Röra.

Lungsköterskorna har den här på sin dörr.

20110930-093901.jpg

 

Den sammanfattar så väl något som är självklart.  Mänsklig närhet. Utan den dör jag, så är det bara. Att få krypa ned bredvid min lilla gris i soffan på kvällen efter middagen och känna hur hon kurar ihop sig bredvid mig ger energi. Ja, i de 20 sekunder hon sitter där alltså. Men ändå.

Att bli rörd av någon man älskar på det där andra sättet är också en förutsättning för att vi ska må bra, vi människor. Inte för alla, men för de flesta. En strykning över ryggen, en puss i nacken, en kram. Eller ett råhångel för den delen haha. Själv står jag över det där ett tag nu, jag nöjer mig med soff-häng i 20 sekunder.

Hur som helst – en trevlig helg; ut och rör er och ut och bli rörda!!

 

//Ew.

Efterhandskonstruktion?

När jag förklarar, eller berättar, saker för andra kommer jag ofta till bättre insikt. Eller när jag bloggar om en känsla och sen läser det i efterhand. Men ibland kan jag inte förmedla, det jag säger låter på ett annat sätt än hur det är. Eller? Är det kanske i själva verket exakt så som det låter? Jag bedömer ju människor efter vad de berättar – andra göra likadant med mig. Och jag förstår ju andra och får det bekräftat. Kommer jag i slutändan se på saken som andra uppfattar det? Eller blir det en efterkonstruktion då?

Jag är så förvirrad just nu, förstår inte hur det känns. Ena stunden är jag så ledsen, andra så trygg i hur bra det kommer bli. Jag har gett 100% i flera år och nu behöver jag inte längre, nu ger jag på samma sätt som till alla andra jag känner. Jag har tappat momentum samtidigt som jag har hittat så mycket annat, träningen, matvanor, familjen, tiden. Dagarna rullar på. Jag saknar och jag gråter ibland. I morse plågade jag mig själv med musik i bilen för att se om jag fortfarande känner. Och det gör jag ju. Flera år har jag slitit, klart det tar. Om ytterligare några år kommer efterkonstruktionen. Antingen blir den som det låter eller så blir den som jag känt.

Just nu är det som sagt förvirrat. Men jag har det bra. Jag har roligt, igår skrattade jag, spånade, pratade och glömde faktiskt för en stund att 4 år av min nutid blivit historia. Det fanns inte, jag var bara jag. Ewelina 2.0 som funnit min väg och plats. Inte själv, när man varit en tvåsamhet blir man inte en enda enhet på en gång. Men jag har ju levt på egen hand ändå. Men det är otroligt skönt att jag faktiskt lever, alltså lever fullt ut. Jag är jag även nu.

Visst, på kvällen när jag inte kan sova drömmer jag om att det ändras. Att det blir sådär som från början. Att allt blir som jag tänkte. Men det är inte mitt beslut, jag kan inte påverka. Och jag hoppas inte hela tiden längre, jag liksom accepterar. Hur är det möjligt? Min bästa vän, lika mycket idag som igår och som för 4 år sen. Mer?!

Men wtf – jag njuter ju faktiskt av mina dagar mer än jag inte njuter. Och jag har slutat gråta jämt. Det är lättare nu än när jag var 14. Känslor sitter nu på insidan och jag är starkare än någonsin tidigare. Med åldern kommer visheten, jag är glad för att det alla sa när jag var tonåring faktiskt var sant.

Inte ofta jag skriver så mycket om mina känslor längre, i realtid. Jag bjuder på det!

//Ew.

En prinsessa i nattlinne.

Älskade lilla H kom hem idag. Vi hann precis se sista minutrarna av IFK-Sirius innan vi åkte hem. Inte så tålmodigt väntade hon sedan medN jag skev färdigt lite tjaffs och sen var det mack-mys framför Idol. Jag gillar inte idol, men Barnakanalen hade slutat sända och dokumentären om den föngslade svenska journalisten kändes lite väl hård för min lilla tjej.

Kvällslektyren blev ‘När prinsessor har kalas’ och jag, drottning-prinsess-mamman blev inbjuden av en tjej i Prinsess-tiara, rosa mantel-kofta och favorit-nattlinnet med fåglar på, hela 4 storlekar för litet och alltså mer som en tröja. När boken var slut hörde jag blablablablabla MAMMA blablabla en stund och sen små tassar i vardagsrummet ‘för jag glömde att du ju skulle få TVÅ pussar och kramar idag när jag varit borta’ och så lite blablabla och lite sång och sen tyst. Hela tiden glad som en lärka.

Vi sover tillsammans inatt, för vi har saknat varandra. Jag behöver henne, och hon behöver mig. Inte hela tiden, inte jämt, men vi behöver varandra för att fungera bra.

20110918-233910.jpg

Där bredvid somnar jag alldeles strax. Ska bara låna tiaran först…

//Ew.

Jätteledig.

Japp jag har varit jätteledig från alla måsten. Jag behövde inte kliva upp, inte laga mat, inte städa, inte tvätta, inte svara i telefon, inte göra något alls. Så jag sov till 16, åt 4 clementiner, lite popcorn och 3 limpmackor och kollade på TV. När jag lessnade på det drog jag på mig löpkläder och sprang en runda i Aronsparken. Sen var jag trött på mitt eget sällskap och valde, på min lediga lördagskväll, att BAKA med en god vän. Som avslutning, efter att ha tagit sista bussen hem 23.15, bjöd jag den snyggaste grannen i hela världen på en moccacremesfylld Eclair. Nu ligger jag i sängen och inväntar sömnen som enligt förpackningen ska komma inom en kvart.

Och ja, lite undrar jag också vad som hände. Varför är jag inte på den nya pubens öppningskväll? Varför är jag inte berusad av rödvinet jag hade tänkt dricka? Varför ligger jag själv i min säng och VARFÖR är larmet ställt på 0900? Svaret är en blandning av saker. Brist på bra sällskap att festa med är ett, folk är gravida, inte barnlediga och bor för långt bort. Mitt bästa sällskap är inte helt tillgängligt för mig längre och jobbar dessutom helg. Ett annat är att jag gärna vill vara fit for fight på måndag vilket betyder att somna i tid imorgon vilket betyder kliva upp imorgon vid en tid som fortfarande klassas som morgon. Ytterligare en anledning är mitt rökstopp – att dricka alkohol bland människor som röker känns svårt ur den aspekten. Och så planen, målet. Att klara av det där jävla loppet i maj. Då måste man träna helt enkelt.

Men den största anledningen, som gör alla de andra till ursäkter och omständigheter, är att jag inte är där helt enkelt. Huvudet är rörigt och hjärtat har inte ens fattat att statusen ändrats från ‘i ett förhållande’ till ‘komplicerat’. Än mindre fattar det att statusen nu är ‘singel’. Hjärnan greppar det inte riktigt heller, det är bara orden och logiken som förstått. Att gå ut på krogen och tvingas se allt spel och hela scenen människor som rör sig där skulle bara göra mig deprimerad. Och vem är jag att döma? Och hur kul är det att döma utan att ha någon att döma med. Många minnesvärda kvällar från stadens uteställen och på 4 år har jag varit ute utan den där grannen ett fåtal gånger och det har inte ens varit kul då.

Lite hård mot mig själv känner jag att jag är. Måste släppa taget lite. Funderar på om jag kanske borde flytta. En gård bort kanske, få lite distans. Eller köpa hus 2 kvarter bort. Eller nåt annat galet radikalt. Jag är intr så wild and crazy numera. Satsar på maraton och pol mag i Statsvetenskap. Fick faktiskt kommentaren för någon vecka sen av någon som känt mig i 2 veckor att jag verkar ta livet för seriöst. Det var första gången jag hörde det och när blev jag sån? Inte alls säker på att jag gillar det, jag är en positiv tjej med humor och som gillar livets goda. Som gjort många misstag, levt hårt men som rätat upp och styrt upp mitt liv. Och tydligen uppfattas som tråkig. När jag bara vill bli lika snygg utanpå som jag tycker att jag är inuti. Men kanske ses jag så av någon som själv bestämmer över sin tid? Jag försöker få min tid att räcka till H, mig, en framtida karriär och mitt hjärta. Men om tiden bara skulle behöva räcka till H om hon hade en till som hade tid tid att ge henne och till min karriär skulle jag nog verka roligare. Men jag vill inte uppfattas som tråkig, för jag ÄR väl inte tråkig!? Herregud, jag har svårt nog med att få ihop min ålder med min tillvaro, om min personlighetsförändring på dessa 4 år innebär att jag är tråkig vetifan alltså. Jag tycker själv att jag är rätt sund. Smart är jag ju, jag är bra på allt jag satsar på (för det jag är dålig på skiter jag ju i hehe) och streetsmart är jag oxå. Men kanske tråkig för någon som skiter i konsekvenser och som har någon i sitt liv som kan sköta markservice och det där tråkiga jag inte kan skita i?

Nu är jag lite yr av alla tankar och sömn tror jag. Så jag avsluta här :)

//Ew.

Att finna ord.

Jag har så svårt att finna orden när jag är ledsen. Så var det inte förr. Det är en mognadsgrej, jag vill inte spy ut min sorg för att den inte är allmän egendom. Ofta involverar den dessutom någon annans sorg också. Jag är bättre på att berätta om det i efterhand, när jag blivit glad igen.

Men ledsen är jag, hjärtat gör jätteont. Jag är inte förstörd, jag skriker inte på nätterna för att det gör ont. Det har jag nämligen redan gjort. Det här har varit utdraget och kommit i omgångar. Nu är det liksom mest tomt. Och sorgligt, så sorgligt. Och onödigt, i min värld. Jag förstår inte riktigt själv vad som hänt eller hur vi hamnade här.

En annan sak jag är är röksugen. Ungefär var tionde minut tänker jag att jag skiter i den här jävla rökfriheten. Jag kommer ju ändå vara ledsen ett tag nu så varför inte med en underbart god livsfarlig pinne i käften? Sen tänker jag det ju inte hjälper. Det som däremot hjälper är hur lycklig jag kommer vara när jag går i mål efter min första mara. Och hur grym alla andra kommer tycka att jag är. Pappa kunde iofs fast han rökte men han är ju helt galen så det har sin förklaring. Han drack ju inte, kanske man bara kan ha en drog och ändå orka? Då väljer jag alkohol. Det är så mycket roligare än cigg. Särskilt under vintern. Då behöver man bara gå ut 2 gånger om dagen, om man inte röker för då går man ut ungefär 15 gånger.

Ikväll kommer A till mig. Hon är så bra. Om man gråter kramar hon en inte, hon blir liksom tyst eller säger nåt i stil med ‘men du, du är söt som tvättbjörn, visst var den inte så dyr den där mascaran’ och så tipsar hon om en bättre och sen när man slutat gråta kan man prata om det som fick en att gråta från början. Jag gillar mina vänner (så klart) för att dom är bra i olika stadier av sorg och ilska. Och lojala. Vi kanske inte hörs på en månad och så säger man att fan nu suger det och 1 minut senare har man VW i luren. Eller en VS som ställer fram middag och kaffe flera dar i veckan.

Men min bästa vän, min allra bästa finaste älskade vän, är oxå där. Hela tiden. Bor i mitt hjärta. Jag förstår inte nu, men jag kommer göra det. Jag kommer bli mitt bästa jag igen. Och min bästa vän och jag kommer på ett eller annat vis alltid vandra genom livet hand i hand.

God kväll!

//Ew.

Helgen som vila.

Nej helgen är allt annat än vila längre. Som tonåring sov man 12-14 timmar och ägnade resten av tiden åt roligheter helt utan ansvar. (Som ung vuxen var väl de flesta dagar så iofs.)

När jag pluggade var helgen bara en dag utan dagis som alternativ, men vi tog ledigt mitt i veckan jag och H och det var lite samma lika. Jag kunde vara uppe sent en lördag eller en onsdag, städa tisdag eller söndag.

Men nu, herregud. Lägger jag mig efter 23 är jag hur trött som helst dagen efter och inte alls med på noterna. När man kommer hem vid 5,6,7,8 beroende på träningar och dans orkar jag knappt plocka undan middagen, än mindre skura eller vika kläder. På morgonen är jag som piggast, men jag stiger upp 5.15 och hinner precis göra i ordning mig och H, dricka kaffe och läsa tidningen och jag har väl sisådär lust att kliva upp ännu tidigare för att städa.

Kvar är helgen. 2 dagar ledigt. Då ska man hinna allt. Och nu undrar jag – hur PALLAR man detta till 65!? Jag är inte alls säker på att jag vill det faktiskt. Eller, jag är helt säker på att jag INTE vill det. Det passar mig bättre att jobba 12 timmar i sträck och vara ledig fler dagar. Eller tjäna dubbelt och jobba varannan vecka :) Min erfarenhet är dock att jobb där man tjänar så bra innebär mer än 160-timmars månader faktiskt.

I helgen tänker jag försöka slappna av. Ta hand om ett ont högerknä, vika tvätten från förra veckan och tvätta mer tvätt. Leta bil och tvättmaskin. Förkovra mig i lite Kulturnatt. Se tv. Allt med mitt Prozac Haeyli. Hon behöver min tid, det märker jag tydligt. Ha en god helg!

//Ew.

Biiiiiilar.

Jag förstår att bilar inte är en levande ras varelser som konspirerar emot mig. Jag förstår egentligen också att ‘otur’ inte existerar. Men det är skönt att tänka att det är så.

Bilen har tjorvat, bytts generator 2 gånger, pillats med, skruvats i, svurits över av olika människor. Nu har den fungerat felfritt i över en vecka. Men i morse var det slut ström. Detta kan mycket väl bero på att en bakdörr eventuellt stått öppen, H öppnade sin så jag såg inte. Oavsett så borde den inte ladda ur på det.

Vidare var ingen av de 3 jag hade kunnat be om starthjälp hemma. Då tar man bussen. Min period är slut på kortet och jag har inte laddat på med en ny, jag har ju bil, och jag har inte laddat på med pengar. Och inga kontanter. Så orutinerat att jag skäms!!! Jag fick väcka min snygga granne och tigga till mig en tjuga, eftersom att han har betydligt bättre rutin än mig.

Jag önskar så hett att jag kunde skylla på någon annan men det kan jag ju inte. Så vad är då lösningen? En ny bil. Trots att bilen inte lever känner jag att hon inte gillar mig. Haeyli säger att hon heter Charlie, hon brukar klappa henne för de har Haeylis plastfarmor sagt att man ska. Jag oxå men det hjälpte inte. Mest för att det är en bil…

Så. Börja leta ny bil. Undersöka bilmärken. Kolla vad delar kostar, fundera på vad som är mest troligt att gå sönder. Toyota är ett bud, att dom är stabila. Ford är ju stabila och billiga att laga. Max 10 år gammal tänker jag. Och under 0,8 milen vill jag kunna klara mig på, manuell. 4 dörrar. Behöver inte vara kombi alls. Bensin. Helst flexifuel men Inge etanol bara, har hört att det inte passar vårt klimat. Ingen BMW eller Merca, vill inte betala extra för att skämmas ;)
Pris vetifan. Men i helgen ska jag kolla vad som finns, Norrbotten och Västerbotten är stort!

Nu, efter 48min, är jag framme på jobbet. Jippie.

Dock Fredag, så jag är glad ändå :)

//Ew.

Tiden.

Åh vad man kan skriva mycket om tiden, trots att det är något som inte går att påverka. 24 nya timmar varje dag, år ut och år in. Ju äldre man blir desto fortare upplever man tiden. Att längta efter något i framtiden får tiden att gå lite långsammare men samtidigt missar man att njuta av den tid man har just nu, den där som passerar. För tiden försvinner ju också för evigt, den är konstant i sitt kommande och gående.

Jag har problem att ta vara på tiden. Eller har haft åtminstone. Jag vill hinna så mycket, inklusive att slappa, att jag inte hinner njuta särskilt mycket och framförallt inte slappna av. Axlarna är konstant uppdragna mot öronen och det var länge sen den där känslan av begynnande magkatarr inte fanns där. Och ändå är jag så nöjd!

Det beror på att den där tyngsta pressen är försvunnen. De enda förväntningar jag har från omvärlden nu är mitt jobb, och det är ingen ansträngning att sköta det jobbet. Jag behöver inte heller oroa mig för särskilt mycket. Det är nu över ett år sedan jag började känna mig lite trygg med att mamma inte hade kvar någon cancer, och pappa var också bättre. Hösten var jättetung den också, men jag längtade innerligt över att året skulle ta slut. Jag minns egentligen inte särskilt mycket av hösten, jag vet att jag inte gjorde så mycket – hastade igenom uppgifter i Socialrätt och läste in JÖKEN på ett par veckor. Jag antar att jag drack kaffe och beklagade mig över livets sorger resten av tiden, det låter som något konstruktivt och handlingskraftig som jag skulle kunna göra.

Men nu är det så lätt. Jag är inte van vid det här. När man oroar sig och förväntar sig att det ska vara svårt så blir det ju ofta så, och får man en öppning till något gott kanske man inte ser den och inte tar chansen, för att man är så inställd på att det aldrig lossnar. Jag hade kunnat ta jobbet på ett äldreboende i somras och inte hoppat på chansen Sanna (tack!) gav mig på Medicin. Det var bättre betalt på ÄB, natt, och närmare. Men det hade inte givit fortsättning, och jag hade börjat plugga och haft kniven mot strupen ännu en termin. Så jag såg chansen, och tog den och det blev bra. Det blev fan bra!

Så tiden. Åh vi har så lite tid tillsammans med heltidsjobb och långt att pendla. Bil hjälper, även om den drar absurda mängder soppa och antagligen måste bytas ut till vintern. Vi har fullt upp varje dag, aktiviteter åt H och min träning. Vilket ger en rutin vilket i längde kommer ge en lugnare vardag för oss. Just nu håller vi på att köra in oss i den här nya tillvaron, Haeylis två veckor långa ledighet skakade om det lite grann. Och vi är en vuxen och ett barn.

MEN, jag är ändå så nöjd. Tom när det går lite dåligt är jag nöjd. Jag är lyckligt lottad, och kanske är det så att jag ändå tar vara på varje dag mer nu, tar vara på tiden. Igår vågade tänkte jag på framtiden lite grann och kom på att det var länge sen jag tänkte flera år i förväg. En höst eller så bort, några månader, men inte flera år. Jag känner mig mer förankrad i nuet än i framtiden just nu, och så brukar det inte vara. Så kanske, kanske har jag äntligen förstått något Ler

Nu är det dags för det dagliga klä-på-sig-bråket. Det är dags för inhandling av belöning och fram med “hjärtorna”. Det fungerade när hon var 3, förhoppningsvis när hon är 4 också.

//Ew.

Om allt möjligt.

Jag har lite att säga om mycket, det mera helt utan substans eller allmänt intresse. Inga djupa analyser eller betydelsefulla utlägg.

Min tjej börjar bli stor. Större än när hon kom är hon ju onekligen. Idag började hon sin andra dansklass och även om hon inte ville berätta så mycket om det frågade hon om hon snälla kunde få komma tillbaka igen nästa gång. Så, ett gott betyg. Jag hurrar inombords, för i mitt hjärta har jag alltid varit en tjej som njuter av fysisk aktivitet även om slapp, fest och godis också varit en stor del av mitt liv. Jag menar, jag firade på allvar en bra löprunda med en cigg och en öl i början av 2000-talet. Så jag är väldigt nöjd att kunna erbjuda en helt annan bild av träning till min dotter.

En egen vilja har hon, och det kommer aldrig att funka med tvång på henne. Allt är en förhandlingsfråga och hon är slipad. Vi finner våra vägar jag och H, och när det mest är konflikt söker jag ett sätt att finna ro med henne. En kvart bus, en sång i bilen eller en hamburgare på stan med skratt och flams. Konflikten som uppstår vid avbrott och uppbrott är alltid värd stunden innan. Det finns få som vet hur det är när det verkligen är som värst hemma. Få har sett. Andra förstår inte varför jag ibland suckar när jag får höra hur lätt och glad hon är. Men jag vet att jag och H gör ett jättejobb som för det mesta kommer i tid, och att vi tar oss till affären, på besök, till gymet. Och jag vet hur många som fallit till föga långt innan de kommit dit vi är. Jag tycker inte det är svårt eller omöjligt och jag känner inget behov av mer hjälp. Men ibland känner jag ett behov av att folk kunde sluta släta över hela tiden. Låt det vara som det är, men det är annorlunda med H från de flesta andra barn och det stör mig inte. Hon är enastående och det är faktiskt jag också.

Vi var på fotboll idag. Vi anlände efter 30 spelade minuter och H var med hela matchen. Som pris ska hon få hörselkåpor eftersom att hon blir rädd för alla ljud. Hon säger att det låter högt i hennes huvud och att öronen gör ont. Så kan det nog kännas när man är 4. Tur det är dryga 500 besökarna på matcherna och inte 5000.

Imorgon har vi s-gruppmöte inför nämndmötet nästa måndag. Jag tror dock att det är på onsdag, vår ordförande är fantastisk men ibland något förvirrad. Oavsett blir det löpning inomhus imorgon, eventuellt bara styrketräning. Benhinnorna protesterar och jag glömde stretcha efter turen igår så höftböjaren är inte riktigt med på noterna heller. Om det ska bli några lopp nästa år är det bara att ta hand om kroppen. Och även om styrketräning är trist behöver mins triceps stramas upp och ryggen skulle må bra av lite kärlek. För kärlekshandtagen behöver bli mindre handtagiga och fina överarmar tar sig fint i en klänning till sommaren :)

22 dygn utan cigg och fortf -8kg. 5km på 39 minuter, i jämn takt hade det blivit mer 30 minuter. Det är ungefär den takt jag siktar på men jag var heeeeelt slut igår och hade mjölksyra och ont i huvudet så det är inte på något vis lätt med ens 5km, never mind en mil. Eller 4,2. Men så mycket utomhuslöp som går innan jag resignerar borde ta mig en bit.

Slut meningslös update!

//Ew.