Träningstjat.

Idag var jag och tränade, och jag har ju haft en del problem med det (no kidding…). Jag har sprungit korta sträckor ett par gånger med pulsklocka och så länge pulsen inte går över 160 har det funkat bra. 150  är nog optimalt men 155 fungerar bra.

Idag var jag på BodyStep, vilket är det jag föredrar att träna (tillsammans med löpning alltså). Jag hade pulsklockan på och stannade upp så fort den gick över 160 och varvade ner. Det blev ett evigt stannande men jag blev rejält svettig, kände mig lagom mör när allt var över. Jag fick anstränga mig hårt för att inte bara köra på, och jag fick vara selektiv med när jag tryckte på.

Det är ju, enkelt sagt, så att ju bättre kondition man får ju lägre puls. Jag kommer kunna prestera högre och köra slut på mig själv vid 150 i puls på sikt. Nu krävs det inte mycket för att få upp pulsen så. Men allt får ta sin tid, det är okej. När jag gick ut från salen idag kände jag mig fri, precis som jag brukade känna. Jag är en tjej som i perioder inte alls tränar och allt förfaller. När jag sen börjar igen finns det mycket att förbättra och om jag då går all in och kör hårt får jag snabba resultat. Kroppen blir fastare snabbt och konditionen förbättras på bara några veckor. Jag behöver dessa snabba resultat för att hålla intresset och klara av den platå när ingenting händer som alltid kommer. Nu när jag fått omvärdera hela min träningsfilosofi har jag hamnat i någon sorts tränings-depression. Det har inte på verkat hela min vardag men det har varit en sorg. När läkare sagt åt mig att jag kanske får sluta träna och promenera istället och bli mer noga med kosten för att hålla vikten har jag börjat gråta. Jag vill inte, jag vill vara träningstjejen Ewelina. Jag gillar att med glädje ge mig ut på en löptur på morgonen och jag längtar tills H blir så stor att hon kan följa med mig ut på sin cykel. Jag mår så bra av träningen, den är viktig av många anledningar men psykiskt är den jätteviktig. Andra tröttnar säkert på mitt tjat, och de som inte själva njuter av träning kan ju inte förstå. Men för mig känns det viktigt, och jag behöver egentligen ingen sympati, men jag blir ledsen när jag får höra “ja men göra något annat då, sluta träna”. Det är inte aktuellt. Jag har tjatat och jag har experimenterat med olika metoder för att kunna träna, och nu kommer belöningen. Jag har slutat hetsa och jag har slutat tro att jag ska kunna träna som jag gjorde förut, nu känns det okej. Bara jag slipper migränen, och bara jag får svettas.

Det där med migränen är också tröttsam. Andra med migrän kan säga och tänka att jag ska sluta gnälla, man överlever migrän. Vissa kan sitta vid datorn och skriva om sin migrän, vissa kan köra bil och vissa kan till och med jobba. Fast dom har megaont och säkert bara vill dö. Men jättebra att dom orkar det där. Jag gör inte det. Jag kryper längs golvet, spyr som en gris och fantiserar om olika sätt att dö. Det enda jag kan göra är att skrika tills jag antingen somnar av sömntabletter eller smärtan försvinner. Jag har lyckats ringa och skicka sms för att få hjälp, och hade jag inte fått hjälp då så att jag kan få somna hade jag ringt ambulans varenda gång. Att stå upp är inget alternativ, jag skulle inte ta mig ned för trappen utan att trilla, jag ser nästan ingenting och hela ena sidan av kroppen domnar ofta bort.

Jag hade ett anfall en gång där jag somnade innan själva smärtan kom, det var bara alla andra symtom som hann komma. H vaknade och hade kissat i sängen och var av någon anledning vansinnigt förbannad när jag skulle duscha henne, jag tror att det var för att jag inte kunde lyfta i henne i badkaret, jag vågade inte helt enkelt. Smärtan hade kommit då och sprayen fungerade inte mot anfallet. Jag satt på toastolen och tårarna rann ned för mina kinder helt på egen hand. Jag spydde i handfatet medan H skrek och skrek. Det var min botten. Jag skulle ringa ambulans och då lugnade hon sig, smärtan gav vika lite grann av Imigranen och vi somnade. Efter det ringde jag vårdcentralen och akupunktör. Jag fick sprutor utskrivna och dom funkar. Men det är inte aktuellt att genomlida ett anfall utan behandling, jag är jätteglad för dom som kan det och jag är imponerad och avundsjuk. Jag vet inte vad det beror på att jag inte kan det – men det beror inte på att jag är svag eller har låg smärttröskel. Min pappa blir handikappad i dagar ibland av migränen, vissa har det kanske värre än andra i perioder? Kanske blir det bättre i framtiden.

Året är 2011. Jag är en rätt klipsk tjej som är påläst. Och jag tänker inte acceptera att vara utan träning på grund av migrän. Jag skiter i att landstingen inte tar det på allvar, jag skiter i att varje injektion jag tar kostar 200 spänn. Jag tänker ta mina blodtryckstabletter varje dag. Jag tänker fortsätta kräva att läkaren kryssar i rutan “med förmån” så att mina sprutor betalas med högkostnadsskydd. Jag tänker byta läkare om jag måste för att hitta rätt. Och jag tänker springa Marathon en dag. Jag står på två mediciner som jag kommer äta resten av mitt liv, 8 tabletter varje dag. Jag är beroende av läkare för resten av mitt liv. Så jag kräver fan livskvalité på mina villkor. Jag vill jobba, betala fett mycket skatt och betala för mig och andra. Och jag reserverar mig rätten att vägra ha migrän. Så är det. Det är inte ofta jag kräver saker för mig själv och min egen skull, jag ger till folk som spottar mig i ansiktet och anklagar mig för vansinniga saker. Men nu, det här är vad jag kräver av det samhälle jag lever i. Och lite förståelse skulle vara trevligt, men det är inget krav.

Ha det Ler

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s