The Social Network.

Just sett filmen, och det får mig ju att tänka en del. Facebook har förändrat oss på många sätt, vi delar med oss av våra privatliv. Det “checkas in” så att vi vet exakt vart våra vänner är, vi får nyheter om att barn fötts, släktingar dött, förlovningar och sjukdomar via internet. Vänner slutar ringa på födelsedagar, man grattar på Facebook istället. Vänpolitiken är en hel vetenskap, vem ska man ha på sin lista och vem ska man inte ha? Och om man har många vänner, ska man screena vilka som får se och inte se ens status? Är det någon mening att ha människor på sin lista som man inte är intresserad av dela med sig till? Jag tycker inte det. Jag har få vänner, i jämförelse med många andra. Mellan 120 och 130 brukar det vara. Folk som blockar mig från sin status tar jag bort på en gång, det känns som sagt ganska meningslöst. Men det är en balansgång, och man får vara både taktisk och strategisk och ibland får man vara beredd på att ta en konflikt över det. Grejen är ju att jag faktiskt inte bryr mig om att se allas privatliv. Vissa på min lista har jag ingen kontakt med utanför FB, vi hälsar på varandra men jag har inte deras telefonnummer och vet inte vart dom bor. Jag fikar aldrig med de och vi skulle aldrig bjuda in varandra på födelsedagar. Men vi kommenterar varandras statusar ibland, och anledningen till att de finns där är för att jag tycker om att läsa eller se deras bilder. Jag har valt bort alla som irriterar mig, det känns elakt att ha någon där som man nästan gottar sig åt när det går dåligt. Vilket är ett symtom på FB-manin. Visst gjorde vi kanske så i skvaller-svängen, men när vissa blottar slutet på förhållanden eller arbetslöshet ska man inte ha den på sin lista om man känner något annat än medlidande. Jag har inte vänner på min Facebook för att visa status, jag har de för att jag trivs.

Mitt första community var Sylvia, ett forum som från början var till för homo- och bisexuella och deras vänner. Det vart senare större än så och lite vem som helst blev medlem. Sen var det Lunarstorm. Lunarstorm som kom av Stajl. Där hade man sin bild och en presentation av sig själv. Senare kunde man även skriva dagbok där, vilket jag gjorde från 1998 fram till jag startade min blogg 2005. Det var mest yngre människor där, upp till 25 ungefär. Man kunde söka på kön, ålder, nickname och stad. Det växte enormt på kort tid. Lunarstorm var för mig vad Facebook blivit för många. Ett tvångsmässigt sätt att meddela mig till världen, dela med mig av min glädje och sorg. Jag var 15 när jag gick med och i perioder loggade jag knappt på. Men det var som sagt som Facebook. Skillnaden var genomslaget. Alla finns på Facebook. Den som inte finns där är ett UFO. VI mobbar in folk på FB. Företag och skolor gör till och med exklusivt material för FB. Vill du te x veta vad som händer på LTU’s bibblo får du trycka “Gilla”.

Skaparna av FB hade ett annat mål med projektet än vad som blev. Ingen kunde veta hur stort det skulle bli. Jag gick med innan det fanns på svenska, i början av 2006. Nästan ingen kände till sajten och jag glömde bort den i perioder. På några månader exploderade det, nu finns FB i över 200 länder. Jag kan inte namnet på 200 länder.

Jag loggar in på FB minst 10 gånger om dagen. 2 klick på mobilen så är jag där. Jag har inte FB som startsida men den ligger i min shortcut-bar och är alltid flik nr 2, den första är mitt e-post-konto. En klok man funderade på vad som skulle hända om man gjorde sin lägenhet till en Facebook-fri zon på en fest. Folk råkar på riktigt i panik när de inte kan komma åt sitt konto. Vi har så mycket kontakt via Facebook att vi missar viktig information om vi inte är där, åtminstone tror vi att det är viktig information. För egentligen borde viktig information delas personligt. Som gratulationer på födelsedagar, för mig är det något som sköts via ett samtal eller ett sms. Jag grattar sällan folk på Facebook som jag aldrig skulle gratta annars, det känns falskt. Vi har alltså gått så långt att nära vänner får ett grattis på en Wall, där människor som de inte haft ett riktigt samtal med på åratal också skriver. Och det är inte lathet, det har blivit en norm – det har blivit okej.

Vi har blivit så tvångsmässiga, vi drivs av ett konstant behov av att kommunicera som aldrig någonsin fylls. Det är outtröttligt och det blir mer och mer intensivt. Människor man tappade kontakten med av en mening bekräftar vi vänförfrågan och så hörs vi inte mer, bara ett namn på en lista.

Det finns bra saker med Facebook, jag hycklar inte. Jag sitter där flera gånger om dagen, och jag ler åt bilder på barn jag inte hinner träffa och jag bestämmer fika-dejter med vänner jag inte hinner ringa. Jag återupptar kontakten med människor som föll bort för att vi inte hann med varandra, men som är saknade. Jag kan spruta ut mig allt bra som händer mig och gnälla över världsliga saker som är viktiga bara för mig. Jag laddar upp bilder för att jag vill synas  och jag knarkar sympatier när det känns tungt. Facebook kan vara en riktig ego-boost och jag hjälper gärna andra till samma känsla.

Trots det kan jag ibland förbereda mig för att ta bort mitt konto, för att jag blir illa berörd över all drama det skapar. Jag kan bli illa berörd över att människor delar med sig alldeles för mycket av sig själva, och är för feg för att säga något. Samtidigt måste folk få bestämma själva. Jag är inte lika öppen om mitt liv längre varken på FB eller här på bloggen. Jag har inte samma behov av det längre, jag tänker att jag är mer intressant än dramat som ibland pågår bakom kulisserna. När mamma var sjuk var Facebook en nära vän. Det finns många som har varit i den situationen jag var i, och det var skönt med all positiv energi som kom. Jag självömkar sällan längre, så det var okej.

Så all in all, det ska bli intressant när uppsatserna om “The Facebook effect” kommer ut. Det måste vara något för en sociolog att bita i det här. Jag är alldeles för okunnig för att dra några slutsatser, mer än att kanske hade det varit bäst om Facebook aldrig startat. Nu är det inte möjligt att stoppa det, även om jag inte ser FB igång om 10 år. Men hur sagan kommer sluta får vi se, trevligt kommer det inte bli…

Med det säger jag godnatt.

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s