Borta, inte här, gone.

Nyårs imorgon och än så länge känns det jävligt okul. Jag är inte redo att göra avslut, inte klar. Det kommer vara tungt imorgon. Jag har inte bestämt mig för det, jag gör inte så längre. Men det är jävligt tufft just nu helt enkelt, och det får fan vara okej. Nyårsafton för mig är viktigt och jag skulle aldrig satt något annat på den dagen. Nu handlar det om att ta tillbaka, göra dagen till min egen igen. Vara peppad, köpa nya kläder och sminka med glitter. Tindra med ögonen och se fram emot det nya.

Det som gör det jobbigt är egentligen inte vad som hände på den dagen för 4 år sedan. Det är en blandning. 2010 var cancer, 2011 skulle bli det år utan, men det kom tillbaka. 2012 blir året cancern försvinner men sen ska man vänta igen, på att längre tid gått utan än förra gången. Men det är inte det heller, det är en blandning. Mest är det jag, jag har tappat mitt mojo och hittar det ingenstans!

Jag får inte det jag vill och jag står och stampar. Jag har kommit aslångt jämfört med för 5 år sen, sjukt långt, men nu står det liksom still och jag måste hitta en väg framåt. Jag ogillar att sitta fast och det känns som om jag gör det.

Jag kommer inte lösa världsproblem på en helg – men champagne, god mat och fin vän kanske ger lite perspektiv och en kickstart framåt? Kanske kan jag se på saker på ett nytt sätt när vi rullar in i Luleå 2012? Jag vet att alla dessa liknelser låter helt galet förlegade men jag tänker på saker så – som start och stopp och förnyelse. Symbolik. Fast på Eweliniska. Det är logiskt hos mig.

Slutdravlat. Jag ska sova, bredvid den mest irriterande fantastiska älskade lilla människa jag någonsin mött. Hon har varit ett pain hela vägen ned, och sovit i exakt 0 sekunder. Hon tar ”are we there yet” till nya höjder. Hon skällde ut mig för att jag körde för sakta, om jag bara skyndade mig så skulle hon slippa ha tråkigt. Ändå föredrar jag att ha med henne framför att inte ha henne med. Hon gör varje dag meningsfull. Utan henne skulle jag inte vara något, jag skulle nog inte ens finnas. Allt var på väg riktigt åt helvete, och sen var hon i min kropp. Och något klickade och jag rätade upp, styrde upp, löste. Jag blev bra. Vi är bra, tillsammans. När allt annat suger, svider, bränner och sliter finns hon där att irritera skiten ur mig, för att sen se på mig med ögon där tusen tankar bor och skrika ”mamma, jag gillar dig!”.

Jag försöker fokusera varje dag på det, och det är stundvis det enda som får mig att fortsätta med vardagen, livet. Jag vill ha mer, känna mer glädje, mer allt gott men ibland är hon det enda jag kan vara glad över. Men det är mer än innan hon kom. Hade det här varit innan H hade jag varit helt trasig nu.

Night, night – dont’t let the bedbugs bite!

//Ew.

Att falla.

Man kan falla på massor med sätt, och jag har fallit på de flesta någon gång. Jag är en högst levande människa, jag känner livet i blodet varje dag. När jag stänger av blir det farligt, nästan som att jag slutar leva lite. Ibland blir det för mycket, men hellre det än för lite.

Igår föll jag på foten. Foldern vek sig och jag kunde inte räta upp så jag föll på en vikt fotled. Antagligen en duktig stukning, gå kan jag inte. Jag kan stödja på foten men minsta rörelse gör att det skär som eld. Så jag hoppar på kryckor för första gången på många år. I tonåren skuttade jag ofta på kryckor, fick ett par fina röda egna. Numera får man köpa de på Vårdcentralen för det formidabla priset av 200kr, vilket är billigare än ett akutbesök :) Fördelen med att ha samma ständigt återkommande åkomma är ju helt klart att man vet vad som är fel, och ingenting med fotens beteende tyder egentligen på fraktur även om en spricka aldrig kan uteslutas när fotleden rört sig på ett onaturligt sätt.

Problem skapar det med träning men det peppar ju för styrketräning, vilket behövs för jag är svag all over. Behöver också fundera på det här med byte av gym, då barnpassningen på mitt nuvarande inte fungerar iaf eftersom att ungen får flipp när vi ska därifrån och ingen muta i världen hjälper. Alltså är paddan en bättre barnvakt under de max 55 minuter jag tränar. Men mitt gym har just öppnat en till lokal med generösa öppettider, till skillnad från mitt andra alternativ. Men det ryktas om dygnet-runt från det andra stället, och isf blir det ju strålande. Löpa kan man göra utomhus, gymma inne och pass ibland för att bryta av.

Men som sagt, än så länge gym, på det jag alltid haft.

På fredag åker vi till Umeå. Flyr. Jag kände en stark längtan av att sjappa. Jag har varit igång konstant i en månad och jag orkar liksom inte med mig själv, och att åka bort och komma hem ett nytt år måste väl bli en bra start på det nya. Jag har alltid kunnat lägga skit bakom mig på nyår och gör detsamma i år. Börjar om med det dåliga. Fortsätter med det bra. Det blir bra.

God morgon!

//Ew.

WTF.

Julafton. Så bra den blev på ett sätt.. Det som planerats så länge blev precis så bra vi hade kunnat hoppas på.

På ett annat sätt en enorm tomhet, precis som jularna brukade vara innan H. Men det var bara en jul av många som kommer och de flesta kommer vara bra. En smart man sa nyligen till mig att man själv kontrollerar det som händer och jag håller med. Vill man att något ska bli på ett sött så kan man få det att bli så.

Världsliga saker håller mig vaken ikväll, det finns så mycket som jag inte lyckas kontrollera hos mig själv och det gör mig så frustrerad. Jag kommer aldrig förstå andra helt, inte ens när andra förstår och accepterar. Det är som att något saknas i min hjärna, så har jag alltid känt. Som att människors generella sociala spel inte går in, och det gör mig förvirrad och osäker. Jag tror att jag kan läsa signaler men sen blir jag fan inte klok på de ändå… Även om min pålästa hjärna, vis av erfarenhet, visst fattar. Men jag kan liksom inte sortera och handskas med infon.

Som tur är kan jag sätta fällor för mig själv :)

Godnatt, imorgon är också en lång dag. Och jag tänker se till så att den slutar på exakt det sätt jag vill…

//Ew.

Sjukt sjukt.

Vilken dag! Full rulle från morgon till kväll. Jag har varit på så många olika ställen att jag har svårt att komma ihåg alla på rak arm. Jag har för det mesta legat några steg efter men i slutändan blev allt som skulle göras gjort i tid.

Mitt i alltihopa åkte jag och H upp till Mamma. Hon blev så glad, och jag också. H hämtade stetoskop och kollade blodtryck med manschett medan jag lastade in mat som restaurangen på sjukhuset gav GemenskapsJul. Hon passar verkligen inte där, min älskade mamma. Hon passar bättre hemma, oavsett hur dåligt hon mår hemma så passar hon bättre där. Att se henne på sjukhuset gör henne mer sjuk än hon är. Hon ska vara hemma.

Det har som sagt gått undan idag, och dagen känns som den längsta i år. Imorgon ska också bli en lång dag, och lördag också. Söndag ska vi fira mammas födelsedag och kanske gå ut och skratta med fina vänner. På måndag… Ja då är väl allt över? Då är det lugnt. Bilar återlämnade, allt städat och bara jag med onda fötter av all dans tillsammans med min älskade unge här hemma. Hur ska det gå?

I samma stund jag fick bekräftat att mamma var sjuk gick jag och tog en cigg. Sen drog jag ett djupt andetag och bara dök in i det här. Jag är stenhårt fokuserad på GemenskapsJulen och på alla praktiska saker runt det. Det hjälper mig. Men när det tar slut då? Nu när det snart är klart.

Jag behöver någonting. Det är då  man är glad att man gillar att träna antar jag. För nu är det fan bara att hitta ett utlopp – annars kommer jag att flippa helt och hållet!

Men, det är fortfarande ett par dagar kvar på det här roliga…

//Ew.

Alla mina rädslor.

Alla är rädda för något. Att möta dessa rädslor är ofta det ända sättet att bli av med de.

Men hur möter man rädslor som innebär så stor skada, som gör så ont? Dessa rädslor kanske aldrig blir besannade. Eller så är de rädslor för att de redan hänt…

Att bli vuxen är att möta rädslor. Man tvingas. Och det är läskigt, skitläskigt. Jag är inte feg, och jag vägrar leva mitt liv utan att chansa, utan att våga.

En rädsla har varit att bli lämnad, övergiven. Jag är ett Maskrosbarn och vi är ofta det, mer än alla andra. Jag har blivit lämnad, på värsta tänkbara sätt. Inte en gång, flera gånger. Och jag har alltid vågat älskar igen. Men en bit av hjärtat dör varje gång, och tilliten naggas i kanten. Ändå ger jag andra en chans, dömer inte förrän någon bevisat att jag inte kan vara trygg. Idiotiskt kanske, men det har varit mitt sätt att leva. Jag har lämnat, betett mig illa, sårat, söndrat. Det är också läskigt.

Beträffande förhållanden är jag just nu inte intresserad. Det brukar vara då kärleken slår till, men hoppas uppriktigt talat att det inte blir så. Inte för att jag inte är redo för det, utan för att jag behöver tänka. Jag behöver en stund på jorden att leva bara för mig. Ha roligt. Inte visa hänsyn, inte kompromissa, inte lova eller kräva. Mitt hjärta är inte krossat, det är inte trasigt. Men glöden är borta, viljan att vara älskad finns inte kvar., men den kommer tillbaka sen.

En annan rädsla är att människor man älskar ska gå sönder. Min mammas skydssystem har gjort det. Nu bryts hon ned för varje behandling så att hennes immunförsvar kan dö och hennes kropp få ett nytt. Den rädslan är verklig, och alla förstår den. Nu har jag mött den men det finns ingen mening med det. Det ger ingenting. Det är en rädsla som inte behöver mötas för att kunna leva med. Men nu är det så. Och jag lever, vi lever.

Jag är modig idag. Stark och modig. Jag vet att jag klarar mig. När det värsta som kan hända händer, och man står och gör tryfflar inför jul, om än med tårar på insidan, då klarar man sig. Det är helt sjukt, att jag, jag som lade mig ned och grät när något gick emot är stark nu. Det är en ny värld, där jag kan välja saker jag aldrig trodde var möjligt.

3 dagar kvar till julafton. Det känns inte som det. Snön ligger isig och slaskig och allt där emellan, hela tiden. Kanske kommer den tillbaka? Kanske inte. Jag har GemenskapsJul och då kommer den där förbannade känslan vara där, puktum.

Godnatt, och var inte rädda…

//Ew.

Alltså tårar.

Idag har jag alltså varit på BUP dit jag går med jämna mellanrum för att utvärdera det jobb jag gör med H varje dag. Ett jobb få vet något om, eftersom att alltför många har så jävla många goda råd att ge. Som ‘det är bara en period, det går över’. ‘Perioden’ har varat ungefär 4 år. Och kanske går det över, men det är irrelevant just nu. Så jag är oftast tyst.

Iaf, där går jag och träffar världens bästa tant. Hon är underbar och gör stor skillnad i mina och Haeylis vardag.

Idag satt jag hos denna barnsocialpedagog och grät. För att det är jävligt mycket nu och för att jag oroar mig mycket för H. Och för att hon säger så fina saker om mig och det är jobbigt.

Idag fick man ett litet pepparkakshus som en annan tant gör varje år och lämnar in, och så får de barn som går på BUP ett sånt. Jag tänkte att H skulle bli så himla glad, hon som har varit så art de senaste dagarna. Så jag grät lite. (Gråter sällan just nu, och jag brukar gråta mycket). Tog det lilla fina huset i en påse och satte mig på bussen.

Påsen stod på sätet bredvid mig och jag höll på att avsluta ett samtal när en karljävel dundrar in på bussen och kastar sig ned på sätet bredvid mig utan att titta. Bussen var full av tomma platser. Så nu är huset krossat och tårar steg upp i ögonen. Jag blev givetvis tvärförbannad och gav honom en mördarblick, frågade om han hade ngt ömtåligt jag kunde krossa i påsen och stoppade fler tårar från att falla.

Vad fan är felet på mig idag??? PMS är det inte. Återstår väl bara att det är stressen. Men jag har inte tid.

//Ew.

Inte en lugn stund.

Slappna av. Yeah right. Avslappningsgrejer gör mig stressad. Bada, yoga, läsa. Jag gör gärna 3 saker samtidigt, pratar i telefon och städar. Lagar middag och viker kläder. Inte alltid optimalt resultat men helt okej.

Men nu börjar den här farten slita på mig, och jag måste tagga ned. Kvällarna bör ägnas åt soffslapp och sånt. Men bad, nä. Jag vet bara inte hur jag ska få ro. När jag försöker flyger jag upp ur soffan när jag kommer på ngt som ska göras.

En del av problemet är att jag inte längre umgås med folk på kvällarna. När någon kommer och dricker te sitter jag ned och kan skutta i säng när dörren stängs. Nu hänger jag med folk i telefon istället och då kan jag inte sitta still. Jag tränar inte heller så den där utmattningen infinner sig inte.

Det är så sjukt mycket som händer nu. Mamma är sjuk, jag är på egen hand, julen, jobbet. Och barnet. Det där barnet som vägrar sova och som är så förbannat charmig i sina smarta utläggningar om kvällarna. Jag blir galen. Men lycklig. Men galen. Faktiskt är det lite frustrerande att ha en 4,5 åring som styr mina sovtider och inte jag själv. Men sådan är hon, min Mini. Min Liten. Min H. Och just därför är jag på väg till min livlina Ulla. Hon är awsome! Hon kan nog reda ut det här tror jag.

Nu är det bara det och en sak kvar att göra. Leta upp H’s vante som JAG lyckats tappa bort. Nya, fina (dyra) vantar hon valt själv. Föga lust att köpa ännu ett par i år…

God afton!

//Ew.

Önskelista.

Okej. Jag klarar inte av dejtingsidor, Luleå är för litet för att det ska funka. Men jag har ju ändå en lista på vad jag vill ha. Jag förstår att den faller på sin orimlighet, men ändå. Nu blottar jag mitt innersta här. Man kan inte få allt, men något. Och jag vet ju egentligen inte vad jag vill, så har det alltid varit. Det dyker upp när jag är som minst redo att kompromissa och så blir jag kär. Helst blir jag det inte nu, jag är liksom upptagen med annat. Och lite sårad fortfarande, med väldigt svårt för att lita på någon. Men det har de flesta. Den här listan innehåller många saker som pojkvänner haft, det är snarare en lista med the best of liksom. Vissa saker jag saknat, men ingen dess mot någon!

Nå, here it goes…

Ålder: 30+.
Inte för allvarlig, jag har väldigt svårt att se mig med någon form av juppiekvarleva.
Inte nån clown, inte bara trams, vilket för mig till nästa –
Det måste finnas ett djup, och bra koll på sina värderingar.
Ta ställning. Inget ‘jag röstar inte för att öööh det finns ingen som tycker som jag’ Nähä, vad tycker du då? ‘Äsch jag bryr mig inte om politik’. Nähä…
Politik: Givetvis inget högertrams. Behöver inte vara Sosse men i det blocket. Och ingen vänsterextrem heller.
Det måste finnas IQ
Ska tycka om närhet, men inte för mycket. Inte klistra på, men en hand på låret eller så när man kollar film är ju nice. Och en hand på lämpligt ställe när man går förbi varandra hemma, en kyss när man ses. Absolut inget hångel på Storgatan (förutom på fyllan eller om det hänt ngt riktigt fint, då är det okej. Men lite känsla där. Hålla handen kan väl gå an i extrema fall men ingen vana)
När jag är ledsen är det inte okej att bli irriterad eller dra sig undan. Jag må vara ganska hård ibland men är jag ledsen vill jag att han finns där.
Barn, han måste ha barn. Och inte vilja ha fler, för här är det slut föda barn. Jag kan inte få fler barn och vill inte ha några fler. Bonusbarn är självklart helt okej men drömmen är någon med större barn, typ gymnasiet eller äldre. Men det fäster jag ingen vikt vid, det kommer inte spela någon roll.
Däremot, han ska ha en schysst relation med mamman eller inte ha någon alls. Inget drama tack, ingen pajkastning eller så. För då är de inte klara med varandra och sånt orkar jag inte med.
Sport. Han måste gilla sport, men inte till vilket pris som helst. Det finns viktigare saker. Om det inte är SM- eller VM-final i hockey eller fotboll, då är det mesta irrelevant. Det är inte okej att dra utan mig, om inte jag är iväg och kollar matchen själv, men generellt sett får han se den med mig. Och sina polare om han vill, men det är ett gemensamt intresse.
Han ska ha sitt eget liv. Jag också. Göra grejer ihop är bra men inget gnäll vid utgång eller om jag reser bort. Inget drama.
Svartsjuka. Respektera mig. Man åker tex inte hem till en tjej och hänger hela natten om det inte är en tjejkompis sen innan vi träffades. Men jag är inte svartsjuk, pissa inte på det – var ärlig!
När jag är grinig, säg åt mig. Mitt humör ska inte gå ut över dig. Men fråga vad det är, jag svarar.
Min unge är det viktigaste som finns. Hantera henne på samma sätt som mig. Var delaktig men någon pappa blir du aldrig.
Jag vill gifta mig, men det är okej om det inte händer. Däremot tänker jag inte bo själv resten av livet.
Träning är viktigt, en bra kosthållning också. Jag låter det vara så…
Han ska veta vad jämlikhet är, och inte tycka att det är trams. Jag tänker inte diskutera matlagning, städning eller annat fjanteri.
Humor. I princip allt går att skämta om men allt har sin plats. Taktkänsla helt enkelt.
Musik är livsviktigt. Ultimatum Thule är inte okej. Dansband går bort. Jag gillar massor med musik, men hårdrock har jag svårt för. Johnny Cash och sånt är perfekt men jag gillar det som spelas på krogen också. Och det mesta där emellan.
TV-spel är grymt, teknikprylar generellt är awesome.
Jag gillar skor, och jag gillar smink. Jag gillar kläder, allt från slampigt till strikt. Om jag frågar om ngt är snyggt så vill jag ha ett svar. Jag undviker frågor som ‘ser jag tjock ut i det här’, det är så lamt på ngt sätt.
Sex är viktigt, så är det ju. Huruvida man är bra eller inte sitter i attityden. Sex är kul, och på lika villkor, såklart. Men…
Jag gillar manliga män. Som utstrålar lite testoseron. Nu blir väl folk förbannade och tänker att jag är en hycklare och vad är manligt och kvinnligt och bla bla bla. Jag gillar män, som är starka och som håller upp dörren och sånt där. Som kan borra och meka med bilar. Sen att jag kan en del av sådana saker själv, och gärna gör de, är irrelevant. Jag gillar tanken på det bara, så är det. Sen får han gärna vara jordens teddybjörn men en tatuering på starka armar redo att rädda mig från nöd – det är min melodi. Det behövs inte, jag kan rädda mig själv, men ändå. Sån är jag.

Ni fattar – det här är svårt. Men nu är jag såhär helt enkelt :)

//Ew.

En metallbit.

Väldigt ofta nuförtiden har jag högerhanden på metallbiten runt halsen, den där det står ÄLSKAD. Den fick jag av en av mina systrar i julklapp förra året. Jag har burit den dagligen de senaste månaderna, den är otroligt fin.

När det varit jobbigt har jag dragit fingrarna över bokstäverna som är nedsänkta i metallen och påmints om att jag har två människor i mitt liv som alltid älskar mig oavsett, som alltid tar sig tid och som alltid kommer stå på min sida.

De senaste två månaderna har jag tänkt att jag kanske borde köpa ett till, likadant, för snart kanske bokstäverna inte syns längre? Det är så många gånger varje dag som gråten fastnar i halsen. Och där jag förut blev så lugn och trygg över att mina systrar finns blir jag nästan arg nu, för att de är så långt bort. Inte arg på dem, men på att vi inte kan vara tillsammans, vi pratar i telefon och jag ser vad de gör på Facebook men jag behöver de nära mig.

Vi är 3 stycken vars mamma fått cancer. Vi tacklar det på 3 olika sätt. Men vi är med om det här tillsammans, mer nu än förra gången. Och det är så tydligt att vi är på olika platser i Sverige, så långt ifrån varandra. Vi ska ses snart men jag är självisk – jag vill att de ska vara nära jämt. En vecka här, en i Umeå och en i Malmö, tillsammans. Eller åtminstone så att jag, om jag vill, lätt kan åka dit de är.

Allt är tyst här. H sover, katterna också. Ingen musik, ingen trafik, bara tyst. Jag har värmt glögg och trodde att jag skulle hitta julefrid med självklart är det enda jag hittar tårar och ord. Jag känner mig inte ensam, jag är inte ensam, men jag känner mig fastkedjad i känslor, ilska, frustration och sorg. Inte på dagarna, när det händer saker, men på kvällarna. Jag har dessutom något kvar att deala med som jag vägrar fixa nu. Andras feghet har ingen plats här, jag har byggt en tillvaro som jag perfekt kan balansera och precis klara av och inget mer eller mindre. Att jag klarar mig så bra, att jag orkar fixa och dona, det beror på att kämpar för det. Jag får ingenting gratis, ingen annan heller, så när man ska överleva får man lägga upp en strategi och följa den. Och det gör jag. Letar upp saker som kan ge mig energi. Som kan ge mig en paus. Som kan vara tryggt när den där sorgsenheten faller över mig, som kan få mig att skratta och som kan få mig att tänka på annat. Just ikväll verkar inget av dessa saker tillgängliga, och då blir jag själv med mina tankar. Som förvandlas till tårar och ord.

//Ew.

Om nätterna.

Det är då den riktiga prövningen kommer. Hur allt känns på dagen bestämmer aldrig över nätterna. Jag brukade älska att vara vaken om natten, men nu ger natten inget utav det där skyddet den gav förr. Att ha någon att vara vaken med, eller någon sm håller mig i handen när jag bara kan se faror och inget utav det goda. Det är då jag älskar telefonen. Då behöver jag inte känns mig så rädd jämt.

Så tack du som höll mig sällskap en stund.

Men nu är det dag. Och sön ligger som ett underbart ulligt täcke över min stad. Jag och H ska ta på oss overaller, täckbyxor, varm skor och handskar och sen ska vi åka till mamma. Iaf till huset. Och där ska jag göra snögubbe och en lykta. H ska också leka i snön,så jag för sällskap, snö är allvarliga grejer.

Imorgon fortsätter iordningställandet kring GemenskapsJul. Jag börjar oroa mig för känslan som kommer infinna sig när jag inte har det att tänka på…

//Ew.