Varannan vecka.

Ibland kan jag bli så förbannat irriterad på varannan vecka föräldrar som klappar sig på axeln och agerar ensamstående offer. Som tappert ler och berättar om hur svårt det är med handling, träning och att inte kunna gå någonstans efter läggdags. VARANNAN VECKA! De flesta månadshandlar, och det finns gym med barnpassning, annars köper man en tränings-DVD, tar med ungen på cykel i löpspåret eller tar helt enkelt med barnet som är över 5-6 till gymet. Min pappa tränade för maraton när han var ensamstående på riktigt. Att inte kunna lämna hemmet efter läggdags är pissigt när mjölken eller ciggen tar slut. Planering och att våga be om hjälp är lösningen.

Allt det där förstår ju jag, som är ensamstående på heltid. Men kom igen, varannan vecka? Är det verkligen så tungt att hänga med sin unge mellan 16.30 och 20.00 5 dagar plus 2 heldagar? I så fall tänker jag att man kanske ska ha varannan helg istället. För om dessa timmar (87 vakna timmar på en månad om ungen somnar 20 och vaknar 7 på helgen) är så hindrande för ens liv, ja då kanske man helt enkelt behöver en paus? Värst är varannan-vecka morsor. Dom klappar sig själva på ryggen som ingen annan, “att vara ensamstående maaaaamma är ett sånt alldeles särskilt jobb, vi finns för våra barn och kämpar och sliter.” Men den mamma som har varannan vecka har väl det med en pappa, lika ensamstående och begränsad? Det finns inte en chans att morsor är så jävla mycket viktigare än pappor. (Anledningarna till att fler kvinnor än män är helt ensamstående kan jag diskutera en annan gång, men det beror inte på att kvinnor är bättre lämpade som föräldrar).

Så då tänker jag att kanske beror det på skuld och sorg då? Ett sätt att hantera att man faktiskt lever utan sitt barn varannan vecka? Därför att för mig finns det inte, jag fattar inte hur jag skulle fixa att inte ha H jämt. Kanske är det besvikelsen över att det som skulle bli så bra, familjelyckan som skulle bli, uteblev. Krossades i en skilsmässa eller smutsig separation? Det måste ju nästan vara det. För hur i hela h*vete kan det vara JOBBIGT att vara varannan-vecka förälder för att man är LÅST varannan vecka? När umgicks du med dina barn när ni levde ihop, om dom där 87 timmarna är så vansinnigt tunga?

Särskilt en tjej som jag umgicks med förut kunde driva mig till vansinne. Hon red så hårt på att hon var ensamstående mamma och identifierade sig och höll med mig om jag någon gång öppnade munnen. Det är inte samma sak. Det spelar inte ens i samma liga.

Och det är inte att inte kunna handla ensam på kvällen som är jobbigt, eller att inte kunna ge sig ut på en löptur en härlig vårkväll. Det är inte heller att själv ta alla kostnader för allt. Det som är allra värst med att vara ensamstående på heltid är att min dotter bara har mig. Där hon borde ha två har hon bara mig. Den enda andra människan i hela världen som ska känna som mig när hon lärde sig gå, prata, rita huvudfotingar, lära sig cykla har jag inte att dela det med. Ingen gläds som mig, eller oroar mig som mig när hon är sjuk. Här finns en hel uppsjö av människor som älskar H och som ser henne som familj, men det är inte en förälder.

Oavsett om föräldrar är sams eller inte i en varannan-vecka situation så finns där två föräldrar som är stolt över sina barn och som känner samma sak inuti. Det missar vi här.

Jag kan vara avundsjuk på all ledig tid alla föräldrar som delar på tiden har. Men jag skulle inte vilja byta heller. Men att kunna hälsa på någon, fika sent eller tacka ja till en fest utan att kolla barnvakt först lockar naturligtvis ibland. Men i slutändan är det inte värt det, och jag tror ändå att en del i all självömkan ligger i att de föräldrar som tvingas vara utan sina barn varannan vecka önskar att dom slapp det… Tyvärr går det ju ofta 2 föräldrar på varje barn som önskar samma sak, moment 22.

Våga säg det istället, för det där självömkande martyrskapet gör mig förbannad.

Good morning Blinkar

//Ew.

Annonser

3 thoughts on “Varannan vecka.

  1. Underbart skrivet! Rått, sant och fullkomligt utan tvivel. Jag kan inte annat än hålla med dig i det du skriver. Det finns stunder då jag ”avundats” dessa ”varannan-vecka-föräldrar” som har tid till att vara ”ensamma” så ofta, men lika fort som dessa stunder kommer upp så inser jag att minsta lilla kvart utan mitt barn gör mig alldeles förvirrad, för hur gör man när man ”inte har barnet” nära?
    Det är nästan så att jag, då han är hos mormor, finner mig själv sittande i soffan utan att ha en aning om vad jag ska göra av tiden. För med barn i huset kommer ljud, skratt, fnittringar och underbara ord… detta går inte att mäta i något annat än kärlek och inte ens då kan jag förklara hur underbart det är.
    Jag är inte ensamstående, jag har någon att dela allt med, men jag klagar heller inte på att ha mitt barn hos mig alltid, för utan honom är jag halv…

    Så, med detta sagt. Bra skrivet!! Och du.. fy fan vad du är bra ;) *kramar*

  2. Jag kan helt klart hålla med om det där, även om jag numera har man att dela mitt liv med så delar jag ändå inte barnen med honom på samma sätt. Jag ber om hjälp när det är jobb som drar över dagistiden, i övrigt inte. Jag har mina barn 24-7 och det är mitt val, precis som du valde, och ingen av oss ångrar det. Men skulle någon av dessa ”otroligt bra ensamstående mammor” vandra ett par dagar i våra skor så skulle de nog äta upp sina ord. Varannan vecka alltså.. Jag skulle ge min högra arm för att mina skulle få ha sina pappor varannan helg. Utan att tveka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s