Förlåt Palme och alla ni andra som gjorde det bra.

Vi kommer igen. Oroa er inte. Vi kommer ta Sverige tillbaka till ordningen. Men frågan är om vi kommer göra det tillsammans.

 Jag tycker inte om att diskutera personliga saker offentligt, och jag tycker inte att bristande förtroende är något vi ska ta med till media. Jag mår illa av pajkastningen som pågår, och hur fort vi vänder oss mot varandra. Det känns som ett beteende som platsar i sandlådan – inte mitt i partiets största kris. Allt som händer nu är vårt eget fel och inte en enda av ledarna har ställt sig upp och sagt stopp, istället finns enskilda individer som allierar sig med journalister snarare än partikamrater. Shame on you. Vi är många som står här nere, på gräsrotsnivå, och försvarar partiet och det vi står för – med ni sitter i TV-soffor och på fik med journalister och pratar om vårt innersta som om det är mindre värt än alla vansinniga borgerliga förslag tillsammans.

 Jag tycker att vi ska ha högt i tak i Sverige och i partiet. Jag vill att vi ska snacka om vår politik och vem som ska stå i fronten. Det tycker jag verkligen. Inga hemliga möten och inga beslut som tas i bastun på Bommersvik… Men när vi baktalar varandra så reflekterar det på partiet. Varför ska de i toppen klargöra sin ståndpunkt i tidningen först, istället för i ett mail till alla medlemmar? Det är ju helt bakvänt! Jag blir förbannad och känner mig sviken, jag som är en stolt Socialdemokrat, lojal och hårt kämpande för den ideologi som tröstar mig när Sverige faller samman, när bomber viner i världen och när jag plötsligt inser att ingen jag känner längre litar på Sossarna.

 Så säg mig, ni som alla tjänar minst 3 gånger så mycket som mig, vad är planen? Inte ens mina lokala partikamrater förstår min verklighet längre. Vi har inte samma retorik, vi använder inte samma ordbok – vi snackar inte ens samma språkgrupp! Vi minns historien olika och vi tycker absolut inte att samma frågor är viktiga. Så hur ska ni vinna tillbaka alla ni förlorar? Den där gruppen ‘osäkra väljare’ som alls är möjlig att plocka en röst hos är så liten nu så ni förstår det inte ens. Jag har vunnit många röster förr, nu skäms jag nästan för att jag försöker. Vad är viktigt för mig? Vilka frågor är viktiga för min verklighet? Jag tror inte någon i toppen skulle kunna gissa rätt mer än på klassikerna. Det enda vi delar numera är de frågor som utgör basen för den breda socialismen. Bra sjukvård finansierad av staten, fungerande prisvärd infrastruktur, en migrationspolitik som hjälper människor. Sånt. Men det andra då? Sånt som gör att en ensamstående  förälder helt på egen hand kan ge en liten tjej ett schysst liv på en lön som  efter skatt motsvarar vad ni lägger på ert boende. Har ni koll på vad färsk frukt och bra grönsaker kostar? Eller vad det skulle kosta totalt att köpa ekologiskt och köra miljövänlig bil i % av lönen?

 Att inte omfattas av fattigdom betyder inte att vi spelar i samma liga. Mina kommunpolitiker och jag, trots att vi ibland sitter på exakt samma stolar i exakt samma sammanträdesrum, vi har inte längre någonting gemensamt. Trots att det går emot att säga det så är Sossarna på väg att splittras till två partier, eller tre eller fyra. Det är inte fult att tjäna mycket pengar men då ska man åtminstone bete sig som att man fattar vilket privilegierat liv man har. Och med ödmjukhet inse att de allra flesta man representerar inte gör det. Personligen tycker jag inte att man är värd 4 gånger så mycket som mig för att man är ordförande i en schysst nämnd med mycket vikt, det är absurt. Men det handlar absolut inte om pengarna – det handlar om att det här med arbetarklass och arbetarparti är borta nu. Borgarna kanske adopterade begreppet men vi gav bort det, på silverfat. Att tjäna mycket utesluter inte att du är en arbetare, inte i min värld. Men vart jag än vänder mig känns det som att Ni (förstår ni, vi och dom, i vårt egna parti!?) värnar om Er verklighet nu, betala bort samvete, men värna om att se till att ditt liv aldrig tas ifrån dig. Jag kämpar för samma sak – men vi spelar i olika ligor. Jag tillhör inte eliten av partiet – grädden, och jag vill inte heller. För det Ni står för, det Ni kämpar för, det rör inte mig. Det påverkar mig inte längre. Jag slåss mer än gärna för viktiga saker som aldrig gynnar mig – men för att smeka Facebook tänker jag inte kämpa, det finns människor här, som Sossarna en gång värnade om, som behöver mig hjälp mer än styrelsen i Palo Alto. Men det är skönt att ni får en semester. Passa på att titta på vad som händer när man glömmer bort den stora massan i ett land, när man slutar värna om arbetare och de som är beredda att jobba hårdast, flest timmar, för att få livet att gå runt. Åk runt, titta. Och kom hem sen, och ta en dag eller två och fundera på om det var så här det var tänkt när partiet bygdes och när partiet styrde och när partiet hade förtroende av fler än hälften av alla röstberättigade! Vad skulle en socialdemokratisk ledare sagt om Er och Era prioriteringar för 60 år sedan?

 Det är inte okej att sätta sig på varandra offentligt. En enad front är det enda sättet att lösa det här. För tanken är så god, vi är SÅ många i det här partiet som faktiskt fortfarande tror på ideologin – på det som bygde det Socialdemokratiska Arbetarepartiet en gång för hundra år sedan. Som fortfarande värnar om fjantiga saker som att staten ska äga viktiga produktionsmedel (förutsatt att staten fortsätter vara folket…) och som vill att alla ska ha så de klarar sig trots att det betyder att vi kanske inte kan ha människor som tjänar löjligt mycket pengar.

 Det som visas upp i media, tack vare alla socialdemokrater som skvallrar på varandra, är ett girigt parti med dubbelmoral precis likadant som moderaterna. Med skillnaden att moderaterna gör exakt precis det de säger att de ska göra, medan sossarna är upptagna med “inre kris” som beror på korruption, girighet och för många kockar. Och avsaknad av en ledare som medlemmarna har förtroende för. Men som ändå var en ledare som valdes, demokratisk, och som alla vände ryggen så fort det började blåsa. Återigen via media.

 Det finns ingen stridslystnad kvar, så Upp till kamp hjälper inte för att väcka glöden. Vad ska vi göra för att inte gå skiljda vägar, där vi som lever i en verklighet tar vår ideologi under armen och går medan ni andra blir kvar, med titlar och lön men utan förtroende från folket.? Hur ska vi mötas igen, svetsas samman och bli en enhet igen, en enhet där alla räknas?

 Jag känner stor sorg över att befinna mig i ett läge där jag så här öppet kan kritisera mitt eget parti, som för mig är så nära en tro som jag någonsin kommit.

 Jag hoppas att det här är en kris vi kan ta oss ur, men även jag börjar känna tvivel…

 

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s