Jobba jobba semester jobba.

Vi har varit på semester. Förvisso ”bara” i Stockholm och ”bara” 6 dagar, men ändå, semester. Till en början var det obetald ledighet jag unnade mig och H, för att vi också behöver ledigt. Väl tillbaka och med lönespec i hand insåg jag att jag faktiskt tjänat ihop semester, eftersom att jag har månadslön! Så nu har jag tagit ut all min semester och glädjs åt att jag för första gången någonsin haft semester på riktigt.

Den stora anledningen till att vi åkte just nu, var ju min 3e systers bröllop. Det var något alldeles särskilt, det är den första i min familj som gifter sig. Man brukar säga att när någon gifter sig är det två personer som blir en men här är det två individer som har lyckats hitta varandra i en galen värld och som är beredda att satsa på att det här är någon de kan tänka sig spendera resten av livet med. Två individer i en jämlik relation som ger varandra allt, och unnar varandra att vara den de är. Det är magiskt vackert och jag hoppas att jag får samma ro en dag.

Just nu verkar jag ha balans i mitt liv. Att ha en stabil inkomst gör mycket, men det kommer inifrån också. Trots att det sker saker utanför mig som för ett par år sedan skulle fått mig att vackla och svaja i fundamentet så står jag här avslappnad och nöjd. Fick en reaktion igår, att jag håller huvudet högt fast det snurrar lite utanför. Och det gör jag, det är inte så mycket som kan få igång mig längre. Förra året blev min mamma sjuk och hon kunde ha dött.  Det klarade jag utan en skråma, även om det såklart var förjävligt, mest för att mamma mådde dåligt och för att jag inte kunde tänka mig ett  liv utan min mamma, ännu. Men om man fixar det utan att bryta ihop finns det inte så mycket som kan få en ur balans faktiskt. Visst är saker jobbiga, självklart, för livet är ju så pissigt ibland när saker händer runt en som man inte ens kan påverka. Men det är inte alls lika pissigt som det kunde vara förr.

Så, balans. Jag skiter i att hösten är oviss och att jag ska på ett möte idag som jag inte känner för. Efter jobbet ska jag sätta mig med en vacker bebis i famnen och lukta och minnas för 10 år sen när jag satt likadant med ans storebror. Vad spelar då ett möte för roll? Och sen, när jag får hämta H och gå ut och cykla med henne och se henne lära sig och skratta och vara stolt. Vad spelar det då för roll att vi inte är rika eller bor i ett stort hus? Och ikväll när jag få somna i min säng med min katt på ena sidan och H på den andra, vad spelar det då för roll att livet ibland är svårt?

Kram Ew.

Annonser

Worldorder.

Angående ekonomin och att allt behöver ändras, världsordningen behöver förändras.

Mot mina principer att länka till Aftonbladet, men nyheten kommer iaf från TT… Det är såhär det måste bli; ordningen på allt måste vändas om annars kommer land efter land (med sin ekonomi) att falla och till slut är alla skyldiga alla lika mycket pengar, men vissa har det bra men de flesta har det inte bra. Vi kan göra åtgärdspaket, flytta ränta, flytta företag, byta land (Sverige-EG-EU) – ÄNDÅ blir kriserna större för varje gång.

Vi har skapat en egen levande organism som ingen kan kontrollera…

//Ew.

One by one.

Mitt första VG på universitetet blev i Psykiatri. Det satt fint.

Nu hoppas jag på Arbetarklassens historia, ett VG där skulle passa mig utmärkt.

Så nu har jag 47,5hp juridik, 15hp Psykiatri och snart 15hp politikhistoria.

Ikväll tänker jag fira, på något sätt. Det ska helst involvera solen också.

//Ew.

Den blomstertid nu kommer.


“Ett litet paket till…
Också det från mamsen och xxx.
Förr eller senare måste
alla bestämma sig – ska
jag leva mitt liv som
mus eller människa?
Du är en av de starkaste,
finaste människor vi vet.
Kram!”

Dessa ord stod på ett paket jag fick på min examen. Det var de finaste ord jag dittills fått av min mamma. Eller, de hade varit det om jag hade stått utanför kyrkan när jag fick dom. Men jag satt aldrig i kyrkan när jag gick ut nionde klass. Jag grät aldrig med mina klasskompisar, lovade att hålla kontakten och jag sjöng aldrig “den blomstertid nu kommer”. Istället låg jag på intensiven på sjukhuset, kopplad till en massa maskiner och med magen full av aktivt kol. Orden var som en käftsmäll, ord som hon skrev innan det hände och som skulle få mig att alltid minnas att jag var stark. Det var en paradox utan dess like och nyligen fyllda 16 år var de så svåra att hantera, jag dog lite inombords trots att jag överlevde.

Jag har tänkt på det som hände ibland, på hur rektorn dagen innan examen talade om för mig att jag var misslyckad och skrattade åt mig när jag berättade att jag sökt Medieprogrammet. Hur hon satt med mina betyg framför sig och skakade på huvudet, inte av medkänsla utan av förakt. Hon var glad att jag gick ut skolan, glad att slippa den där högljudda tonåringen som inte orkade bry sig ett skit om skolan men som ändå hävdade sin rätt. Ännu 2 lärare hade några månader innan suttit i en halvtimme och rabblat mina negativa personlighetsdrag, nästan i munnen på varandra av iver att få spy ut allt. Personangrepp som inte hade något med min skolgång att göra.

Idag liksom konfronterades jag på riktigt med en fredag i juni 1999. Och jag kan göra lite avslut nu. Jag har dock en sak kvar att göra, men det blir en senare historia. Det känns iaf schysst nu, även om det var läskigt en stund där när det sköljde över mig.


För idag fick barnen på Hertsöskolan sommarlov. Jag var i kyrkan och fick se en av dessa ungar le och gråta, le för att framtiden är här och gråta för att splittras och för att framtiden är läskig. Hon fick en fin dag, fina presenter och några av de viktigaste människorna i hennes liv var där. En nyckelperson i hennes liv reste lång väg för att kunna vara där, och ungens ögon strålade av lycka. Jag blev glad av att se henne och är tacksam för att få vara en del av hennes liv. Hon är en älskad unge i mitt liv.

 

Nu har jag frångått mina principer om att hålla mina gamla, märka, minnen utanför. Men vad fan Blinkar

//Ew.

Hjälpa varandra.

H somnade efter 17 någon gång, framför TV:n, hon vaknade 20.30 och hade kissat ner sig. Hon blev förkrossad när jag berättade att det fortfarande var kväll, och inte morgon. Shit tänkte jag, det här är inte bra. Men hon somnar nog…

Efter mycket tjaffs blev jag trött,, klockan 23.45 var det liksom nog. Jag kände hur jag gick in i martyrskap.

Jag: ”Jag hjälper ju dig med allt möjligt, jag tycker faktiskt att du kan hjälpa mig oxå nu när jag måste skriva klart, och helt enkelt lägga dig och sova.”

H: ”Brukar DU hjälpa MIG?”.

Jag: ”Ja, jag lagar mat, sätter på film, hjälper med lego och dockkläder. Allt möjligt ju. Jag hjälper dig faktiskt jämt. Du hjälper mig också men nu behöver jag verkligen din hjälp, jag MÅSTE bli klar med det här och det går inte när du frågar saker hela tiden.”

H (med det mjukaste leendet och de vackraste ögonen): ”Men mamma, jag hjälpte ju faktiskt dig att göra chokladbollar en gång. När det var SNÖ ute till och med.”

Nu ligger hon och snackar gojja i sängen, och är jättepigg. Och glad. Jag ska aldrig låta henne somna innan 19 igen.

Glädjande nog är jag nog bara 2 timmar bort innan jag är klar. Behöver ju inte åka hemifrån förrän 06.50 imorgon, och jag slutar ju faktiskt 16.30. Och jag behöver inte jobba så hårt, bara sitta framför en dator i 7 timmar och försöka utröna vad läkare, som är bra och mindre bra på det här med att prata i en mikrofon, säger. Tur att det inte är så sövande. Tur också att jag för 5kr per dag får dricka hur mycket riktigt (nåväl, Löfbergs Lila fairtrade) brygg-kaffe jag vill. Och allra bäst är att jag iaf tycker om mitt jobb, och då är aaallt annat okej. Löpning innan sängen imorgon, så det blir bra.

//Ew.

Nationaldagen.

Så kom den då, den omdiskuterade Nationaldagen. I år har den stötts och blötts bland mina vänner, det har blivit en något känslig punkt. För mig är dagen något av ett anti-klimax, och firandet av den är en icke-fråga.

Få vet vad vi firar, jag hinner glömma bort det från år till år. Men den 6 juni 1523 blev Gustav Vasa vald till kung. Detta påverkar mig väldigt lite, eftersom att jag är emot monarkin som beslutande organ. Överlag emot monarkin iofs, men det är en annan fråga. Den 6 juni 1974 kom den regeringsform vi har idag, och det är i så fall något att fira. Den 6 juni är också svenska flaggans dag, och historien om den är ju inte så trevlig. Den har sin bakgrund i det tredje korståget, och korståg är ju inget att fira.

Så det där är bakgrund och historia. Men alla firar olika saker den 6 juni. Vad dagen betyder för oss i hjärtat är något annat än historien, och jag tycker inte att man ska förringa det, oavsett betydelse. Jag diskuterade nationaldagen med en god vän här om dagen. För denne är nationaldagen något negativt som symboliserar nationers förtryck, som går emot de värderingar h*n bär med sig. Det är också en del av nationaldagen – att påminnas om allt det som inte är som man så gärna vill att det ska vara.

Jag har alltid skitit fullständigt i den här dagen. När jag gick i skolan hissade vi flaggan, sjöng nationalsången vissa år och så fick vi pyssla lite och slapp alltså vissa lektioner. Det var allt det var. Det var inte förrän 2005 som dagen blev helgdag och på så sätt fick en djupare mening. Jag vill gärna att ni kommer ihåg det, att trots att myten säger att vi inte får fira nationaldagen i Sverige och att det var så mycket mer firande förr så har alltså dagen blivit helgdag nyligen, och alltså fått en högre status. Inte heller blev det något uppror eller revolution kring detta – de flesta har just ingenting emot att vi byter en religiös högtid mot en icke-religiös. Visst får man fira i Sverige!

Jag kan inte påstå att dagen betyder något särskilt för mig nu heller, jag är iaf inte så intresserad av att basunera ut det. Jag älskar att vara svensk medborgare. Jag älskar vår demokrati (även om den kunde vara något mer utbredd faktiskt) och jag är tacksam över mina föräldradagar, min sjukpenning och min sjukvård som kostar max 900kr per år. Efter att ha bott i England älskar jag allt det där ännu mer. Men mitt Sverige finns inte kvar längre. Det Sverige jag trodde att jag hade när jag växte upp i Fiksätra på 90-talet fanns kanske aldrig. Inbäddad i en kokong av trygghet, lika villkor och möjligheter fick jag en kalldusch när jag blev Norrbottning. Här var det hårdare, här var inte rasismen rakade skallar, folköl och bombarjackor – här var den hos grannar, i skolan och i politiken. De enda helt accepterade “nya svenskarna” var importerade Thailändskor och Ryskor i hålor runt om i vårt stora län. Och idag tar vi inte ens hand om dessa, dom får åka hem eller leva i misär här.

Jag har blivit upprörd till tårar under årens lopp, över oförståelse och trångsynthet. Jag har försökt förstå och försökt möta argument med kunskap, hjärta och medmänsklighet. Jag har aldrig, en enda gång, nått fram till någon. Jag har funderat på vad det beror på, och jag hoppas att jag under de år som är kvar till min examen kan förtå attityd och händelseförlopp så att jag kan förändra.

Jag är förbannad på de partier som trasar sönder mitt land och gör det otryggt för alla svenskar (och de på besök!). Jag var förbannad på mitt eget parti, därför engagerade jag mig – för att förändra. Jag vill inte gnälla utan handling längre, jag vägrar acceptera tingens ordning. Det går att förändra, hade det inte gått hade inte FR och hans M förändrat så mycket. Varför ser inte folk det? Att det går, du behöver bara ta i lite grann, höja din DEMOKRATISKA röst, utnyttja din RÄTTIGHET att säga vad du vill! Gillar du inte hur det är? Men säg det då. GÖR något för fan. På ett demokratiskt och schysst sätt. Var inte grov i käften och rent elak, gör inte det okej att bete sig som ett svin. Var svensk – i hundra år har vi kämpat för medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet. Och tamejfan, vi är inte där än. Vi är på villovägar. Unga kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar. Deomkratins betydelse har inte gått fram i skolan, man har hellre en diktator. I Libyen, Egypten, Jemen dör unga för rätten att själva bestämma vem som ska styra deras land och avgöra deras framtid. Vi vill sälja vår röst för en gåva.

Ska vi fira det?

Jag älskar mitt land. Jag är så glad att jag föddes här. Jag får säga vad jag vill, göra vad jag vill, så länge jag inte direkt skadar någon annan. Det är ett fantastiskt sätt att leva sitt liv. Så ja, i slutändan är det något att fira. För en dag ska jag försöka komma ihåg allt som är gott med vårat land, och glömma allt som är dåligt.

En sista sak – vem är det som har sagt till Dig att Du inte får fira Nationaldagen? För hela grejjen luktar myt…

Glad Nationaldag Ler

//Ew.

I brist på annat.

I brist på DN får jag väl blogga. Jag tänkte att det här med mitt nya jobb skulle innebära en del bloggning. På praktiken bloggades det som aldrig förr, men här har man ofta inte tid. Eller, det blir inte naturlig tid till det.

DN ska komma fre-sön. Oftast är det minst en dag som inte dyker upp vilket är väldigt irriterande, särskilt söndagar. Söndags-DN är ju det som är hela grejjen. Och nu, efter helgen när jag är klar med skolan, har jag all tid i världen att läsa den på. Inga uppgifter som hänger över mig, inget som måste göras när jobbet är slut.

Nu, i 2,5 månad, är vi trygga. Inget smolk i bägaren, allt är löst. Vi har råd att åka till Stockholm och verkligen njuta. Skansen, Grönan och pic-nic i Berzelli. Visa vackra söder och leksaksaffärer. Och midsommar i Talludden. Och bröllop. Finaste, bästaste älskade extra-syster ska gifta sig. Den här resan till Stockholm kommer nog bli den bästa. Haeyli kommer minnas och få se det Stockholm jag såg när jag var liten, som jag lärde mig älska och uppskatta.

Och sen ska hon till Stockholm igen, för att vara med sin morfar. Junibacken och museum. Jag hoppas att dom får det super. Och att morfar har köpt en TV, för H trivs bäst med att varva ned framför en film.

Men, en sak i taget. Skoluppgifter.

//Ew.