Tiden.

Åh vad man kan skriva mycket om tiden, trots att det är något som inte går att påverka. 24 nya timmar varje dag, år ut och år in. Ju äldre man blir desto fortare upplever man tiden. Att längta efter något i framtiden får tiden att gå lite långsammare men samtidigt missar man att njuta av den tid man har just nu, den där som passerar. För tiden försvinner ju också för evigt, den är konstant i sitt kommande och gående.

Jag har problem att ta vara på tiden. Eller har haft åtminstone. Jag vill hinna så mycket, inklusive att slappa, att jag inte hinner njuta särskilt mycket och framförallt inte slappna av. Axlarna är konstant uppdragna mot öronen och det var länge sen den där känslan av begynnande magkatarr inte fanns där. Och ändå är jag så nöjd!

Det beror på att den där tyngsta pressen är försvunnen. De enda förväntningar jag har från omvärlden nu är mitt jobb, och det är ingen ansträngning att sköta det jobbet. Jag behöver inte heller oroa mig för särskilt mycket. Det är nu över ett år sedan jag började känna mig lite trygg med att mamma inte hade kvar någon cancer, och pappa var också bättre. Hösten var jättetung den också, men jag längtade innerligt över att året skulle ta slut. Jag minns egentligen inte särskilt mycket av hösten, jag vet att jag inte gjorde så mycket – hastade igenom uppgifter i Socialrätt och läste in JÖKEN på ett par veckor. Jag antar att jag drack kaffe och beklagade mig över livets sorger resten av tiden, det låter som något konstruktivt och handlingskraftig som jag skulle kunna göra.

Men nu är det så lätt. Jag är inte van vid det här. När man oroar sig och förväntar sig att det ska vara svårt så blir det ju ofta så, och får man en öppning till något gott kanske man inte ser den och inte tar chansen, för att man är så inställd på att det aldrig lossnar. Jag hade kunnat ta jobbet på ett äldreboende i somras och inte hoppat på chansen Sanna (tack!) gav mig på Medicin. Det var bättre betalt på ÄB, natt, och närmare. Men det hade inte givit fortsättning, och jag hade börjat plugga och haft kniven mot strupen ännu en termin. Så jag såg chansen, och tog den och det blev bra. Det blev fan bra!

Så tiden. Åh vi har så lite tid tillsammans med heltidsjobb och långt att pendla. Bil hjälper, även om den drar absurda mängder soppa och antagligen måste bytas ut till vintern. Vi har fullt upp varje dag, aktiviteter åt H och min träning. Vilket ger en rutin vilket i längde kommer ge en lugnare vardag för oss. Just nu håller vi på att köra in oss i den här nya tillvaron, Haeylis två veckor långa ledighet skakade om det lite grann. Och vi är en vuxen och ett barn.

MEN, jag är ändå så nöjd. Tom när det går lite dåligt är jag nöjd. Jag är lyckligt lottad, och kanske är det så att jag ändå tar vara på varje dag mer nu, tar vara på tiden. Igår vågade tänkte jag på framtiden lite grann och kom på att det var länge sen jag tänkte flera år i förväg. En höst eller så bort, några månader, men inte flera år. Jag känner mig mer förankrad i nuet än i framtiden just nu, och så brukar det inte vara. Så kanske, kanske har jag äntligen förstått något Ler

Nu är det dags för det dagliga klä-på-sig-bråket. Det är dags för inhandling av belöning och fram med “hjärtorna”. Det fungerade när hon var 3, förhoppningsvis när hon är 4 också.

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s