Loppi.

Jag tycker att Blocket och Tradera är jobbig sajter. Nu fick jag prova en ny köp/sälj-site via Buzzador. Helt okej, bäst är att det bara är barnprylar så man är i trygga händer, alla är där för samma sak Ler

Sajten är alltså nischad, och där finns saker för barn mellan 0 och 4 år. När du lägger upp en annons får du dessutom välja ett välgörenhetsändamål som en del av pengarna går till.

Så, Loppi.se alltså. Gå dit.

//Ew.

Annonser

Luleå by night.

För första gången sen förra året och 3e gången på 2 år är jag faktiskt ute. Vi har morfar på besök och allt känns så väldigt tryggt.

Det är inte varmt och inte bra väder men det känns som att det kan bli en bra fortsättning på en bra kväll.

Grattis till mig ännu en gång, för att jag lyckats sy ihop det.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

Idag.

Jag sitter utanför Kulturens hus och väntar på min skjuts. Vaknade i morse och undrade vem som tittade tillbaka på mig i spegeln. Jag inte vant mig ännu, men det kommer jag att göra. Jag behövde en förändring, står och trampar på samma fläck som för 4 år sen. V föreslog lugg bara så där från ingenstans och jag som aldrig tar stora beslut utan att älta dom i evighet sa ja. Det kändes tufft i sig och jag känner mig modig.

Jag har länge avskytt att fylla år men inte den här gången. Känner ingen stress, det känns bara bra. 28 är ingen särskild ålder men varje födelsedag är ju ett år närmare döden. Fast egentligen är det ju bara en dag, imorgon oxå. Nu berodde inte min motvilja förr på dödsångest utan på annat. Iaf känns det bra att bli 28.

Inte mycket händer idag. Skola, städa lite, ta emot familjen. Äta middag. Somna i tid, det blev sent igår med klippning och städa undan hemma. Beställa linser, solen skiner i ögonen och min frisyr passar så mycket bättre i solglasögon än vanliga glasögon.

Ha en fin dag, tänk på att igår är det förflutna och imorgon är oskriven. Lev idag, lär av misstagen och lämna dom bakom dig, ta med lärdomarna till framtiden. Vi har bara idag, det är det enda vi vet med säkerhet.

Kram Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

Barnkalas.

Så har jag överlevt mitt barns första barnkalas. Det var långt ifrån så hemskt som jag tänkt mig, inte hemskt alls faktiskt. Mycket berodde ju på att jag knappt behövde göra något, och en del berodde på att när alla började skrika så fick Haeyli ett bryt och skrek HÖGRE än alla andra “SLUUUUUUUUUUUTAAAAAAAA SKRRRRRRRRRIIIIIIK”. Just den frasen, med just det tonfallet hon hade, har hon lärt sig från mig. Man hör det ofta på morgonen faktiskt. Jag var grymt stolt.

Det var korv, rita på väggen, hela havet stormar, glass, rita på marken och fiskedamm som gjorde det. Och att föräldrarna tvingades närvara. Och att det bara pågick 2 timmar. Bra var det iaf, grymt bra.

Just nu är det paus i Greys Anatomy/Private Practice maraton med storasystern.

Så en lördag såhär en vecka innan jobbet börjar är allt väl. På måndag ska 2 kurser avslutas, och det är mer än 1 veckas arbete kan jag säga. Men jag har gjort det förr, jag gör det igen. Inga problem.

Godnatt på er.

//Ew.

Varannan vecka.

Ibland kan jag bli så förbannat irriterad på varannan vecka föräldrar som klappar sig på axeln och agerar ensamstående offer. Som tappert ler och berättar om hur svårt det är med handling, träning och att inte kunna gå någonstans efter läggdags. VARANNAN VECKA! De flesta månadshandlar, och det finns gym med barnpassning, annars köper man en tränings-DVD, tar med ungen på cykel i löpspåret eller tar helt enkelt med barnet som är över 5-6 till gymet. Min pappa tränade för maraton när han var ensamstående på riktigt. Att inte kunna lämna hemmet efter läggdags är pissigt när mjölken eller ciggen tar slut. Planering och att våga be om hjälp är lösningen.

Allt det där förstår ju jag, som är ensamstående på heltid. Men kom igen, varannan vecka? Är det verkligen så tungt att hänga med sin unge mellan 16.30 och 20.00 5 dagar plus 2 heldagar? I så fall tänker jag att man kanske ska ha varannan helg istället. För om dessa timmar (87 vakna timmar på en månad om ungen somnar 20 och vaknar 7 på helgen) är så hindrande för ens liv, ja då kanske man helt enkelt behöver en paus? Värst är varannan-vecka morsor. Dom klappar sig själva på ryggen som ingen annan, “att vara ensamstående maaaaamma är ett sånt alldeles särskilt jobb, vi finns för våra barn och kämpar och sliter.” Men den mamma som har varannan vecka har väl det med en pappa, lika ensamstående och begränsad? Det finns inte en chans att morsor är så jävla mycket viktigare än pappor. (Anledningarna till att fler kvinnor än män är helt ensamstående kan jag diskutera en annan gång, men det beror inte på att kvinnor är bättre lämpade som föräldrar).

Så då tänker jag att kanske beror det på skuld och sorg då? Ett sätt att hantera att man faktiskt lever utan sitt barn varannan vecka? Därför att för mig finns det inte, jag fattar inte hur jag skulle fixa att inte ha H jämt. Kanske är det besvikelsen över att det som skulle bli så bra, familjelyckan som skulle bli, uteblev. Krossades i en skilsmässa eller smutsig separation? Det måste ju nästan vara det. För hur i hela h*vete kan det vara JOBBIGT att vara varannan-vecka förälder för att man är LÅST varannan vecka? När umgicks du med dina barn när ni levde ihop, om dom där 87 timmarna är så vansinnigt tunga?

Särskilt en tjej som jag umgicks med förut kunde driva mig till vansinne. Hon red så hårt på att hon var ensamstående mamma och identifierade sig och höll med mig om jag någon gång öppnade munnen. Det är inte samma sak. Det spelar inte ens i samma liga.

Och det är inte att inte kunna handla ensam på kvällen som är jobbigt, eller att inte kunna ge sig ut på en löptur en härlig vårkväll. Det är inte heller att själv ta alla kostnader för allt. Det som är allra värst med att vara ensamstående på heltid är att min dotter bara har mig. Där hon borde ha två har hon bara mig. Den enda andra människan i hela världen som ska känna som mig när hon lärde sig gå, prata, rita huvudfotingar, lära sig cykla har jag inte att dela det med. Ingen gläds som mig, eller oroar mig som mig när hon är sjuk. Här finns en hel uppsjö av människor som älskar H och som ser henne som familj, men det är inte en förälder.

Oavsett om föräldrar är sams eller inte i en varannan-vecka situation så finns där två föräldrar som är stolt över sina barn och som känner samma sak inuti. Det missar vi här.

Jag kan vara avundsjuk på all ledig tid alla föräldrar som delar på tiden har. Men jag skulle inte vilja byta heller. Men att kunna hälsa på någon, fika sent eller tacka ja till en fest utan att kolla barnvakt först lockar naturligtvis ibland. Men i slutändan är det inte värt det, och jag tror ändå att en del i all självömkan ligger i att de föräldrar som tvingas vara utan sina barn varannan vecka önskar att dom slapp det… Tyvärr går det ju ofta 2 föräldrar på varje barn som önskar samma sak, moment 22.

Våga säg det istället, för det där självömkande martyrskapet gör mig förbannad.

Good morning Blinkar

//Ew.

Haeyli dag.

 

070507-070521 019
10 maj, 2007. kl. 19.17

20080510453
10 maj, 2008

IMG_1355
10 maj, 2009

20100510096
10 maj, 2010


10 maj, 2011:

201105101528
Överlycklig i sitt rum, verssion 2.0.

201105101530
Öppnar första presenten.

201105101533
Tårtan som min älskade gjorde åt H idag.

201105101534
Plötsligt blev hon så stor, med skrivbord och allt.

Nu har hon funnits i över 4 år!

//Ew.

Du och jag.

Tillsammans i resten av mitt liv.
Och när jag inte längre finns kommer du ha tusen minnen av oss. Och flera tusen bilder. Och otaliga blogginlägg om hur oändligt mycket jag älskar dig :)

Tapeter uppe. Nya möbler monterade. Precis som du önskade. Fast dom lila prickarna och sänghimlen kommer senare. Presenter inslagna på din fina säng och ballonger i hela rummet. Du sover tryggt i min säng, jag ska lägga mig bredvid dig och somna till dina andetag. Imorgon är din dag, och min. Den här dagen kommer alltid betyda frihet för mig, den dagen jag började vandringen mot den starka stolta människa jag är idag. 4 år, en kort tid. Ändå känns det som att du alltid funnits. Min bästaste grej jag någonsin gjort. Trodde aldrig att det var såhär det kändes att vara förälder, att det trots många jobbiga stunder skulle vara lycka varenda morgon. Tom när du vaknar 6 en lördag är jag glad när din röst ropar MAMMA det är dags att kliva YPP nu. Dina gulliga u gör mig full i skratt. Jag vet ju att du kryper upp i soffan bredvid mig och tittar på film medan jag stjäl en timme till i drömmarnas värld. När jag vaknar till är hela vardagsrummet fullt av leksaker och jag får kaka på en plasttallrik som du bakat med din fantasi. Underbara unge.

Kram Mamma.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

Driver ni med mig?

Jag avskyr fågelkvitter. Den enda fågel jag står ut med är hackspetten när den hackar. Det är mysigt. Jag gillar dock fåglar mer nu, förut hatade jag dom och ville skjuta varenda en. Vissa känner så för spindlar tex. Jag gillar inte dom heller men älskar dom i jämförelse.

Jag är inget fan av skogen generellt. Trivs med att hälsa på ibland men jag är en stadstjej helt enkelt. Där är jag fri och trygg från kryp. Och fågelkvitter.

Tills nu. Någon har kommit på att det vore en bra idé att montera upp en högtalare på varuhuset mitt i stan. Där spelas vaddå? Jajamensan, fågelkvitter. Jag blir arg av ljudet. Upplevelsen av city är alltså något förstörd nu. Trevligt tycker säkert de flesta, men allvarligt nu, vi bor i Norrbotten. Hela stan är omgiven av skog och bara skog. Låt oss slippa.

Jag förstår ju att det är kört. I en demokrati måste den stora massan få bestämma. Jag är i minoritet. Men ändå, snälla rara söta centrumledningen på Smedjan, ta bort skiten! En hund som skäller är trevligare.

Det var allt. Det är varmt och skönt ute och jag är glad, på riktigt. Bara lite upprörd över att jag VARJE gång jag kliver av bussen måste mötas av fågelkvitter. Det blir musik i öronen hädanefter. Om du känner mig och ser mig vid Smedjan och vill säga hej får du knacka mig på axeln. Om jag blir rädd och ninjasparkar dig så ber jag om ursäkt på förhand. Kanske bäst att skicka ett sms istället.

Nu ska jag promenera. Inomhus tillsammans med ett gäng andra nötter som liksom mig hellre promenerar inomhus än att få sol på sig. Man kan ju riskera fågelkvitter.

Jag är rätt löjlig. Inser det nu. Håller nog kvar vid det lilla hat jag känner numer. En fågel liksom. Hur illa kan det vara? Får kanske jobba på det där. Låtsas tills det går över. Haeyli tror att jag älskar fågelkvitter lika mycket som hon gör.

Nåväl. Adjö.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

På en plats i skogen.

Klockan 05.45 går bilen mot Luleå igen. Det har varit en fin helg, med många skratt. Sommar-värme ute om dagarna, dörren öppen och små ben springer in och ut, vissa har 2, andra har 4 Ler

Imorgon är det en hel del att göra. Dagis, hem, skära tapet, träna, duscha, handa, hänga upp tapet, skriva klart uppgiften, hämta på dagis, städa, läsa bok, pussa, slå in paket, assistera proffset i att lägga tårta. Sova. Men hur ska jag kunna sova? 4 år, herregud. Älskade lilla ungen som påminner mig om allt det viktiga i livet – varje dag.

En stressig dag, men jag älskar att få göra iordning för att göra henne glad!

Nu är det väl sängen. Läsa lite, Åsa Linderborgs fantastiska skildring av hur det var att vara dotter till en arbetare på 70-talet.

Ha det gott!

//Ew.

Allt.

På tisdag fyller hon 4. Och hon har tagit över hela min värld. Och det är den bästa bubblan jag vet. Otroligt bard vad en människa på lite mer än en meter kan få en att känna. mums till livets huvudrätt.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.