Oplanerat.

Idag dog min väns pappa. Han somnade in omgiven av de 4 som älskade honom mest. Han fick cancer för ett halvår sen, och i morse fick han somna till evigheten.

Jag kände honom inte på annat sätt än genom sin dotter och sina barnbarn. Jag vet att han var en bra och älskad människa, på många sätt. Men jag träffade honom bara ett fåtal gånger.

Däremot känner jag min vän. Hon är enastående och god. Hon har balanserat livet under sjukdomstiden, fått den att räcka till barnen, pappa och sig själv. Idag ringde hon på förmiddagen och berätta att hennes pappa dött och att hon ville ha med mig på teater. Hon hade en biljett över, för pappa kunde ju inte gå. Det har ett tag sen dom köpte biljetterna och har ju vetat sen ett par veckor tillbaka att han inte kan gå.

Sån är hon. Ser nyktert på saker. Är glad att han inte lider. Att han för 2 veckor sedan firade hennes 40-årsdag hemma hos henne. Att hans sommar var fin och att han visste att han är älskad. Ledsen såklart, men mer för att han inte är kvar än att han är död. Om ni kan förstå skillnaden.

Döden är inte alltid en avgrund. Ibland kan man bli klar. Ibland får man säga hejdå och vara lättad.

När mamma blev sjuk tänkte jag inte på möjligheten att hon skulle dö, åtminstone inte under tidens gång. Men min vän, hon såg och tog chansen till att njuta av varje dag med sin pappa. Inte det dom inte hann utan bara då och där.

Alla barnen åkte dit idag, med varsin blomma och gossedjur. Lågmälda, förutom minstingen som gled in på en sparkcykel. Äldsta dottern mötte jag senare, rödgråten och röksugen. Så som man känner allt hundra gånger starkare som tonåring. Alla människor som tagit hand om sin morfar sin pappa sin man. En av de finaste familjer jag någonsin fått träffa.

Det är en hyllning till livet att ni finns. Ni är fantastiskt unika, hela bunten.

All ni andra – fundera på skillnaden att sörja någons död och att sörja att någon inte längre lever.

//Ew.

Annonser

Pepp pepp.

Man vaknar. Ångrar sena kvällen. Kaffe bråka kaffe kläder smink kaffe tjat. Ut, skratta lite, tjaffs. Puss och kram jag älskar dig, vi ses om 11 timmar, men då, då ska vi leka. I en halvtimme innan läggdags. Ja vänner för alltid, vink vink.

Bussen. Kolla nyheterna, vart är hörlurarna. Fan. Facebook, idiotiska påhitt men hej hej världen här är fler detaljer ur mitt vanliga liv som bara är viktiga för mig. HÖRLURARNA för fan. Varför är jag så glömsk?! Men titta, där.

Åh. Spotify ‘Löp aug ’11’. Skiter i hörseln. Skiter i henne bredvid. Värt, lätt värt. Hur kunde jag leva utan Spotify? Och hur kunde jag sitta inne och surfa och fika istället för att springa?! 8kg lättare, betydligt mycket snabbare och fan så mycket gladare.

Ett år från nu så har 3 systrar vilat efter avslutat Midnattslopp. Tillräckligt med tid för att springa en bra bit under timmen. Men det är sen, nu glad-springer jag bara. För att jag kan! Dom där Imigransprutorna kan jag snart sluta bära runt på. Beta-blockerarna kan jag snart kasta bort.

Hjärtat oxå, hjärtat mår bättre. Tiden går, känslorna består och allt är okej. Jag är nöjd med mitt privatliv, hittat schysst balans, på mitt sätt.

Nu tornar sjukhuset upp sig, 8,5 timme ska jobbas av.

Ha en bra dag!

Kram Ew.

Hus.

Jag säger så mycket. Jag har så många principer. Så många hang-ups och så många andra hjärnspöken jag planterat. Så många ‘jag ska aldrig’. Jag har hålor linjen. Lutat mig mot alla inten och kurat in mig i de, känt mig trygg och lugn. Jag är på det klara över varför. Jag har inte kunnat kontrollera min trygghet under många år, sen jag var barn. När jag borde varit trygg har jag inte fått vara det. Livet drar iväg och man är inte ALLTID trygg men något är alltid tryggt. Men inte för mig. Alla regler och inten var mitt sätt att kontrollera min tillvaro. Jag ägde åtminstone det. Allt från att jag inte äter vissa saker till hur saker ska ligga eller åsikter. Vissa saker har hängt med i jättemånga år medan vissa uppkommit senare, främst under tonåren.

Rökning. Städning. När räkningar betalas. Hur papper sparas och förvaras. Allt är saker jag nu om omvärderat. Slutat röka. Behöver inte dammsuga varje dag, eller ens varannan. Jag måste inte betala räkningar en minut över 12 löningsnatten. Jag kastar betalade räkningar efter några månader. Jag måste inte spara varenda tid som ramlar ned i brevlådan.

OCH jag börjar fundera på om det här med att äga sitt boende ändå inte skulle passa. Ett hus tex. Inget stort hus, 3 rum och ett vardagsrum. Vi behöver inget garage och ingen trädgård. Helst vill jag bygga det själv (alltså någon annan får bygga…) men jag vill bo nära stan så det kanske blir svårt. Varför inte en sån där lägenhet som ser ut som ett hus? Kanske man ändå skulle ställa sig i tomtkö? Lounge borgerligt känns det iofs men på 50-talet köpte sossarna sina hem…

Och varför händer det här nu? Alla principer som faller? Jo, mina vänner, för att jag inte behöver dom längre. Jag är trygg. 28 år gammal. Och trygg. Jag sparkar neuroserna i magen. Det ni.

//Ew.

Klister.

Innan jag fick barn hade jag så mycket åsikter om hur jags kulle och inte skulle vara som förälder. En utav dessa var hur jag inte skulle klistra mina egna intressen på mitt barn. Och vilken korkad tanke att ha! Självklart klistrar jag, som värsta pysseljunkien klistrar jag från morgon till kväll.

Min moral, min ideologi, mina värderingar. Och mina intressen. Varför skulle jag lära mm dotter att det är rätt att döda när jag inte tycker det? Och varför skulle jag uppmuntra min dotter att spela curling när jag tycker att det är sjukt trist…

På tisdag börjar H sin dans. Två dagar i veckan kommer hon ha dans på två olika ställen. Att det blev just dans är ju givet – det har skänkt mig så mycket glädje. Vidare ger det en kick att förstå vad kroppen är kapabel till att göra, och det är allsidig träning som ger långa smidiga muskler och gör kroppen mjuk. Dessutom är dans en förhållandevis billig sport, inte heller ngt dåligt. Reklamen är nu över.
Huvudanledningen är dock att JAG tycker att det är bra. Givetvis. Om 2 år kan hon börja spela fotboll, och det kommer hon också få göra. Fotboll är sjukt roligt, även om den enda fotboll jag spelat är i skolan. (Och en kort kort termin i Lira BK i 5an.) Dansen var viktigare… Men fotboll är också bra, dans ger ingen lagkänsla och det är viktigt att lära sig samarbeta och tillsammans kämpa mot samma mål.

MEN, och det är nog det här jag sökte innan jag fick barn, den dagen min unge kommer och säger att hon inte vill mer, då är det klart. Då får hon, beroende på ålder, gå på en träning till, en månad till eller en termin till. Är intresset borta då är det slut dans basket fotboll gymnastik. Då är det färdigklistrat. Jag kan inte klistra mitt liv på henne hur gärna jag än skulle vilja.

Jag förstår idag hur det måste ha känts för pappa när jag som 13-åring stolt berättade att jag gått med i SSU. Hur blandade känslorna måste varit. Glädje över att jag tagit ställning och engagerat mig men sorg över att ha valt något så långt ifrån det han står för. Jag skulle sörja, men samtidig är ju det viktigaste jag vill förmedla att gå hennes egen väg, om det betyder att hon gör det som är bra för henne, enligt henne själv. Men så svårt det kommer vara. Mina föräldrar talar fortfarande om för mig vad jag ska göra, men de accepterar iaf när jag inte lyssnar…

Så klistra får man göra nu, när tjejen är liten. Och sen måste jag backa, oavsett hur svårt det kommer vara…

//Ew.

Mitt lyxiga liv.

Inte så jävla lyxigt just nu.

Men på tisdag kommer älskade storasyster för några timmar. Och det känns som att det räddar typ hela hösten. Om pappa också kunde komma en helg skulle det vara magi.

22 oktober ska vi lyssna på Melissa Horn. Och solen ska lysa, löven bli gula, snön gnistra. Luleå hockey ska vinna, politiken ge energi. En fin höst, och en bra höst. Inte en 2010-höst.

Kanske ändå ett lyxigt liv Ler 

//Ew.

To early.

Igår avslutades kvällen med att jag kastade mig i säng efter att ha spytt. Anledningen till att jag spydde var, som så många gånger förr, att jag läste om benhinneinflammation och alternativa behandlingar. Benhinneinflammation är det äckligaste jag vet. Jag har haft varierande grader och stadier men gemensamt är att alla har en sån äcklig smärta. En rejäl fullskalig inflammation botar man bara med lång vila, så illa har det aldrig varit, mer än en månad har det aldrig suttit i och jag har inte varit beroende av kryckor. Men satans ont tar det och det är så äckligt Bush kan inte beskriva vad det beror på, då får jag kräkas igen.

Men igår läste jag om behandlingsalternativ och fick läsa om 2 som alltså skaffade mig ett snabbt slut på kvällen. Grejjen är att jag är desperat, orkar inte vara hindrad mer nu. Så snart kanske jag får göra ngt radikalt iaf… Eller gå till en specialist i idrottsmedicin innan jag ger mig på att försöka separera hinnor från varandra… Uääääääääärk vad vidrigt.

För tidigt ja. H vaknade 6.30 efter 8 timmars sömn, inte riktigt effektivt. Hon hade kissat i sängen, men om hon hade gjort det kl 4 istället hade hon ju somnat om. Den här morgonen var det vara jag som somnade om :) Nu är vi dock alla vakna sen några timmar och det börjar bli dags för lördagsgodis och att ta sig ut. Helst sitter jag hemma till måndag morgon men jag inser att det inte går. Mot ytterdörren alltså.

//Ew.

Att tro.

Det här med religion, det är ofta helt obegripligt för mig. Det är egentligen ingenting som går att diskutera eller ens fundera så mycket kring; det finns ingen vetenskap och inga argument. Men eftersom att religion varit en så otroligt central del i människors liv under en väldigt lång tid är det ju ett kärt trätoämne. Och därför kan jag diskutera det.

Jag har haft en religiös period, jag tror att de flesta hr i västvärlden någon gång funderar på det här med religion. Jag valde att döpas 1994 (mina föräldrar är liksom mig totalt oreligiösa) när jag lämnade Stockholm. Det var något jag själv valde och mycket handlade om mina (då blivande) gudföräldrar John och Birgitta, och deras tro på gud (jag skriver inte gud med stort G, av princip) enligt kristendomen. I vår kyrka, i Fisksätra centrum, jobbade en fantastisk kvinna som präst, Ma Oftedahl.

När det var dags för konfirmation bestämde jag mig för att prova läsa, och sen ta beslutet om jag skulle vara med på själva konfirmationen. Utan att dra så mycket om saken kan man säga att jag mellan dop och 8ans konfirmationsläsning knappast var särskilt kristen, alls. På något vis. Men jag gjorde det, jag läste och jag lärde mig om kristendomen och vi hade många långa matnyttiga samtal och diskussioner, vi, prästen och diakonen. Vi pratade om begravningar och bröllop, om alla sådana där frågor man vill ställa – om gud finns, varför finns det krig? Varför tog Jesus livet av sig istället för att stanna och reda upp oredan? Och varför envisas kristna med att hävda att Maria och Josef inte hade sex!?
Det var bra, att få fråga och prata. Som arg och ganska ledsen 15-åring var det nog nyttigt också. Men jag lärde mig då och där under det året att religion inte är något jag kan luta mig mot, inte min grej alls. Det var min karriär over and done with.

Idag är kyrkan för mig dit jag går när jag vill tända ljus och sakna de som inte längre finns här, fysiskt. Jag tror inte att de är i kyrkan heller, men akustiken är bra och stämningen rockar. Dessutom finns ljus för en billig penning och man behöver inte ta med sig tändare.

Jag vill inte säga att jag tycker att religion är skit, men det tycker jag. Överskattat lurendrejeri. Förut kunde jag vara diplomatisk och säga att gud är något som uppstår när många människor tror på att gud finns. Eller allah, ganesha osv. Men nä, inte det. Att folk vill utöva sin religion är helt okej med mig, jag slåss mer än gärna för människors rätt till det, men jag är starkt emot att religion, i NÅGON form, ska tillåtas påverka te x skolundervisning eller sjukvård. För seriöst, helt allvarligt, om det inte är accepterat att tro på tefat så kan vi inte ge vatten på kvarnen till gud. Det är något befängt i min värld. Religion är som sci-fi, bara mer lukrativt för den som vill. Jag går inte in på någon längre utläggning om det där, men jämför religioner med Star Trek, om man låtsas att båda är fiction och att folk fattar det så passar dom absolut på samma sektion i bokhandeln. Skillnaden är att SÅÅÅÅ många människor tror på dessa religioner medan alla fattar att Star Trek är hittepå.

(Jag förstår att jag dissar en hel bunt människor nu, men Star Trek är inte på riktigt, jag är ledsen.)

Däremot har jag önskat att jag var religiös. Förra året skrek jag åt alla gudar i hela världen att sluta jävlas med mig och mitt liv och hjälpa till istället. Dessvärre kunde jag inte sätta min tro till något annat än vetenskap, intellekt och handlingskraft. Det hade varit skönt att kunna sätta mig i kyrkan och snacka med gud, lätta mig och gå ut därifrån och faktiskt tro att någon lyssnade och att h*n kunde hjälpa mig. Men jag har en sådan stark övertygelse om att det är vi, som lever här och nu, som skapar och löser problemen i världen, själva.

Jag skulle kunna tjata på om religion hur länge som helst, men det gör jag inte.

//Ew.

Näää.

En katastrofdag idag.

Men 17.07 hoppade jag av bussen och min lilla solstråle kom springandes och mötte mig. Sen tog vi vår LAGADE nya bil och åkte hem.

Och sen, sen på med löpskorna, H drog på sig sin cykelhjälm. 3km senare anlände vi hemma. Pulsen maxade på 160 efter 2,25km konstant springande. Lite huvudvärk så jag fick lugna mig efter det, men det spelar ingen roll. Ömma knän får man räkna med när man har 15kg mer på sig än man borde. Vänster benhinna svider som f*n efter 2 dagars asfalt. Det taggar mig ännu mer. Får igång mig, adrenalinet pumpar. 12 dagar utan rökning och jag orkar mer än på flera år. Nu har jag verkligen chansen att grunda för det där jävla loppet jag velat vinna över så länge. 4,2 mil, varav en hel del på asfalt. Röksuget ger sig mer och mer. Men tidigare, när jag var förbannad, då följde jag med ut och luktade på röken. Men jag vill inte byta ut min låga puls och mina migränfria löpturer mot en Marlboro.

Får vila imorgon, den där benhinnan behöver lite kärlek. Ska försöka snäll-springa på Ormberget tills jag blivit starkare och tappat några kilo till. Parken på Örnäset är också snäll, men inte så stor.

Imorgon kommer bli en jävligt bra dag på jobbet. Ska försöka rensa listan, vi är ju 4 som skriver heltid imorgon. Kanske lite väl positivt tänkande, men det blir åtminstone bra att sitta där borta, får mer gjort och jag hamnar inte i klinsch med någon.

Nu ska jag lyssna på Melissa Horn innan jag lägger mig bredvid mitt lyckopiller. Utan H skulle jag inte vara i närheten av det jag har nu.

//Ew.

Serenity.

Igår var en ganska dålig dag för flera människor jag tycker om, inklusive mig själv. Jag, som annars är positiv, åtminstone gällande min situation, känner idag lite hopplöshet. Det är med all säkerhet tillfälligt men det stör mig hur mycket som påverkar mig när det ändå är saker JAG inte kan påverka. Återigen tänker jag på sinnesrobönen och påminns om den där tatueringen jag ska göra. Ska nog boka in tiden för den innan det där presentkortet går ut.

Den här månaden blir en månad där pengarna går till tråkiga saker som bilar som inte fungerar och annat meningslöst. Jag har inga problem att betala ut pengar, men det är så otroligt trist när det går till luft. Skulle åkt till Manchester i september också, men så blir det ju inte. Mest på grund av jobbet.. Jag är dock oerhört tacksam för att jag faktiskt har ett jobb och möjlighet att faktiskt dra iväg senare.

En liten svacka idag då, men jag löser det. Jag har gjort betydligt svårare saker än ta mig igenom en svacka på ett par dagar. Jag har bestigit Mt Everest i jämförelse med lite bil-krångel. På alla sätt och vis.

Hjärtat är okej, om än lite förvirrat. Ibland önskar jag att jag reagerade annorlunda, samtidigt som jag faktiskt idag kan stå för vad jag säger. Jag är en bra person i kris, stark och fast. Vissa människor kanske man inte kan stötta, för att man är för nära. Mitt sätt passar inte alla och när jag försöker anpassa mig blir det ju fel, eftersom att hjärtat då bli förvirrat. Jag önskar att min kärlek kunde lysa igenom och omtanken också, men jag får nog acceptera att det inte alltid är så.

Som avslutning, mitt mantra och motto.

Serenity, courage, wisdom.

“God give me the serenity
to accept the things I can’t change,
courage to change the thingss I can,
and wisdom to know the difference.”

Ha en bra dag, fyll den med något gott.

//Ew.

For my own.

Idag är min egna dag, varje onsdag. Idag blir det lite fix och trix och sen en skön löptur på något vis, antingen buss till örnäset och löp hem eller en sväng på Ormberget. Om jag vågar, har hört om Björn där förra året och jag är helt säker på att jag inte gillar björnar i löpspår. Det är säkert trams, men ändå…

//Ew.