Alls dagar räknas.

Men vissa är viktigare, mer betydelsefulla. De dagar man kommer ihåg, som man kan koppla ihop med ett datum och en veckodag. Man minns vad man hade på sig och vem som var där. Jag önskat att livet var fullt av sådana dagar, som väcker goda minnen. Tyvärr minns man ju ofta de dagar som orsaken ilska eller sorg. Jag hoppas att idag blir en sån dag som jag minns med glädje.

Den här helgen har varit klockren. Jag har varit på Ikea med hela Edenbrink-klanen och jag har haft sovmorgon. Jag har somnat gott och vaknat glad. Jag har en hel del att göra och tänka på den här veckan och jag hoppas verkligen att jag kan få ordning på saker och ting, jag kommer nog alltid oroa mig för framtiden och gräma mig över dåliga val. Men jag försöker åtminstone reda ut dem…

Tiden springer iväg, på onsdag är det februari och idag är det 29 dagar kvar tills mamma åker till Umeå för sin högdosbehandling med efterföljande stamcellstransplantation. Då ska hon få cytostatika i 6 dagar och sen ska hennes egna stamceller återföras till henne för att producera ett nytt, friskt immunförsvar. Det är bra att hennes egna stamceller kunde skördas, utan helsyskon är det svårt att hitta donator. Det finns ett register, Tobiasregistret, med donatorer. Men det finns inte så många. Jag är en av de men chansen att någon av oss barn skulle passa är liten. Själv jobbar jag på mitt karma, det skulle vara bra om alla gjorde det…

Förändringar är bra, men lite svårt har jag med att släppa in det goda. Det kan så lätt försvinna och lämna ett tomrum. Men jag väljer ändå att följa magkänslan som säger att jag ska satsa, utan att gå ut för hårt. Jag och H har det bra och det är det viktigaste. Att släppa in ännu mer bra tar oss framåt och ännu ett steg närmare mina mål. Allting kommer att lösa sig och vi kommer få det där livet jag ville ha för oss. Det är ju så att vi själva bestämmer vad som ska hända, om vi bara har modet att förändra det vi kan…

God morgon världen!

//Ew.

Förlåt Palme och alla ni andra som gjorde det bra.

Vi kommer igen. Oroa er inte. Vi kommer ta Sverige tillbaka till ordningen. Men frågan är om vi kommer göra det tillsammans.

 Jag tycker inte om att diskutera personliga saker offentligt, och jag tycker inte att bristande förtroende är något vi ska ta med till media. Jag mår illa av pajkastningen som pågår, och hur fort vi vänder oss mot varandra. Det känns som ett beteende som platsar i sandlådan – inte mitt i partiets största kris. Allt som händer nu är vårt eget fel och inte en enda av ledarna har ställt sig upp och sagt stopp, istället finns enskilda individer som allierar sig med journalister snarare än partikamrater. Shame on you. Vi är många som står här nere, på gräsrotsnivå, och försvarar partiet och det vi står för – med ni sitter i TV-soffor och på fik med journalister och pratar om vårt innersta som om det är mindre värt än alla vansinniga borgerliga förslag tillsammans.

 Jag tycker att vi ska ha högt i tak i Sverige och i partiet. Jag vill att vi ska snacka om vår politik och vem som ska stå i fronten. Det tycker jag verkligen. Inga hemliga möten och inga beslut som tas i bastun på Bommersvik… Men när vi baktalar varandra så reflekterar det på partiet. Varför ska de i toppen klargöra sin ståndpunkt i tidningen först, istället för i ett mail till alla medlemmar? Det är ju helt bakvänt! Jag blir förbannad och känner mig sviken, jag som är en stolt Socialdemokrat, lojal och hårt kämpande för den ideologi som tröstar mig när Sverige faller samman, när bomber viner i världen och när jag plötsligt inser att ingen jag känner längre litar på Sossarna.

 Så säg mig, ni som alla tjänar minst 3 gånger så mycket som mig, vad är planen? Inte ens mina lokala partikamrater förstår min verklighet längre. Vi har inte samma retorik, vi använder inte samma ordbok – vi snackar inte ens samma språkgrupp! Vi minns historien olika och vi tycker absolut inte att samma frågor är viktiga. Så hur ska ni vinna tillbaka alla ni förlorar? Den där gruppen ‘osäkra väljare’ som alls är möjlig att plocka en röst hos är så liten nu så ni förstår det inte ens. Jag har vunnit många röster förr, nu skäms jag nästan för att jag försöker. Vad är viktigt för mig? Vilka frågor är viktiga för min verklighet? Jag tror inte någon i toppen skulle kunna gissa rätt mer än på klassikerna. Det enda vi delar numera är de frågor som utgör basen för den breda socialismen. Bra sjukvård finansierad av staten, fungerande prisvärd infrastruktur, en migrationspolitik som hjälper människor. Sånt. Men det andra då? Sånt som gör att en ensamstående  förälder helt på egen hand kan ge en liten tjej ett schysst liv på en lön som  efter skatt motsvarar vad ni lägger på ert boende. Har ni koll på vad färsk frukt och bra grönsaker kostar? Eller vad det skulle kosta totalt att köpa ekologiskt och köra miljövänlig bil i % av lönen?

 Att inte omfattas av fattigdom betyder inte att vi spelar i samma liga. Mina kommunpolitiker och jag, trots att vi ibland sitter på exakt samma stolar i exakt samma sammanträdesrum, vi har inte längre någonting gemensamt. Trots att det går emot att säga det så är Sossarna på väg att splittras till två partier, eller tre eller fyra. Det är inte fult att tjäna mycket pengar men då ska man åtminstone bete sig som att man fattar vilket privilegierat liv man har. Och med ödmjukhet inse att de allra flesta man representerar inte gör det. Personligen tycker jag inte att man är värd 4 gånger så mycket som mig för att man är ordförande i en schysst nämnd med mycket vikt, det är absurt. Men det handlar absolut inte om pengarna – det handlar om att det här med arbetarklass och arbetarparti är borta nu. Borgarna kanske adopterade begreppet men vi gav bort det, på silverfat. Att tjäna mycket utesluter inte att du är en arbetare, inte i min värld. Men vart jag än vänder mig känns det som att Ni (förstår ni, vi och dom, i vårt egna parti!?) värnar om Er verklighet nu, betala bort samvete, men värna om att se till att ditt liv aldrig tas ifrån dig. Jag kämpar för samma sak – men vi spelar i olika ligor. Jag tillhör inte eliten av partiet – grädden, och jag vill inte heller. För det Ni står för, det Ni kämpar för, det rör inte mig. Det påverkar mig inte längre. Jag slåss mer än gärna för viktiga saker som aldrig gynnar mig – men för att smeka Facebook tänker jag inte kämpa, det finns människor här, som Sossarna en gång värnade om, som behöver mig hjälp mer än styrelsen i Palo Alto. Men det är skönt att ni får en semester. Passa på att titta på vad som händer när man glömmer bort den stora massan i ett land, när man slutar värna om arbetare och de som är beredda att jobba hårdast, flest timmar, för att få livet att gå runt. Åk runt, titta. Och kom hem sen, och ta en dag eller två och fundera på om det var så här det var tänkt när partiet bygdes och när partiet styrde och när partiet hade förtroende av fler än hälften av alla röstberättigade! Vad skulle en socialdemokratisk ledare sagt om Er och Era prioriteringar för 60 år sedan?

 Det är inte okej att sätta sig på varandra offentligt. En enad front är det enda sättet att lösa det här. För tanken är så god, vi är SÅ många i det här partiet som faktiskt fortfarande tror på ideologin – på det som bygde det Socialdemokratiska Arbetarepartiet en gång för hundra år sedan. Som fortfarande värnar om fjantiga saker som att staten ska äga viktiga produktionsmedel (förutsatt att staten fortsätter vara folket…) och som vill att alla ska ha så de klarar sig trots att det betyder att vi kanske inte kan ha människor som tjänar löjligt mycket pengar.

 Det som visas upp i media, tack vare alla socialdemokrater som skvallrar på varandra, är ett girigt parti med dubbelmoral precis likadant som moderaterna. Med skillnaden att moderaterna gör exakt precis det de säger att de ska göra, medan sossarna är upptagna med “inre kris” som beror på korruption, girighet och för många kockar. Och avsaknad av en ledare som medlemmarna har förtroende för. Men som ändå var en ledare som valdes, demokratisk, och som alla vände ryggen så fort det började blåsa. Återigen via media.

 Det finns ingen stridslystnad kvar, så Upp till kamp hjälper inte för att väcka glöden. Vad ska vi göra för att inte gå skiljda vägar, där vi som lever i en verklighet tar vår ideologi under armen och går medan ni andra blir kvar, med titlar och lön men utan förtroende från folket.? Hur ska vi mötas igen, svetsas samman och bli en enhet igen, en enhet där alla räknas?

 Jag känner stor sorg över att befinna mig i ett läge där jag så här öppet kan kritisera mitt eget parti, som för mig är så nära en tro som jag någonsin kommit.

 Jag hoppas att det här är en kris vi kan ta oss ur, men även jag börjar känna tvivel…

 

//Ew.

Man kan plötsligt vakna upp och inse att saker och ting inte är som de var alldeles nyss. På något vis har saker och ting ändrat sig, och där det fanns tomhet och sorg för bara några veckor sedan finns plötsligt det som liknar ett vanligt liv. Jag är skräckslagen inför att lämna den där sorgsenheten, det är tryggt där. Inlindad i en blöt och kall handdukt liksom, men det är något som håller mig hårt och på något skruvat sätt lugnar mig. Det här nya, att inte vara ledsen hela tiden, att inte fastna i absurda tankar om tingens ordning på ett ganska mörkt plan, det är inte tryggt alls.

Det är inte det att jag inte vill vara glad – för det vill jag. Det är bara det att det är så bräckligt. Och om man är ledsen klarar man sig på sparlåga, man går runt och andra ser att man ändå försöker, men att man är tyngd. När man är glad går man upp på samma nivå som alla andra, ska orka samma mängd vardag som alla andra. Folk glömmer att det är något som pågår och blir kanske förvånade om jag vacklar? Då är det enklare att befinna sig i den där gråzonen där man bara existerar, varken mer eller mindre.

MEN. Nu ÄR jag ju inte där längre. Så även om det är läskigt så är det som det är. Jag är out of the woods. Krisen är över för denna gång. Inte lika 100 som i våras men jag är faktiskt glad. Det har smugit sig på och jag har fortfarande nära till tårar en dålig dag men jag känner ingen hopplöshet. Inte någon överdriven upprymdhet heller, som tur är.

I slutändan kommer det här bli en fantastiskt vår. Mamma kommer gå i remission igen och vi kommer att hämta oss (även om skräcken för recidiv nu aldrig kommer gå över). Jag kommer ha lärt mig att lita på någon annan och kanske även att luta mig på någon annan… ‘Kan själv’ är bra men jag behöver inte alltid kunna allt själv!

Sinnesro. Mod. Visdom. God natt!

//Ew.

Från ingenstans, och från 0 till medel.

Idag har det varit svinkallt ute, i alla fall var det det i morse. Sen mildade på sig, och nu yr snön blöt och tung och termometern visar –1,6. Vädret den här vintern är det märkligaste jag varit med om, men så är verkligheten den här vintern också det märkligaste jag varit med om.

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på alla tanker utan att det låter vansinnigt. Jag tänker alltid 10 tankar på en enda sekund, och det är alltid flera samtal som pågår där inne, jag spinner vidare, associerar och försöker lyssna samtidigt. Det är sällan tyst i mitt huvud och ofta gör det mig väldigt trött. En rejäl fysisk urladdning kan få tystnaden och lugnet att sänka sig över mig, ett hårt träningspass är ren lycka. När det skiter sig i livet och allt sånt som händer andra händer mig går huvudet i baklås och jag kan inte sortera. Numera kan jag hantera det och klarar vardagen fint ändå, men jag blir dubbelt så trött och får anstränga mig för att ens höra vad andra säger. Och alla människor runt omkring mig som finns där, de finns verkligen där. Jag lyfter ibland blicken och ser alla de som står som berg och skyddar mig, som fångar mig långt innan jag faller. Utan dessa människor skulle sorgen äta upp mig, och jag skulle bli cynisk och bitter. Nu slipper jag det och jag har svårt att fatta att jag har dessa skyddsnät,, alla glada tillrop, alla som bara finns där. Det är otroligt att jag har fått alla dessa, jag hade ingen ett tag, jag hade sumpat varenda relation. Och nu har jag så många fina igen.

För en vecka sen var jag riktigt vilsen. Det kändes som att jag låg på 0. Urlakad och trött, och svarta tankar rullade i huvudet, jag kände en hopplöshet. Och plötsligt är jag på mitten igen. Jag orkar göra sånt jag tycker om, jag har snackat med löpbandet och vi är nästan kompisar nu. Jag och min snowboard som liksom glidit ifrån varandra fann vår plats igen någonstans mitt i en backe i Måttsund.

Vissa saker som gör mig glad kommer helt oväntat från ingenstans och jag reagerar instinktivt med att spöa skiten ur det. För bra saker som jag inte kontrollerar är livsfarligt. De kan nämligen försvinna helt utom min kontroll. Men ett löpband, ja det finns så himla många om något försvinner. Och med de där pillrena den snälla doktorn gav mig som sänker blodtrycket, i kombination med avsaknad av ciggaretter har ju sett till så att jag slipper migrän. Och då bestämmer jag själv hur mycket jag ska hänga med löpbandet. Det går ju till och med att springar lite med en stukad fot. Men sånt där som andra människor kommer med, det kan dom ta bort igen.

Men nu har jag tänkt till och kommit fram till att det inte göra något. För jag har blivit av med så mycket, som andra tagit av mig. Min självkänsla, min stolthet, mitt egetvärde och min oskuldsfullhet, min naivitet (den där ofarliga som alla har rätt att känna). Och nu senast togs den där underbara snuttefilten “det händer bara andra” ifrån mig. Först en gång, när mamma blev sjuk första gången. Sen en gång till när hon blev sjuk igen. Och jag har faktiskt tagit tillbaka nästan allting, flera gånger när det gäller vissa saker. Och stolthet och karaktär är ju egentligen helt onödigt. Självkänsla, egenvärde – det äger jag själv nu, det kan ingen ta ifrån mig. Så det andra kan ge mig som är gott tänker jag bara segla med i. Vill de rycka det ifrån mig så är det så. Jag orkar inte trycka undan sånt som gör mig glad längre, jag behöver det för att kunna kliva upp på morgonen.

Och på tal om det, är det dags att lägga sig. H har beordrat mig att inte väcka henne imorgon, jag försökte förklara det omöjliga i det eftersom att jag faktiskt åker hemifrån halv 7. Jag förbereder mig på krig, men hoppas att min charm biter på henne imorgon… Denna unge, herregud, min skvatt galna kopia av mig själv. Med ögon som rymmer hela världens bus och hennes pussar som riskerar att slå ut ett par tänder. När hon backar 20 meter och vi sträcker ut armarna och hon springar och kastat sig upp i min famn. Vad fan var jag utan henne… Helt otroligt vad en människa på 1 meter kan få en att känna. Magi, hon är magi. Hon trollar med mitt hjärta och min själ och allt hon utstrålar gör mig bättre. Hon är som Nalle Puhs ballong – jag kan inte vara nere med henne i närheten. Förbannad kan jag vara, men inte nere. Galna underbara starka lilla människa. Det är större än man kan förstå.

//Ew.

Man bara gör.

När det känns förjävligt. När jag är trött, röksugen och vill ha så mycket jag inte kan få. Vad fan gör jag då? Hur kan jag bara fortsätta? Fortsätta jobba, sitta en stund och titta på min fina lilla mamma som sover oroligt, äta fast maten smakar som trä i munnen, le och hjälpa en patient? HUR!?

Svaret ligger i att bara göra. Bara köra på, göra allt jag gjorde igår förra veckan för ett år sen. Inte stanna upp mer än för att hämta andan. Hela nyckeln till att mitt liv fungerar är att jag bara gör. Där jag förr la mig för att inte kliva upp mer tvättar jag bort natten ur ögonen, sveper ett lager magi från sminkskåpet, drar på mig ngt som får mig att känna mig trygg och låter dagen ta med mig in i framtiden. Minut för minut, timme efter timme.

När allting är tyst hemma, när H somnat med armen runt Hundis och Bäbä, då vill jag bara lägga mig och gråta, skrika och sparka. Kedjeröka och dricka vin. Istället plockar jag undan, ringer ett samtal, städar, låter Melissa Horn, Amanda Fondell, Timbuktu och all de andra fylla tystnaden. Om jag har ro låter jag amerikanska lättsamma pretantiösa serier rensa hjärnan.

Jag bara gör, fortsätter, låter vardagen vara vardag, helg vara helg och tiden bara gå. Jag lever inte i nuet för nuet är förjävligt just nu. Cancer, rökstopp, lägenhetsönskan, stamcellstransplantationer, ensamhet. Saker som är nu och som bara får vara. Jag skiter i det, jag tänker på sen, sen när jag reser bort, sen när vi flyttat, sen när mamma är frisk. Frisk frisk frisk. Aldrig sjuk igen. Aldrig – fattar du det? Du äckliga cancermonster som låtsas vara så dramatiskt sjuklig på något romantiserat lögnaktigt sätt. Du kommer aldrig vara välkommen hos oss igen. Aldrig!

//Ew.

Wihooo.

20120109-063743.jpg

Helt sjukt, men blev nöjd i går när det var -14 när det var läggdags. Och ännu mer nöjd när jag vaknade till -19. Jag vet faktiskt inte varför, jag hade ju tänkt åka bräda på torsdag. Men det är som att jag blir stressad av att saker inte är som vanligt. Dessutom är det för varmt med dunjacka i -5 men för kallt för skidjacka. Och för varmt med vinterkängor men för halt för sneakers. Dessutom oroar det mig när vädret, och naturen, får frispel och beter sig skumt.

Måndag idag då. Jag gillar det som vanligt. Jag får jobba. Jobba betyder att tankarna skingras. Jobba betyder att jag får hämta H och sätta igång med att återfå rutiner. Middag medan hon ser på tv, lite lek, bad, bok, puss och godnatt. Det kommer inte gå sådär smidigt, men jag ska återta kontrollen över vardagen, så är det bara. Det funkade förut. Vi kunde bryta rutinerna ibland just för att vi hade rutiner. Nu är det oftast kaos eftersom att vi gör så olika saker på kvällarna, läs hänger med mamma, och kommer hem sent men H vill ändå hinna med lek och tv. Och jag förstår henne. Och om man har rutiner, som vi hade förut, är det enkelt att återgå till de efter ett avbrott. Jag är skyldig henne de där rutinerna. Fast vi har det bra nu också, vi skrattar mycket. Och vi älskar att hänga på Ytterviksvägen. Men vi behöver rutiner, vi är vanemänniskor jag och Lilla H.

Träna ska jag också göra, det här duger helt enkelt inte. Redan idag ska jag träna. Det kommer bli tungt som satan men det ska gå. Sorgligt att all kondis jag byggde upp är borta. På 1,5 månad har jag raserat 4 månaders slit. Men det är lugnt, jag kirrar det där.

Ha en schysst måndag!

//Ew.

Just another day.

Dagarna rullar förbi, om några dagar är vi halvvägs in i januari. Det är 1/24 av året, bara sådär. Man blinkar, man väntar och sen har nuet plötsligt blivit historien. Man måste sluta längta bort för att livet inte ska hända utan att man hinner med. Utan stress, dessutom. Det är inte så lätt. Emil Jensen har det klart för sig.

I går var jag på fest och hade jättetrevligt. Hängde med ett par gamla människor och träffade en del nya. Det var helt enkelt en riktigt bra kväll. Den avslutades på en madrass bredvid H, som sov med fötterna på kudden och fick mig att fnittra. Sovmorgon idag ända till 12! Så i kväll blir uppdraget att kravla i säng i tid i alla fall.

Det där nya livet alla har börjat leva efter årsskiftet är skitsnack. Jag håller mig med gamla vanor som egentligen bara behöver dammas av. Rökningen, träningen, tålamodet och kärleken. Det löser sig, jag hinner.

På tisdag läggs mamma in igen, då kanj ag smita upp på avdelningen och krypa upp bredvid henne och lägga huvudet på hennes axel och känna den där tryggheten som jag aldrig kände när jag var liten men som är så påtaglig nu. Och om bara ett par veckor kommer syskonen, bägge två. Så här och nu men också sen. I balans.

(Inuti är jag livrädd just idag, det kryper i magen. Men det går över. Det blir bra. Men någon dag kommer jag vara utan en del av de människor som rockar mitt universum, oavsett så är det ju så. Förbannat.)

//Ew.

Gympapjux.

Idag ska jag på fest, min vän VW har fyllt 30 och bjuder på galejj. Det är evigheter sen jag gick på en faktisk fest och det ska bli riktigt skoj. Jag behöver kul i mitt liv och även om majoriteten av deltagarna är okända för mig så kommer åtminstone två som jag känner sen förut.

En sak som stör mig dock är det här med skor. För det första är två av mina favoritskor trasiga men jag har nyligen utökat utbudet här hemma med ett par riktigt snygga skor. MEN eftersom att jag så snyggt ramlade och stukade foten för ett par veckor sedan vågar jag inte ha annat än sneakers på mig. Detta stör vilken festoutfit som helst. Allt ser trist ut. Men jag har inget val, jag vågar inte chansa att min vrist tillsammans med alkohol kommer hålla kryckorna borta. Så Nike-skor it is.

Och ja, jag inser att jag just skrivit ett helt inlägg om detta. Lev med det!

//Ew.

Vuxen.

Ja det är ett evigt tjatande om det från min sida, men jag har verkligen svårt att fatta det. Jag är vuxen. En lite sprätt tycker en del, alldeles för ung säger andra. Men jag är ju ändå vuxen. 28 år är ingen ålder, men jag har egen lägenhet, barn, jobb, körkort, lån, bil, tvättmaskin, elräkning och en massa annat. Och jag räknas inte som ungdom på varken SAS eller SJ. Jag är vuxen.

Och ibland skrämmer det skiten ur mig för alldeles nyss kändes det så himla långt bort. Fast ändå en livstid sedan. Mitt liv innan H känns som hundra år sen men ändå fem minuter sen. Folk i min ålder är läkare, advokater, chefer, husägare, fast anställda och riksdagsmän. Nyss drömde alla i min ålder om det där. Nu är vi där. Ja inte jag då. Kanske därför det känns så främmande? Alla drömmar försvann och kvar blev liksom… Ja vaddå? Det här? Livet är det som händer medan du är upptagen av att göra andra planer sa en vis människa. Lite så har mitt liv varit. Jag har drömt och planerat och åren har liksom gått. Snart är jag 30 och ingen av alla drömmar är nära. Ändå knallar jag runt och är relativt nöjd.

Begreppet vuxen innehåller massor med saker. Den ena klyschan avlöser den andra. För mig är väl vuxen helt enkelt att man uppnått en viss ålder, vilken är flytande. Men när man är 28 är man det definitivt, vad man kan skämta om eller vad man sysslar med på fritiden eller ens hur man känner sig har inget med det att göra. Även om man är barnslig som 35-årig så är man vuxen. Med det kommer det där ansvaret. När man var liten var att bli vuxen att få göra vad man vill. När man väl är vuxen inser man att man inte kan göra allt man vill, fast man vill. Eller så justerar man det man vill till att vara sånt man göra…

Att vara vuxen är inte att vara tråkig. Jag är inte tråkig. Men det innebär en massa tråkiga saker. Som att majoriteten av ens lön går till tråkiga saker, som hyra, mat och skatt. Fast de där sakerna kan ju vara roligt. Mitt hem är helt okej i rolighetsgrad, jag har kul här. Mat är gott och skatt får man roliga saker för (typ).

Så varför är vuxen ett så laddat ord? Varför tävlar vi i vem som är minst, eller mest, vuxen? Varför säger vi att det ger vuxenpoäng att gifta sig, köpa tvättmaskin eller sy? Det är som att tävlingen nu handlar om att vara så lite vuxen som möjligt när det förut handlade om att vara så mycket vuxen som möjligt.

Jag har ett jobb där det jag gör är viktigt. Där det gör skillnad om det jag gör bli rätt eller fel. om en remiss skickas fel får det konsekvenser, därför gör jag rätt. Det är något som kommer med det ansvar jag känner, den respekt jag har för andra och mig själv. Det är att också vara vuxen. Ansvaret, det är kanske nyckeln?

Kan man vara vuxen om man inte tar ansvar? Vi förväntar oss att människor av en viss, vuxen, ålder kan ta ansvar. Och när någon inte gör det kallar vi de för barnsliga. Men man är ju ändå vuxen, har jag redan konstaterat. Då är det ett ovuxet sätt av en vuxen att bete sig. Men då betyder det att det här med att vara vuxen kommer med rätt trista restriktioner, koder, och hur kul är det då? Man är barn en kort tid och en är man vuxen och livet behöver väl inte vara tråkigt?

Det blir så roligt som man gör det konstaterar jag. Ingen lovade mig att livet skulle vara roligt jämt, eller lätt. Vi föds för att någon bestämmer att de ska ha barn och sen får vi klara oss med det. En djup existentiell tanke på många vis, som man kan bli yr av. Vår ras är designad till att vilja leva, trots allt tråkigt och hemskt. Försvarsmekanismer är kanske överlevnadsstrategin för många utav oss, vi hindrar oss själva för att slippa känna all smärta runt om oss – hos andra människor såväl som hos oss själva.

Hur det än nu är så är jag vuxen, och det är de allra flesta. Ett slutligt konstaterande är att detta är fullkomligt irrelevant, detta om vuxenhetens vara eller icke-vara. Det bara är.

//Ew.

Kalkongratäng.

Igår låtsades vi att det var annandagen och åt kalkongratäng. Det i sn tur kom dig av att vi i tisdags låtsades att det var juldagen och åt kalkon, kokt potatis och massor med sås. Det var jävligt gott båda dagarna och jag tackar syster Hannah för visiten och mamma för energin, så att det blev något.

När vi kom hem började kriget om läggdags som vanligt, med skillnaden att jag var dödligt trött. Så jag somnade helt enkelt mitt i H’s krigande. Jag minns att hon kom intassande och pussade mig godnatt, någon gång efter att hon slutat skrika ” JAG LÄGGER MIG ALDRIG I LIVET” antar jag. 20.20 har jag tagit emot ett samtal och jag antar att jag sagt att jag sov. Tråkigt eftersom att det var inkoppling av tvättmaskin och fint sällskap det rörde sig om men jag misstänker att jag helt enkelt behövde sova. Tydligen tog det hela 1 minut att säga detta…

Nu är jag iaf fräsch, men inte så pigg. En hel natt till så kanske…

//Ew.