som ställer upp på ett sätt jag inte trodde just min familj gjorde. En alldeles ny kärlek som gör mig komplett på ett sätt som är helt fantastiskt. Ett gäng vänner, nya och lite äldre, som finns på otroliga sätt. Och en inneboende styrka i mig själv som förvånar mig.

Allt detta lägger sig runt mig som en filt, och jag har svårt att fatta att efter alla år av destruktivitet är det här min verklighet. Jag känner mig nästan obekväm. Och jag känner inte igen mig i bilden andra har. När jag satt i baren på hockeyn och blev presenteras som ”hon som höll i GemmenskapsJul” och den ganska betydelsefulla person jag blev presenterad för öste beröm över mig och uttryckte beundran. Ja då fattade jag noll, för jag satt och funderade på hur många öl man hinner dricka i en periodpaus… Men kanske kan en förvirrad människa som söker gott i sitt liv också vara god…

Iaf. Paradoxen är att mamma har cancer och snart ska genomgå en vidrig behandling som knockar henne i flera veckor, månader, och på avd 63 ligger en vän och är uträknad ur livet.

Ändå känner jag lycka. Jag får dåligt samvete. Ändå inte.

Jag tänker. Alltså lever jag. Jag lever. Jag är tacksam för det.

//Ew.

Alla de andra.

Åren går och människor byts ut. De man trodde skulle vara nära för alltid kan få en att se svart idag. Ingenting gemensamt och djupa sår som läkt och blivit ärr. Vissa väcker inte en enda känsla längre.

Jag såg ett eko från en annan tid idag. Vi var nära en kort tid, men hon högg hårt. Idag är hon ganska ensam och det är naturligt. När man hugger vilt omkring sig med en kniv i ett trängt läge gör man så illa att det inte går att väcka till liv igen. Hon lyckades på kort tid skala bort varenda människa i sitt liv. Idag finns ingen av oss kvar.

Alla kan göra misstag, och fäktas när man är trängd. Det är okej. Men man måste välja ett vapen som inte dödar själen i relationen. Jag har gjort många människor illa, och jag har haft panik många gånger. Men jag hugger aldrig med mer än mina bara händer. Lägg på en ödmjuk attityd och förståelse för att man ibland skadar oåterkalleligt. Och ärlighet, inte spela spel och vända människor mot varandra. Då kan man klara sig. Det gjorde inte hon.

Men det var påminnelsen om hur skör en vänskap är som gav mig något idag. Den kräver vård. Och den du har närmast idag kanske inte är det imorgon. Ingenting varar för evigt, men om man vågar behandla relationer som att de är det – då kan man bli rik! Jag är det. Jag har en vän som är min person. Henne kan jag alltid gå till. Jag vågade lita på henne, trots att erfarenheten säger mig att det är en dålig ide. Men man måste våga.

Jag försöker att alltid vara där. Men det blir ibland fel. Jag vill säga något men mottagaren vill inte höra. Behöver inte heller höra. Jag har inga facit. Men allt jag gör och allt jag säger är av kärlek. Förhoppningsvis vet hon det.

//Ew.

Tandläkare.

Jag avskyr verkligen tandläkaren. Det är inte en skräck, det är en fobi, en vidrig klump i magen och tårar på mina kinder. Det är äckligt, fullkomligt vidrigt.

Den här rädslan är helt ologisk men har alltid fått gödas av oprofessionella tandläkare som sabbat varenda gång, och bara gjort det sämre. Enda gången jag varit nöjd har varit när jag blev sövd och slapp vara med. Så är det. Jag har accepterat det. Problemet är att det är väldigt svårt att få till så att man blir sövd. Det är dyrt att boka tid på en klinik där man får bli sövd utan några frågor, där man inte måste slåss för det. Här uppe finns det överhuvudtaget inte. Och jag har liksom alltid tänkt att sen ska jag fixa det där. Sen kommer jag ha ett jobb som gör att 8000 för en undersökning och 12000 för en lagning är helt okej att lägga ut. Men det är en bit kvar till dess.

Så har jag en dotter. Som absolut inte under några som helst omständigheter får bli rädd för tandläkaren. Första gången när hon var 1 följde jag inte med, jag fick ångest redan i väntrummet. Det var samma mottagning som jag varit på och fått rädslan närd när jag var yngre. Sen bytte jag och vid 2, 3, och nu 4 har jag varit där och lett, suttit bredvid, peppat. Det har gått hur bra som helst. För några månader bokade jag en tid åt mig själv hos Folktandvården men när jag skulle gå dit fick loggan mig att nästan spy. Så istället fick jag en räkning på 400kr… Men det kan jag ta.

Idag bokade jag en ny tid, hos min dotters tandläkare. Vi pratade en stund och jag känner mig ändå trygg med henne. Så jag försöker. Kanske kan jag inte då heller, men jag går dit och öppnar munnen så får vi se. Möjligtvis får de ta bilder men skrapan ger dom fan i. Kan dom inte se att jag har hål är det helt okej med mig att inte laga, då kan de ju inte vara så djupa :)

Jag vet egentligen varför jag är rädd för tandläkaren. Men det är min hemlighet. Och ingenting som går att jobba bort. Det bara är så. Nog om den saken.

//Ew.

Kär när man är stor.

Bert sjöng en låt om kärlek; ”Om det är så här att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man är stor?”.

Det har jag också undrat. Och nu vet jag.

Under mitt förra förhållande blev jag vuxen. Jag var 24 när vi träffades och hade nyligen fått barn. Jag var inte helt vuxen, men på väg att bli. Under åren som följde växte jag upp, som många andra gör under den tiden i livet. Den kärleken jag kände för honom var en blandning av barnslig och vuxen kärlek, utan att fördjupa mig i relationen var den delvis svår just för att jag var mittemellan. När jag lämnar relationen var jag dock vuxen, på alla sätt.

Att bli kör när man är vuxen är annorlunda. Man vet mer om sig själv, och man förstår mer om andra. Man har gjort misstag på egen hand och det finns bagage. De fel man gjort i tidigare relationer blir en säkerhet, man behöver inte göra de igen. Man vet tidigare i relationen om det kan funka och ganska snabbt tar man reda på viktiga saker. Det finns ju saker man inte kan leva med, saker som är så viktiga att det är make it or brake it. En sak som jag lärt mig är att människor sällan förändras särskilt mycket, det man får från början är vad man får leva med. Jag kan inte förändra någon annan. Så finns det problem som verkar svåra att komma över från början, då får man strunta i det. Det vet jag, så jag behöver inte utsätta mig för prövningar i onödan.

Men sen är själva kärleken så mycket lättare. När maner yngre är det nästan ett ångestliknande tillstånd, oro, osäkerhet, kanske svartsjuka. Visst finns det inslag av osäkerhet men den är charmig på något vis, den gör inte ont. Det är djupare också, och går snabbare. Om man vet vad man vill behöver man inte dansa runt och spela spel. Man kan tillåtas känna saker utan att tramsa runt. Som 20-åring ska man göra så mycket, hinna så mycket. Man ska resa, plugga, välja riktning, flytta och gud vet allt. Som snart 29-åring vet jag vart jag är, vad jag vill och vart jag ska. Det gör det enklare. Kärleken som vuxen är enklare. Samtidigt är det barn, lån, tv-licens och jobb. Större ansvar och mer som kan gå galet. Men trots allt – uppriktigare, mer verkligt och med äkta.

Min kärlek idag är annorlunda av alla de ovanstående anledningarna. Men framförallt känner jag mig för första gången trygg. Jag litar faktiskt på honom, att han är snäll mot mitt hjärta. Om det ändå inte håller så kommer han inte göra mig illa. Det är det bästa, att jag som vuxen kan lita på att den jag har känslor för kommer ta vara på de.

Vi träffades för 8 år sen. Jag har tänkt på honom ibland, men vi var så olika och gjorde saker i olika ordning. Han var lugn och jag var galen. Under årens lopp har vi träffats ibland, hörts av ibland. Men vi har aldrig befunnit oss på samma ställe i livet. Och så en dag så åkte vi iväg för att göra något vi båda tycker om. Under några timmar glömde jag allt jobbigt. Och sen var vi bara där. På samma ställe. Och nu börjar en saga. Om kärlek som passar. Om två vuxna människor som tillsammans gör något riktigt bra.

Så Bert – att vara kär när man är stor är något att se fram emot. Oavsett om man blir kär när man är liten och växer upp tillsammans, eller om man träffas som vuxen. Eller ännu bättre, tycker jag något partisk, om man träffas när man är liten, får en känsla, lever livet i 8 år utan att egentligen tänka så mycket på varandra och sen, sen ser man varandra så där skimrigt och fint…

//Ew.