Åååååh.

Efter en härlig helg i Umeå är man tillbaka i verkligheten. Jag hade misströstat om det inte var så att jag har semester onsdag-fredag nästa vecka. Då kommer en av två kusiner jag aldrig förut träffat, det ska bli hur kul som helst.

Helgen var bara bra, särskilt bra var den för att jag nu är helt säker på att jag är vuxen. Att festa med studenter har den effekten. Det var kul, alla var glada. Hur jag känner vet jag inte riktigt, jag har slutat känna efter. Är trött på att leva i det förgångna och vill inte heller spendera för mycket tid i framtiden. Det kommer ändå aldrig bli som jag trodde och jag skapar nya drömmar. Jag är öppen för det livet tänker ge, det löser sig alltid. Krossade drömmar har jag många men det jag har mest av är glada överraskningar.

Igår gjorde jag en polkagristårta åt V som fyller typ 30 (plus nåt men skit i det). Det är första gången någon ber mig baka något, jag har aldrig varit en sån. Poängen är att man förändras, och jag har benhårt hållet fast vid föreställningar om vem jag är, även efter att de förändrats. Jag gör det ibland medvetet, det sjukt bekvämt ibland. Men ofta är det rädsla för att bli av med föreställningen om mig själv som stoppar. Och att inte vara unik. Alla bakar, inte jag. Det vet alla. Nu gjorde jag det och vem är jag då? En skitgrej, jag vet, men även det är en sån där typisk Ew-grej. Fattar ni? Ja det är klart ni gör, alla har en identitet!

Åter till arbetet. Semester ja. Hur sjukt bra är inte det!?

//Ew.

Annonser

Vänskap.

20111025-214434.jpg

Dessa två tjejer har känt varandra sedan de var 1,5 år. De är nära varandra, träffas mer än jag träffade mina systrar när vi var små. De är olika som natt och dag ibland, men lika säkert mycket för att de är lika gamla. När de blir äldre kommer de bli mer olika och få egna, individuella personligheter. Jag älskar att de har varandra, jag har ingen barndomsvän som går tillbaka mer än från att jag var 11. Men de kommer växa upp tillsammans.

För jag har en vänskap med L’s mamma. Vi är olika som natt och dag och tycker nog mer olika än lika. Vi kommer ofta överens om att tycka olika och kan lämna dessa diskussioner. Vi har en hel del gemensamt och vi träffad ofta. Jag älskar V och är ytterst tacksam för att hon finns i mitt liv. L är mig nära hjärtat och jag älskar hennes kramar och pussar och hennes glädje över att ses. När jag säger åt henne blir hon lika sur som H.

Sen har jag vänner vars barn jag inte är nära och aldrig skulle säga åt. Dessa vänner betyder precis lika mycket för mig. Jag har slitit för min vänskapskrets och jag har väldigt svårt att släppa nya människor nära. Fan vad sparkad jag har blivit och sparkat har också jag gjort. Jag har lämnat många till historien och inte ångrat mina val. De jag nu har nära nära är min klan, min kärna. Jag är inte naiv längre och skiljer på familj och vänner men det finns inte en enda vän jag inte skulle be om stöd från, ingen jag inte går i kylen hos. Jag är avslappnad och nära bara.

Vänskap är svårt, man måste skilja på saker. Alla fyller hos mig sin funktion och som vuxen kan jag nu känna mig nära människor trots att vi tycker olika om viktiga saker. Vissa saker kompromissar jag inte med, mer grundläggande värderingar men mycket är gråzon och inte svart och vitt som förut. Jag har också blivit bättre på att säga att jag tycker något inte stämmer med vad jag tycker men sen lämna det så. Agree to disagree.

Så varför säga att det är svårt? Jo, för att det är svårt att lita på någon. Flera av de jag litar på idag kan jag inte säga precis allt till, som sagt fyller olika människor sin funktion. Därmed inte sagt att jag döljer saker avsiktligt, jag älskar att vara öppen mot alla. Mina vänner umgås inte med varandra, många har inte ens träffats. Men det gör ingenting, alla är viktiga och jag är så trygg nu. Men visst känner jag mig ensam ibland, bland annat för att jag har issues som ingen annan av mina vänner har. Och för att jag inte fixar att hantera saker på samma sätt som många andra. Även om vissa vänner inte heller vill kramas när man gråter och sånt så är det svårt. Och när mamma blev sjuk bad jag inte om städ och många sket i att ge det. För att jag är som jag är, inte för att de menade något. Vissa utgick från att jag som vanligt ville deala med saker själv. Den som fanns och var där fick ta all min frustration, och det stöd jag ville ha bad jag om och fick inte. Jag vet att jag tog på mig mer än jag var tvungen och ingen förväntade sig att jag skulle ställa upp som jag gjorde. På det sättet blev mammas cancer lättare, jag gjorde det jag gjorde för att jag ville och kände mig inte pressad. Såhär infekterande är jag glad att jag fanns där som jag gjorde och skulle göra det igen. Mamma skulle inte låta mig säger hon, och det är också okej, så länge hon inte är själv i det svåra. Det är en vänskap som utvecklats också, den med mamma och jag är glad att vi är så nära nu. Jag hoppas att hon inte känner att hon är skyldig mig något dock, för det är hon inte.

Mina systrar är en annan vänskap. Vi har inte bott ihop men är så nära nu som vi aldrig varit. Och tack gode mäktiga för mina systrar. Allt pappa har behövt hjälp med tar även min äldre syster hand om och min fantastiska lillasyster vänder sig till mig för att få stöd. På så vis undrar jag hur fan jag har kunnat bort syskon till H, eftersom att de syskon hon har besitter föga intresse för henne. Men hon har tex L!

Nog snickesnackat om vänskap.

Ibland släpper jag in nya människor trots allt…

//Ew.

Andnöd.

Hon tar andan ur mig, denna lilla människa. Hon får mig att bli trång i halsen med sina sanningar och hon får mig att skratta högt med hennes ord.

Sällan still, men cementerad i mitt hjärta för alltid. Alla tårar hon kommer gråta finns redan i mig, all glädje hon kommer känna kommer jag dela. Alla slitningar vi ska ha, alla hårda ord vi kommer byta, är redan förlåtna och glömda.

Idag köpte hon sina egna pannkakor och sin egen efterrätt. Hon beställde utan sylt, för jag brukar ju glömma säger hon. Hon kan allt, tror hon, men hon har alltid kunnat mer än jag vet. Jag är där några timmar om dagen och ser en bråkdel. Jag har jobbat bort dessa år. En dag ska jag stanna upp, ta mig råd och tid att stanna upp och lära mig av henne.

Ingen. Är. Som. Min. Dotter. För. Mig.

//Ew.

20111025-191525.jpg

Kul morgon.

I morse skrattade jag 2 gånger. Första gången var när klockan ringde, det var nämligen inte möjligt att den ringde på riktigt. Men det gjorde den.

Det andra var när jag lyckats hitta alla kläder och skulle ta på mig skorna. Ungen var klädd efter en lång kamp. Men stövlarna var borta, hittade dom ingenstans. Så jag frågade H (jag vet, hur tänkte jag där). Och barnet tittar på mig och säger ‘Mamma, ser jag ut som någon som vet vart dina stövlar är’. VEM har lärt henne det? Jag skulle väl aldrig säga något så drygt…

Fick ta sneakers och hade behövt byta kläder men jag hann inte. Var ju tvungen att vara på jobbet före 7.30 och reda ut felet i kassan från igår…

Här skrattar jag inte så mycket, astrist idag.

//Ew.

Alltså.

Jag inser att jag inte är med riktigt på vad som händer. Det här med att vara ärlig med mig själv är fan svårt. Man har ju två grejer man kan lyssna på och om de säger olika saker, vad lyssnar man på? Hjärtat eller magen? Ja jag vet, magkänslan. Hjärtat är ju helt stört. Ljuger och lockar. Och med hjärtat menar jag hjärnan givetvis, vilken del minns jag inte men någon del av skallen i alla fall. Och magkänslan är då förnuftet eller?

Gud så förvirrande det är att ta ansvar och vara ärlig mot sig själv. Jag hänger inte med riktigt. Men jag går baklänges in i framtiden och tittar på det som varit. Hjärtat säger att det inte får glömmas, att det ska stanna som det varit för att det är tryggt.

Magkänslan tigger om att skona kroppen nu. Att springa och jobba och njuta av allt som hör till framtiden. Att ta chansen till den där vuxna, kloka tjejen som finns här. Att välja glädje och inte sorgen av förlorade drömmar. Men magkänslan säger också att min bästa vän måste finnas kvar. Den som står där och fångar i fallet, på sitt sätt. Som önskar mig gott och som frågar hur jag mår.

Det får bli magkänslan. Jag vill andas nu, utan trycket över bröstet. Jag vill lyckas nu.

Här är jag. Jag är stark och jag gör fel ibland och det är okej. Jag gör rätt. Jag är, som det står på halsbandet jag fick av min syster, älskad. Levnadskonstnär? Kanske ändå. Det som drabbat mig har drabbat mig men jag bär ansvar för alla mina relationer. Och nu tänker jag ta klivet vidare. Skutta fram och göra sånt som känns bra i magen. Jag dog inte när jag blev sjuk, jag dog ingenjör mamma blev sjuk, jag dog inte när jag blev frisk, jag dog inte när jag bad om ursäkt och blev sparkad på. Och jag dog inte när det tog slut med den man jag skulle leva resten av mitt liv med. Hur mycket mer bevis behöver jag?

Skutt skutt i säng.

//Ew.

Klart och betalt.

Idag bokade jag biljetter till Umeå, på torsdag. Biljetten som inte var avbokningsbar kostade 205, och biljetten som kunde av- och ombokas (ja självklart) kostade 215. Jag snålade inte.

Det finns några hinder här. Tillexempel att vi har 4 timmar i diktat som släpar. Man brukar ta det x3 och får då hur lång tid det tar att skriva ut dom. Vi har olika prioriteringar, hög medel låg. Hög = skrivs inom 24 timmar, helst samma arbetsdag. Medel = 48 timmar och låg inom 7 dagar. Vi håller inte medel, men de andra. Vi är 3 heltidare. 4 timmar är mycket, om ni inte fattar.

Och jag har ju inte fått ledig på fredag. Min chef såg skeptisk ut. Så imorgon och onsdag får jag jobba som en idiot, och tvinga mina två kollegor att göra detsamma. Grejjen är att det är scheman som ska läggas och annat jox, och även om  mina kollegor är jättebra på att skriva är de inte så hemskt tekniska. De är dessutom ovilliga till att lämna över till den väldigt tekniska och it-kunniga vikarien. Men vad fan, jag är asbra på att skriva jag också så det är bara att rappa på. Typ.

Jag beräknar att anlända Umeå torsdag kväll, gosa med bäbis och P och A fredag. (Haha, P A och J. Det var roligt.)

Och på lördag utgång i Umeåstaden. Med lillasyster. Asgrymt.

Min dag:

Tiotusen SMS, en telefon som ringer i ett och en jävla irritation över att folk inte får vad de förtjänar. Gott får ont och ont får ingenting. Min chef talade om för mig att jag måste låta bli att bli irriterad på idioter. Hon sa inte riktigt de orden, men det var det hon menade. Jag gillar min chef jättemycket faktiskt, vi tänker lite lika.

Ja. Godnatt då, imorgon är som sagt en annan, hektisk dag. Kanske har jag inte riktigt tid att bry mig om idioter?

Om någon undrar över bristen på politik numera så är det mest så att jag inte tycker att det är så mycket att orda om. Det är dumt att mörda folk och rika människor håller inte koll på om det kommer en tusenlapp eller åtta.

//Ew.

Ett ryck!

Idag är det Melissa Horn och utgång. Det betyder finare delen av garderoben och en massa smink. Alkohol för dubbla inköpspriset och förhoppningsvis en massa skratt. Jag har ingen koll på vart jag ska och inte riktigt med vem, och det känns väldigt uppfräschande med ett nytt sätt att ta dagen som den kommer.

Men innan allt det där ska jag hänga med H. H som just nu leker i vardagsrummet iklädd prinsessklänning, tjocksockar och med såpbubblor i handen. Vi ska på bio… Jag ‘borde’ städa och jag borde ställa mig i duschen. Men jag vill sitta här en stund och lyssna på H som leker och titta på snön som faller utanför.

Och peppar inför ikväll!!!

//Ew.

Tystnad.

Nu är det tyst här hemma. Jag ska snart slå på ett avsnitt Greys men en liten stund är det lugnt och tyst här

Det blev en lång dag idag, som började tungt men slutet av arbetsdagen blev bra och kvällen i övrigt har varit rogivande.

Imorgon ska jag lyssna på Melissa Horn. Och gå ut bland folk på kvällen. Jag känner mig egentligen inte redo att möta människor annat än på jobbet men jag känner att jag inte vill gömma mig heller. Jag vet vem jag är och jag behöver kastas ut i livet igen.

Så trevlig helg!

//Ew.

En extra blick.

Jag brukar inte tycka om att prata om saker jag lärt mig av att mamma var sjuk, men det finns självklart insikter och lärdomar jag fått som jag inte annars skulle haft. Jag hävdar dock fortfarande att man klarar sig fint utan och jag skulle lätt byta in dom mot att slippa ha upplevt cancer. Men det kan man ju inte som känt.

Iaf, en av de där sakerna är att jag inte längre är naiv eller står handfallen när jag ställs inför att behöva deala med en potentiellt jobbig situation. Idag följde jag med en nära vän på mammografi. Hon hade hittat en knöl och är runt 40, det skulle inte vara särskilt uppseendeväckande om det visat sig vara tex cancer. Nu var det tack och lov inte så, och efteråt kände jag den där välbekanta känslan av att jag faktiskt var rustad för kamp redan innan. Jag var redo för att trösta och redo att ordna. Jag kände mig aldrig obekväm och aldrig slog det mig att vara rädd. Hon sa att hon inte kunde tänka sig någon annan än mig som sällskap och även om det säkert hade stämt innan mamma blev sjuk så är jag verkligen redo för sånt där nu. Jag skräms inte av dödlig sjukdom för fem öre. Jag blir inte obekväm och jag vet att jag kan hålla linjen. Inte på grund av något bedövande eller för att jag inte fattar utan för att jag inte är rädd.

För naiviteten är borta, det som aldrig händer ens familj händer, jag vet det. Men jag vet också att man klarar det. Man behöver inte vara rädd, för det går att överleva. Och visst, jag kan säga det för att mamma ju överlevde och det är väl ändå min rättighet att ta den tryggheten med mig ut ur det där.

Vidare fick jag ett sms ikväll som fick mig att tappa andan en kort stund. Det var ett sånt där sms om att något hänt någon som finns i ens liv vare sig man vill eller inte. I slutändan visade det sig inte vara en sån stor grej men det var absolut ett sånt sms som gör att man tar med sin dotter till sin egen säng och tittar extra länge på henne. För där ute i de mest avlägsna delarna av hjärnan fladdrar ibland en tanke på det där med en bruten naivitet och en oskuld som aldrig kommer tillbaka. Det är de mörkaste tankarna man som förälder kan ha. Att om det värsta kan hända, och händer, då måste ju även det värsta värsta kunna hända en på riktigt… Det måste man paketera på ett bra sätt för att inte sluta andas varje gång man ska säga hejdå för en stund.

I natt sover jag och H bredvid varandra i vårt trygga hem och imorgon är en ny dag. Vilken brutal gåva livet är!

//Ew.

Ledig?

Vaddå ledig? Det är tomt och tyst här. Jag har ingen unge hemma som jag kan kika på och komma ihåg varför allting runt omkring är oviktigt om bara hon är hel.

Det blev inget Hockeyhäng i Sävast, fast mamma hämtade H. Men det blev ingen ToR till Byn heller för pappersinsamling. (Det roliga har jag kvar till imorgon). För många planer gick i stöpet så jag plågade mig igenom 3km på löpband (tänkte Ormberget men sen klev jag ut och blåste nästan bort…) och sen chansade jag på VW. Och dit for jag och där satt jag till klockan var efter 23. Fick kärlek, tårta, pepp, kaffe och en uppdatering. Så det blev okej ändå.

Men nu är det tomt. Och jag stressad. Om jag kommer löjligt tidigt till jobbet imorgon så kan jag faktiskt åka hem innan 16 och hämta barnet, hämta papper och ändå hinna mysa lite och somna i tid… Önskar jag mig iaf.

Ledig är ett relativt ord :(

//Ew.