Som vilken dag som helst.

Sitter på bussen från jobbet. Jag har ju en bil, och den bilen tog mig TILL jobbet idag. Dessvärre inte därifrån, upptagen med att ha punka som den är. Jag har inga problem ned att åka buss, men nu var ju planeringen att jag inte skulle det. Och fredag, man är trött då. No biggie, bara störande. Börjar undra vad problemet är, ödet, mig eller någon annan? Lustigt att alla mina fordon går sönder :)

Ännu en arbetsvecka till handlingarna. Tiden går fort, fortare när man väntar på något, som att skolan ska börja. Nu när jag inte ska börja skolan kanske jag kan få slippa att tiden springer? Just nu är allt så bra som det kan vara, bättre än någonsin tror jag. Rädd att säga det – ”jag har det bra.” Det liv vi har just nu är det jag kämpat för och önskat oss. Jag hade det en gång, men då gick hjärnan i strejk. Nu gör den inte det, nu är allt liksom som vanligt, som för alla andra. Det är bristen på oro som gör den stora skillnaden. Där oron suttit finns nu bara skön luft :)

Sådär, framme. Jag ser min vackra dotter från fönstret på bussen, hon väntar på mig. Ingenting är bättre än det här.

Trevlig helg!

Kram Ew.

Annonser

Framtiden strålar.

Det är tydligt att det är högerextremist man ska vara när man utför terrortattacker. Då blir man istället för terrorist kallad ”förvirrad ensam galning”.

Jag ser det dock för var det är, och tänker lägga i ännu en växel i mitt politiska engagemang. Jag tänker aldrig stå tyst när någon jag håller av säger något främlingsfientligt igen, och jag tänker kämpa för att högerextrema grupperingar splittras.

För min unge ska om 10 år kunna åka till Utöya, Bommersvik eller till vilken annan kursgård som helst och vara trygg.

Det här ska förändra människor, till och med den naivaste, trögaste människa.

En tragedi liksom tragedier händer runt om i världen dagligen. Den som är högerextrem här kämpar sida vid sida med någon på andra sidan jorden, målen och medlen desamma. Men också tvärtom, vi som kämpar EMOT är många många, många fler! Alla säger att de är emot våld, ingen vill se WTC, Utöya, Kabul ödelagda säger dom, ni, vi. Men för i helvete, sluta bana vägen då. Gör någonting för guds skull, få slut på våldet. UTAN ATT BLANDA IN NYTT VÅLD.

//Ew.

Hur?

Statsministerns brev till Norges statsminister. Och här Reinfeldts uttalande till vårt folk.

Här Juholts uttalande.

Vart breven till Afghanistans makthavare, Jemens, Egyptens osv osv osv vet jag inte, och skiter faktiskt i det just nu. Det är en jävla tragedi, liksom det var här hemma i december. Men ändå, en tanke på hur det ser ut i resten av världen många, många gånger om året är på sin plats här. Nog om det.

Ingen har väl missat vad som hänt i Norge, om ni har det kan ni läsa här.

Här kopplas det som hände i Oslo samman med det som hände i Utöya. Det får mig att tänka att det här är ett dåd riktat mot den styrande makten, Socialdemokraterna i det här fallet. Jag vet, tyvärr, väldigt lite om det politiska läget i Norge men jag har förstått att folketinget innehåller högerextrema politiker likt de få mandat som sitter i vår riksdag. Jag känner därför en likhet mellan våra länder, och en djup medkänsla för mina partikamrater i vårt grannland. Givetvis även för offren och deras anhöriga, och folket som fått en kniv stucken i sin vardag. Men för mig handlar det om politik. Oavsett om det visar sig vara talibaner, högerextremister eller bara sociopater som står bakom handlar det om politik. Ingen borde tro att det handlar om religion. Korstågen handlade inte om religion, det är alltid politik. Och maktbegär – men de går hand i hand…

Oron över klimatet i Europa om det här är utfört av terrorister från arabvärlden, på samma sätt som jag oroade mig för 10 år sedan (är det så länge sedan nu…) och på samma sätt som tårar föll när Stockholms gator blev besudlat med galenskap. Jag blir ledsen för alla de människor som önskar sig fred, som tror på en Gud. Jag förstår inte religion, jag tror nog på politik… Men oavsett, de allra flesta människor i världen vill bara leva, med sina nära och kära, ha mat på bordet (eller golvet) och njuta av små saker som små fötter en morgon tassande till ens säng, eller en soluppgång. De allra flesta människor är emot väpnade konflikter, bomber och granater. Kom ihåg det innan hetsjakten börjar.

Låt det fina hos människor vara det ni ser, inte vad några % gör. Förinta hat med att inte hata, det är det enda sättet att visa att det här inte är okej. Det är inte okej att spränga sig i luften, inte okej att skjuta barn, inte okej att gå in i någon annans land och förstöra, kriga, ta över, ödelägga. Visa det genom att göra tvärtom.

“Älska din fiende, det kommer driva honom till vansinne.”

Från djupet av mitt hjärta, jag beklagar sorgen Norge. Ni förtjänar trygghet och upprättelse.

Kram Ew.

Stulna ögonblick.

Just nu är det värsta babyboomen runt mig. Några har kommit, en väntar vi på. Det gör mig så glad att se modiga kvinnor och män kasta sig ut i en helt ny värld. Varje barn ger en ny tillvaro, vissa trygga med goda minnen från förut och andra skräckslagna inför tanken på hur det var förr. Modiga starka kvinnor som förgyllt mina dagar i många år och som alla förtjänar lyckan av att bli fler.

Dessa små liv påminner, såklart, om när min egen lilla tjej kom till mig. Plötsligt börjar jag minnas hur hennes hand kändes i min. Hur hon luktade på morgonen. Hur hon tystnade när jag lyfte henne och höll henne nära hjärtat. De första månaderna som legat gömda i minnet av vilken jävla cirkus livet var. Så mycket hindrade min glädje, så många stulna ögonblick.

Men nu tar jag tillbaka dom, nu minns jag och blir så varm inuti och så stolt över att jag gav den här lilla människan mer än jag hade! Mer ork och styrka än vad som fanns, mer allt. I mitt liv har hon påverkat mig mest. När jag inte trodde att jag kunde växte hon, frodades och utvecklades, med MIN hjälp. Hon har alltid varit trygg, alltid vetat att hon är älskad. Jag har gjort det, jag har gjort henne.

Så nu, nu njuter jag av mitt underverk, och alla andras. Jag har inget att vara rädd för, jag är hur stark som helst i att jag gjort och gör rätt. Och då kan jag njuta av alla andras känslor också. Att stå här på sidan och få titta, le, förundras och minnas, det är hur gott som helst.

Tack mina vänner, för att jag får vara med på resan.

//Ew.

Stulna ögonblick.

Just nu är det värsta babyboomen runt mig. Några har kommit, en väntar vi på. Det gör mig så glad att se modiga kvinnor och män kasta sig ut i en helt ny värld. Varje barn ger en ny tillvaro, vissa trygga med goda minnen från förut och andra skräckslagna inför tanken på hur det var förr. Modiga starka kvinnor som förgyllt mina dagar i många år och som alla förtjänar lyckan av att bli fler.

Dessa små liv påminner, såklart, om när min egen lilla tjej kom till mig. Plötsligt börjar jag minnas hur hennes hand kändes i min. Hur hon luktade på morgonen. Hur hon tystnade när jag lyfte henne och höll henne nära hjärtat. De första månaderna som legat gömda i minnet av vilken jävla cirkus livet var. Så mycket hindrade min glädje, så många stulna ögonblick.

Men nu tar jag tillbaka dom, nu minns jag och blir så varm inuti och så stolt över att jag gav den här lilla människan mer än jag hade! Mer ork och styrka än vad som fanns, mer allt. I mitt liv har hon påverkat mig mest. När jag inte trodde att jag kunde växte hon, frodades och utvecklades, med MIN hjälp. Hon har alltid varit trygg, alltid vetat att hon är älskad. Jag har gjort det, jag har gjort henne.

Så nu, nu njuter jag av mitt underverk, och alla andras. Jag har inget att vara rädd för, jag är hur stark som helst i att jag gjort och gör rätt. Och då kan jag njuta av alla andras känslor också. Att stå här på sidan och få titta, le, förundras och minnas, det är hur gott som helst.

Tack mina vänner, för att jag får vara med på resan.

//Ew.

Förfallet.

Så kom då dagen då Ewelina släppte ännu en övertygelse och gick ett steg närmare att vara som alla andra. Jag skaffade en iPhone. Känner mig lite skamsen och konstig inuti, vad hände och hur?

Det finns en människa på jorden som känner mig bättre än någon. Som känner mig bättre än mig själv ibland. Det var ett frö som såddes och tanken på att det kanske kan vara så att den här telefonjäveln faktiskt är precis det jag ska ha.

Och hittills verkar det ju faktiskt som att den är bra på just dom där sakerna jag använder mest. Ännu har ingen telefon hållit mig nöjd längre än ett par månader så upp till bevis nu äpplet!

I övrigt skiner solen, jag jobbar heltid och ser den inte så mycket, ungen är enda barnet på dagis och alla är rätt nöjda och glada faktiskt. Setet!

//Ew.

Drömmar.

Hur släpper man taget om drömmar, och om mål? Sådant man velat en gång i tiden, men som man resonerat kring och sen valt bort. Men som ändå finns kvar, som en mysig tanke om hur man hade velat ha det och som sticker till när man kommer på att det aldrig kommer bli så. Kanske är det för sent, eller så har man helt enkelt “gett sig in i leken och får leken tåla” och chansen är förbi. Hur gör man för att bli helt tillfreds med sina beslut och att drömmarna aldrig kommer bli sanna?

Jag är en person som alltid ältat, grämt mig och som avskytt att välja – utifall att det skulle visa sig vara fel val. Det har tagit mig många år att förstå det jag nu vet, att man helt enkelt får stå sitt kast och att det blir fel ibland, och att det är helt okej.

Jag har också många drömmar och mål som jag inte nått men som jag vet att jag kommer nå. Som min vardag ser ut idag kommer den inte se ut i det långa loppet, jag kommer att ha det så som det ser ut i min målbild, jag är lugn med att jag vet detta. Det är den målbilden jag tar med mig när det är jobbigt.

Så jag kan konstatera att jag är nöjd som det är idag, jag är trygg i att jag kommer uppnå fler drömmar. Men de där som inte blev av då, som jag fått lägga på hyllan och… ja vaddå? Ska man glömma bort dom? Minnas dom och då också med en känsla av misslyckande?

Jag vill se på saken såhär; livet räcker inte till för att förverkliga alla sina drömmar, särskilt inte drömmar om yrkesval, karriär och olika titlar. Man får liksom sålla lite. Jag gjorde ett gäng korkade beslut vilket ledde till att jag inte ens var klar med slutbetyget från Gymnasiet förrän 2008, 5 år efter gratis-chansen.

Så när vägen skulle grena sig valde jag, mycket aktivt dessutom. Jag ville åt två olika håll, det ena ville jag lite mer än det andra men när för och emot vägts tillsammans med praktiskt och sist mot vilja, då föll valet så att det jag ville lite mer ändå fick läggas åt sidan. Och jag har svårt att släppa det. För allt går, jag vet det. Jag kan. Men jag valde att gå den här vägen, sakta men säkert mot min målbild via just den här vägen. Men gud så det suger ibland. Särskilt jobbigt är det när man ser andra leva ens dröm. Och när jag tänker på hur annorlunda jag skulle valt om om inte varit om Ler

Sen finns det andra situationer. Där man valt att kämpa tills det inte finns en endaste gnutta liv kvar, in i det sista, när man bestämt sig för att fan heller ge upp. Men under vägen finner man sig själv ibland sitta och trumma med fingrarna och tänka “hur länge ska jag behöva kämpa?” Man blir frustrerad men har bara sig själv att skylla. Hur gör man med sånt? När man valt för att man vill ha skatten i slutet på regnbågen och är beredd att vänta 4 evigheter på den, men blir frustrerad för att skatten inte trillar ned framför en? Kanske för att man vet att skatten kanske inte alls finns där?

Drömmar och mål är inte så lätta som att måla upp dom, följa dom och få dom. Det räcker inte med att kämpa hårt. I filmerna och sagorna finns det en dröm, ett mål. Målmedvetenhet. Jag är mer målOmedvetenhet. Har hur många som helst, och jag har haft ännu fler. Förr trodde jag att det berodde på att jag “inte visste vad jag ville” men jag börjar tro att det är för att jag vill ha allt. Eller, alla vill väl ha allt, men jag är dessutom begåvad med en släng av “jag är aldrig nöjd”. Särskilt inte med mig själv. Kanske skiter jag i att kasta mig efter alla drömmar för att jag gärna vill tro att jag hade kunnat nå dom om jag hade försökt. Eller så är det såhär vanliga dödliga har det, vi vill drömmer och önskar – lagom? Att det vi är mest nöjda med är om vi har en sysselsättning som ger avkastning nog till att ha social trygghet, tid att göra det vi älskar med de vi älskar och att balansen är att den tid vi spenderar på den sysselsättningen som ger avkastning också är dräglig och stimulerande?

För, som en vis man (eller katt) brukar säga:
Hur skulle det vara om alla ville bli Nobelpristagare?

 

//Ew.