Det blir bra, om man ser till att det blir bra.

Vaknar glad. Inser att basala vardagsfunktioner inte fungerar och att jag är ute på farligt vatten. Inser att mamma är sjuk. Blir ledsen. Väcker H och får världens gladaste tjej med mig till soffan. Kommer på att P ska hjälpa mig och att det finns asbra mediciner. Idag känns det okej!

Idag vaknade jag glad. Sen kom jag på att hörnstenarna för att min vardag långsiktigt ska fungera håller på att raseras (mitt eget fel naturligtvis). Strax därefter kom jag på att mamma är sjuk. Då kom tårarna. Klockan tickade, kaffet var klart. Efter två klunkar drog jag ett djupt andetag och väckte H, förberedd på att hon kunde vara riktigt arg. Men jag var förberedd. Med mig till soffan fick jag en glad liten tjej. Idag skulle ju Signe följa henne till dagis och självaste V & L hämta! Och sen var det dans.

Hjärtat fylldes av värme, För oavsett om hon varit arg eller inte är hon hel. Det är väl förbjudet att tänka men i grader av helvetet är hon hel. Hon är här.

I eftermiddag ska vi åka till Byn och jag ska få hjälp. Kanske färga håret och klippa luggen. Lite ‘Cosmopolitan’-tips kanske piggar upp.

Jag må ha förlorat min bästa vän men jag har bästa vänner kvar också. Man ska inte glömma det man har, man måste se det som fortfarande är bra. Jag tror inte att allt händer av en anledning men hittills har inga stora förändringar inneburit att mitt liv på sikt blivit sämre. Så det blir nog bra nu också.

Klyshigt Edenbrink!

(På fredag samlas 4 av 5 Edenbrinkare, efter jobbet packar jag in mig och H i bilen och kör till Umeå för familjeträff. Tack M för att du gör det möjligt.)

//Ew.

Annonser

När det gäller.

Så är jag livrädd för tomma blad. Att skriva är att minnas. Jag raderar sällan. Kastar sällan bort. Så allt finns kvar. Men jag gillar ju smärta, så varsågod.

Högmalignt lymfom. Vet du vad det är? Det är cancer. Äcklig cancer. Som ger erfarenheter man kan leva utan. Båda gångerna. För nu är det här igen. Knock, knock, whos there?

Hej du, är du här igen? Dra åt helvete. Och det ska du också. Du kan leva här en stund, men du får inte stanna. Du får gå någon annanstans. Du verkar aldrig ta någon som sårar, hatar, förstör. Du verkar gilla att leva hos bra människor, som gör saker för andra. Men du kanske ser något jag inte ser? Du kanske ser det dåliga hos människor? För vi gör alla dåliga saker, man kan inte göra alla lyckliga. Är du så småsint? Att människor som gör fel, men som gör mest rätt, ska straffas för att inte vara helgon på heltid, utan bara för det mesta?

Så kan man tänka. Men vet ni, jag tror inte på det. Jag tror på vetenskap. På kemi, biologi och på biologi. Jag tror visst på människans inneboende styrka och på själens helande kraft (och annat trams). Men mest tror jag på att cancer finns. Det drabbar en del. En del. Siffror i statistik. Och nu har det drabbat min mamma. Det är så. Och nu ska vår tids fantastiska vetenskap bota henne. Behandla, göra mos av celler. Biologi. Jag förstår ju inte allt, jag kan väldigt lite om saken. Men jag vet att människor botas. Vissa dör faktiskt. Jag visste när jag kände mammas tumör i magen för 1 månad sen att det var tillbaka. Inte visste, men jag tänkte det och jag höll kvar min övertygelse. Jag tror inte på humbo jumbo, men hon bar mig i 9 månader, biologisk bär vi ett band, halva hennes DNA är jag. Så det är inget konstigt. Och det känns inte som att det kommer gå åt helvete. Vem vet vad det betyder, men min magkänsla leder mig och det är min utgångspunkt numera, jag litar på den.

En dag i sänder, symtomlindring. Kärlek och styrka. Det kan jag. Och när Mamma ser mig i ögonen vet hon att jag är stark när hon inte är det. När hon är hoppfull och stark och peppad, då kan jag gråta en stund, tycka att det är hårt och orättvist. Och så får det vara, det är ett bra sätt. Gråta lagom, prata lagom och fortsätta göra saker som gör oss glada. Jag tänker springa. Maraton, jag kommer klara det. 2 juni är jag där. Påbörjar, slutför förhoppningsvis. Jag kommer jobba, eller gå i skolan om jag inte får fortsätta. Och vara närvarande, så mycket Mamma vill och önskar, och så mycket jag orkar utan att göra för mycket. Som sist, jag grät i hemlighet, avskydde att ge sprutor men inte mer än jag ville göra det. Jag överskred inga gränser. Men förutom min löpning, mitt jobb, min Mamma, min dotter kommer jag inte göra mer. Inga fler aktiviteter, jag kan inte ställa upp så mycket på andra. Nu är det familjen.

Så Cancer. Du kan störa oss. Men du kan inte ta oss Ler 

Fuck you, screw you och dra åt helvete.

Love,

Ew.

Snickesnack.

Det är inte skitsnacket som stör mig faktiskt. Det är mer hur drevet går, och folks naiva inställning. Man sväljer saker man får höra utan en kritisk tanke, och man för det vidare med den betoning man själv tolkat in. Något bra blir dåligt och något dåligt kan vinklas om. Sällan medvetet eller beräknande, men man liksom köper den version av sanning som passar en själv. Jag tror att även det är automatiskt, och det köper jag. Som vanligt blir jag provocerad av idioter, av dumhet. När inskränkta grottmänniskor försöker sig på att tolka en situation blir det liksom sällan rätt. Man måste vara lite kritisk. Samma irritation i mig väcks som när folk läser en artikel i Aftonbladet och bara köper vinklingen rakt av, trots att artikeln uppenbarligen alltid kommer vara skriven för att sälja lösnummer. Att föra vidare information som är paketerad för att sälja något utan att kritisera är livsfarligt, och någonstans önskar jag att folk förstod det. Men det är ändå så att sjukt många människor läser Aftonbladet som enda nyhetskälla och bildar sin världsbild baserad på det.

Och liksom Aftonbladet finns det sällan någon källhänvisning, och du kommer aldrig få veta vem som sa vad. Du får heller inte veta vad i den där artikeln som är sanningen som det andra sen baserades på. Men om du tränar dig lite kan du börja urskilja mönster. Människor är lika, åtminstone människor som inte tror att andra ser spelet, och oaktsamma. Så man lär sig efter flera år av att lyssna på andras bilder av dig själv och omgivningen att se mönstret som gör att du, trots att du inte hörde det själv från början, kan utröna vad som är sanning och hur den ovinklade versionen en gång såg ut.

Luleå är lite som Aftonbladet, och jag är så jävla less.

I veckan ska jag träna, tvätta, städa och skriva rapport. Utan att öppna Aftonbladet en enda gång.

//Ew.

Bla bla bla träning.

Idag var jag och tittade på innebandy, och kom hem med en svullen fotled. Jag skulle klättra lite för att smidigt komma ut. Och trampar längst in på en sån typisk läktar-stol, som givetvis viker sig in och jag trampar snett. Förra fredagen trappade jag snett med samma fotled och blev blå, det hade just lagt sig. Nu fylldes istället den ganska rymliga skon av min fot och så fort jag kom hem lindade jag hårt. Nu väntar jag på stickningar och domningar så att jag kan lossa liiiiite grann och hoppas att det ger sig. Det är ingen stor grej, inget allvarligt eller farligt men det gör ju ont och då ska man inte pressa sig så hårt. Och jag har 2 löp-pass på 20 dagar. Det springs inga maraton på det. Inte av mig iaf.

Pappa, som också ska springa, han får allt att se lätt ut. Visst tar det väl emot lite och jag har hört honom ryta till under ett hårt fyspass på boxningsklubben, och han ser rätt slut ut efter Sthlm Maraton. Men jag får alltid känslan av att han skulle kunna kliva upp ur sängen efter ett par timmars sömn, leta upp löpskorna, springa runt som en yr höna för att leta sitt SL-kort och sen glida in till stan, hämta nummerlappen, och hänga i startfållan med en cigg i mungipan och sen liksom flyta över Stockholms gator med en Pressbyrån-kopp i ena handen och ändå slutföra det satans loppet. Inget ser särskilt svårt ut. (Eller jo, när man ber honom kolla hur bussen går från Hertsön till stan, då ser han faktiskt riktigt lost ut).

Jag behöver lära känna någon som kan peppa mig och tvinga ut mig fast jag är trött, fast det gör ont. Även om det bara är för en cykeltur på gymet. Och som också vill springa Maraton. De flesta tycker att jag är störd på något sätt som alls försöker, varför springa 4,2 mil när man antingen kan köra eller stanna hemma och äta gott istället? Andra tycker att jag är rätt beundransvärd, men de känner mig inte och vet inte hur många upptåg jag aldrig slutfört. Så jag behöver nån som är pepp. I brist på detta driver jag på mig själv, återigen. Klappar mig idag på axeln för att jag blev onykter i fredags och inte rökte. Imorgon kväll ska jag klappa mig på axeln för att jag sprang 3km långsamt på Ormberget, eftersom att fotleden gör ont och jag nyss varit riktigt risig i halsen. Ett pass i taget då. Igen.

God kväll.

//Ew.

Paradigmskifte.

Den egentliga betydelsen av begreppet är givetvis något annat än vad som sker i en enskild individs hjärna och känsloliv. Men om vi ändå låtsas för en stund att ett paradigmskifte kan äga rum i min verklighet, då är det vad som sker just nu.

Mina sanningar omvärderas, krisen har inneburit att jag inte längre kan förklara mitt sätt att leva med den mall jag tidigare kunnat. Istället tar en ny sanning form. Jag vet inte ännu exakt vad den är, men något förändras och vissa nya sådana mallar står klara. Inget konstigt, livet går i cykler. (Paradigmskifte är väl bara mitt sätt att låta unik, istället för att använda just ordet cykler.)

Jag är iaf okej. Det går mycket energi till att vara det, jag får jobba lite. Men jag är faktiskt okej och det känns skönt. Snubblat lite och har en del skrapsår, bumps and bruises.

Och jag är glad, väldigt glad, över att de mer radikala (ibland jävligt radikala) beslut jag tagit under de senaste 4 iaf håller. Även om jag applicerar dessa nya sanningar på mina ganska tuffa beslutnas står nästan alla stadigt. Vissa ångrar jag, och de rättar jag till nu. Eller, inte ångrar. Men det var saker jag gjorde utifrån värderingar som var baserade på andra utgångspunkter, som inte är viktiga längre.

De senaste 4 åren har varit de bästa i mitt liv . De åren kommer läggas till nya och till slut bli en strid ström av bästa år. Trots motgångar, krig mot sjukdomar och människor, har dessa 4 år varit makalösa. Ljuvliga. Jag är tacksam för varje dag jag vaknar som mamma till H. Lättad över de som lever en till dag. Glad över att jag är så stark att jag får välja min omgivning. Och tacksam för de personer som pushade mig, tvingade mig att bli så stark som jag är idag. Så mycket mänskligare, mer eftertänksam, mindre ältande och faktiskt snällare. Allt jag lärt mig under dessa år tar jag med mig, inslaget i ett fint paket som aldrig tar slut, som kan öppnas om och om igen. Fy fan vad jag är tacksam för stödet att hitta de egenskaperna och äga de. Och det finaste, att fatta att jag faktiskt är värd att ha det gott, och att bara vara och gilla det. Sedan förut visste jag ju att ansvaret för att ha det bra finns inuti oss, att allting löser sig om man löser det, inte tack var ödet eller slumpen. Vilken gåva. Och en uppriktig sådan, oavsett så var motivet gott. Jag gillar sådana folk, för det kryllar av falska människor som inte kan se sin egen del, som bara måste lägga sig i andras liv för att nyfikenheten är för stor. (Jag vet, jag har varit en nämligen). Det bär jag med mig.

Ja. Kom livet, vi håller varandra om ryggen. Jag kommer älska dig, om du inte rinner bort från mig.

//Ew.

Funderingar när man är ledig.

Idag VAB. Och som vanligt när jag är ledig funderar jag på saker. Som varför jag lyckas skaffa relationer till människor som sen försvinner. Och varför folk är så dumma i huvudet. Och varför jag inte följer min magkänsla oftare.

Det första hänger ju ihop med det andra. Och det tredje. Men i slutändan är det ju mig det beror på. Och att jag skaffar relationer med människor som jag inte passar ihop med, som inte delar mina grundvärderingar och som inte vill leva som mig. Så jag får skylla mig själv, och jag tar ansvar. Det är inte ens någons fel och det är inte konstigt, så här är det ju för alla. Det är bara det att jag är less nu.

Jag och H, jag och mina systrar och jag och mina föräldrar. Det är livslånga relationer och jag är tacksam för dessa 5 människor. Kusiner, mostrar och farbröder också. Och en mormor. Alla andra är en rolig bonus så länge det varar!

Have a good one *fånigt hjärta jag vägrar ägna mig åt*.

//Ew.

En väntan.

Jag har fastnat i framtiden igen. Jag väntar och väntar. Väntar på snö. Väntar på besked om ditt och datt. Väntar på att tiden ska gå och sudda ut minnen. Väntar på att vanor ska dö.

Jag vill stanna här och nu. Finna det fina med varje dag. Jag skulle behöva boka den där tiden för tatueringen. En sak till att vänta på. Och fly från nutiden. Det är ju det man gör. För just nu är jag inte riktigt säker på vad som händer och jag är så jävla rädd att mina största rädslor ska bli sanna. Allt jag inte kan påverka skrämmer mig.

Men snart. Kommer snön. Och jag tror att allt blir bra när marken blir vit. När allting omges av ett täcke som dämpar och lyser upp. Året är snart slut, jag har nästan klarat mig. Kom snö kom jul kom januari.

Idag ska jag lägga mig i min säng och tänka på minst en bra sak som hänt idag.

//Ew.

Optimerat.

Det är ju sällan det. Men jag tänker på Sinnesrobönen och känner att jag kanske är rätt nära det. Att acceptera att jag inte kan förändra vissa saker men att jag hat mod att faktiskt ändra det jag kan påverka.

Idag lär jag känna en del av min historia och jag njuter.

Kram Ew.

Snabbt.

Det går snabbt, från känslan av total tillfredsställelse över tillvaron till brist på kontroll. Just nubalanserar jag lite på en linje jag inte trivs med att gå på. Jag är mer breda motorvägar än smala linjer kanske man kan säga. Mycket spelrum, stor felmarginal och rätt säkert. Men så är det inte just nu. Just nu kan minsta nysning framkalla att jag faller och just nu har jag inte någon riddare som plockar upp mig om jag gör det. Vilket jag iofs aldrig gör längre. Faller alltså.

Jag återupptar taktiken som funkar bäst. Äta och sova bra. Träna. Göra minst en sak varje dag som gör mig glad och ta en dag i taget. Minns ni? Igår är förbi och imorgon är ogjort, det finns bara idag. 24 nya timmar, hela tiden. Det är allt man kan överblicka.

Kram Ew.