Klister.

Innan jag fick barn hade jag så mycket åsikter om hur jags kulle och inte skulle vara som förälder. En utav dessa var hur jag inte skulle klistra mina egna intressen på mitt barn. Och vilken korkad tanke att ha! Självklart klistrar jag, som värsta pysseljunkien klistrar jag från morgon till kväll.

Min moral, min ideologi, mina värderingar. Och mina intressen. Varför skulle jag lära mm dotter att det är rätt att döda när jag inte tycker det? Och varför skulle jag uppmuntra min dotter att spela curling när jag tycker att det är sjukt trist…

På tisdag börjar H sin dans. Två dagar i veckan kommer hon ha dans på två olika ställen. Att det blev just dans är ju givet – det har skänkt mig så mycket glädje. Vidare ger det en kick att förstå vad kroppen är kapabel till att göra, och det är allsidig träning som ger långa smidiga muskler och gör kroppen mjuk. Dessutom är dans en förhållandevis billig sport, inte heller ngt dåligt. Reklamen är nu över.
Huvudanledningen är dock att JAG tycker att det är bra. Givetvis. Om 2 år kan hon börja spela fotboll, och det kommer hon också få göra. Fotboll är sjukt roligt, även om den enda fotboll jag spelat är i skolan. (Och en kort kort termin i Lira BK i 5an.) Dansen var viktigare… Men fotboll är också bra, dans ger ingen lagkänsla och det är viktigt att lära sig samarbeta och tillsammans kämpa mot samma mål.

MEN, och det är nog det här jag sökte innan jag fick barn, den dagen min unge kommer och säger att hon inte vill mer, då är det klart. Då får hon, beroende på ålder, gå på en träning till, en månad till eller en termin till. Är intresset borta då är det slut dans basket fotboll gymnastik. Då är det färdigklistrat. Jag kan inte klistra mitt liv på henne hur gärna jag än skulle vilja.

Jag förstår idag hur det måste ha känts för pappa när jag som 13-åring stolt berättade att jag gått med i SSU. Hur blandade känslorna måste varit. Glädje över att jag tagit ställning och engagerat mig men sorg över att ha valt något så långt ifrån det han står för. Jag skulle sörja, men samtidig är ju det viktigaste jag vill förmedla att gå hennes egen väg, om det betyder att hon gör det som är bra för henne, enligt henne själv. Men så svårt det kommer vara. Mina föräldrar talar fortfarande om för mig vad jag ska göra, men de accepterar iaf när jag inte lyssnar…

Så klistra får man göra nu, när tjejen är liten. Och sen måste jag backa, oavsett hur svårt det kommer vara…

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s