The Social Network.

Just sett filmen, och det får mig ju att tänka en del. Facebook har förändrat oss på många sätt, vi delar med oss av våra privatliv. Det “checkas in” så att vi vet exakt vart våra vänner är, vi får nyheter om att barn fötts, släktingar dött, förlovningar och sjukdomar via internet. Vänner slutar ringa på födelsedagar, man grattar på Facebook istället. Vänpolitiken är en hel vetenskap, vem ska man ha på sin lista och vem ska man inte ha? Och om man har många vänner, ska man screena vilka som får se och inte se ens status? Är det någon mening att ha människor på sin lista som man inte är intresserad av dela med sig till? Jag tycker inte det. Jag har få vänner, i jämförelse med många andra. Mellan 120 och 130 brukar det vara. Folk som blockar mig från sin status tar jag bort på en gång, det känns som sagt ganska meningslöst. Men det är en balansgång, och man får vara både taktisk och strategisk och ibland får man vara beredd på att ta en konflikt över det. Grejen är ju att jag faktiskt inte bryr mig om att se allas privatliv. Vissa på min lista har jag ingen kontakt med utanför FB, vi hälsar på varandra men jag har inte deras telefonnummer och vet inte vart dom bor. Jag fikar aldrig med de och vi skulle aldrig bjuda in varandra på födelsedagar. Men vi kommenterar varandras statusar ibland, och anledningen till att de finns där är för att jag tycker om att läsa eller se deras bilder. Jag har valt bort alla som irriterar mig, det känns elakt att ha någon där som man nästan gottar sig åt när det går dåligt. Vilket är ett symtom på FB-manin. Visst gjorde vi kanske så i skvaller-svängen, men när vissa blottar slutet på förhållanden eller arbetslöshet ska man inte ha den på sin lista om man känner något annat än medlidande. Jag har inte vänner på min Facebook för att visa status, jag har de för att jag trivs.

Mitt första community var Sylvia, ett forum som från början var till för homo- och bisexuella och deras vänner. Det vart senare större än så och lite vem som helst blev medlem. Sen var det Lunarstorm. Lunarstorm som kom av Stajl. Där hade man sin bild och en presentation av sig själv. Senare kunde man även skriva dagbok där, vilket jag gjorde från 1998 fram till jag startade min blogg 2005. Det var mest yngre människor där, upp till 25 ungefär. Man kunde söka på kön, ålder, nickname och stad. Det växte enormt på kort tid. Lunarstorm var för mig vad Facebook blivit för många. Ett tvångsmässigt sätt att meddela mig till världen, dela med mig av min glädje och sorg. Jag var 15 när jag gick med och i perioder loggade jag knappt på. Men det var som sagt som Facebook. Skillnaden var genomslaget. Alla finns på Facebook. Den som inte finns där är ett UFO. VI mobbar in folk på FB. Företag och skolor gör till och med exklusivt material för FB. Vill du te x veta vad som händer på LTU’s bibblo får du trycka “Gilla”.

Skaparna av FB hade ett annat mål med projektet än vad som blev. Ingen kunde veta hur stort det skulle bli. Jag gick med innan det fanns på svenska, i början av 2006. Nästan ingen kände till sajten och jag glömde bort den i perioder. På några månader exploderade det, nu finns FB i över 200 länder. Jag kan inte namnet på 200 länder.

Jag loggar in på FB minst 10 gånger om dagen. 2 klick på mobilen så är jag där. Jag har inte FB som startsida men den ligger i min shortcut-bar och är alltid flik nr 2, den första är mitt e-post-konto. En klok man funderade på vad som skulle hända om man gjorde sin lägenhet till en Facebook-fri zon på en fest. Folk råkar på riktigt i panik när de inte kan komma åt sitt konto. Vi har så mycket kontakt via Facebook att vi missar viktig information om vi inte är där, åtminstone tror vi att det är viktig information. För egentligen borde viktig information delas personligt. Som gratulationer på födelsedagar, för mig är det något som sköts via ett samtal eller ett sms. Jag grattar sällan folk på Facebook som jag aldrig skulle gratta annars, det känns falskt. Vi har alltså gått så långt att nära vänner får ett grattis på en Wall, där människor som de inte haft ett riktigt samtal med på åratal också skriver. Och det är inte lathet, det har blivit en norm – det har blivit okej.

Vi har blivit så tvångsmässiga, vi drivs av ett konstant behov av att kommunicera som aldrig någonsin fylls. Det är outtröttligt och det blir mer och mer intensivt. Människor man tappade kontakten med av en mening bekräftar vi vänförfrågan och så hörs vi inte mer, bara ett namn på en lista.

Det finns bra saker med Facebook, jag hycklar inte. Jag sitter där flera gånger om dagen, och jag ler åt bilder på barn jag inte hinner träffa och jag bestämmer fika-dejter med vänner jag inte hinner ringa. Jag återupptar kontakten med människor som föll bort för att vi inte hann med varandra, men som är saknade. Jag kan spruta ut mig allt bra som händer mig och gnälla över världsliga saker som är viktiga bara för mig. Jag laddar upp bilder för att jag vill synas  och jag knarkar sympatier när det känns tungt. Facebook kan vara en riktig ego-boost och jag hjälper gärna andra till samma känsla.

Trots det kan jag ibland förbereda mig för att ta bort mitt konto, för att jag blir illa berörd över all drama det skapar. Jag kan bli illa berörd över att människor delar med sig alldeles för mycket av sig själva, och är för feg för att säga något. Samtidigt måste folk få bestämma själva. Jag är inte lika öppen om mitt liv längre varken på FB eller här på bloggen. Jag har inte samma behov av det längre, jag tänker att jag är mer intressant än dramat som ibland pågår bakom kulisserna. När mamma var sjuk var Facebook en nära vän. Det finns många som har varit i den situationen jag var i, och det var skönt med all positiv energi som kom. Jag självömkar sällan längre, så det var okej.

Så all in all, det ska bli intressant när uppsatserna om “The Facebook effect” kommer ut. Det måste vara något för en sociolog att bita i det här. Jag är alldeles för okunnig för att dra några slutsatser, mer än att kanske hade det varit bäst om Facebook aldrig startat. Nu är det inte möjligt att stoppa det, även om jag inte ser FB igång om 10 år. Men hur sagan kommer sluta får vi se, trevligt kommer det inte bli…

Med det säger jag godnatt.

//Ew.

Annonser

Begravningsgarderob?

Trots att i princip hela min garderob består av svarta kläder finns det få begravnings-vänliga kläder. Jag hittade dock lite tjaffs att ta på mig som ser propert ut, men som ändå inte får mig att känna mig helt uppstoppad.

Jag tror att jag ska köpa en outfit med skor och allt som är till för begravningar. Vem vill ha samma kläder som man sade hejdå till någon för alltid på sig en vanlig dag? Jag hade faktiskt “funeral-shoes” förut! Men jag kastade dom efter en begravning som sög musten ur mig.

När jag dör, ta på er vad ni vill. På riktigt. Eller ta på er festkläder, det ni dansar på bordet i! Elle DC-skor för all del. Whatever. Men inga begravningskläder.

Nu är det dags att gå och säga hejdå till en kvinna som lärt mig baka bullar, som lärt mig att köttfärssås ska ha SÅS för att klassas som köttfärssås och som lärde mig att när man ställer sig upp och ryter ifrån när man tycker att man blir behandlad utan respekt – ja då får man den där respekten. Och så sa hon att hennes dotterson, kocken, är en riktigt fin grabb och som gett henne ett barnbarnsbarn. Där är vi överens hon och jag, för flera år senare fick jag chansen att lära känna den där dottersonen. Och idag är jag där för honom tanten, och jag lovar att ta hand om honom på bästa sätt i resten av mitt liv!

Kram Ew.

Radio.

08.10 på P4 Norrbotten ska Haeyli recensera Pippi på is. Även om Pippi inte är så intressant så är mitt barn det, självklart Blinkar

Lyssna på nätet. Finns kvar sen också, om man missar det…

//Ew.

Coming together.

Det är vår, och då vill jag alltid ändra saker, göra om saker och laga saker. Det är roligt och ofta nyttigt och absolut resultatgivande. Tyvärr finns det för få helgdagar för att jag ska hinna allt på en gång, det är lite frustrerande.

Idag var det sol och vi var ute i flera timmar och jag hann inte ens hälften av det jag hade tänkt, men vi hade en strålande dag så det gjorde ingenting. Faktum är att dagen var så lång och så givande att barnet somnade i soffan medan jag dammsög. H avsyr dammsugare, hon håller för öronen och blir ganska ledsen av den – trots att vår dammsugare är en (relativt) tyst dammsugare. När jag dammsög mattan strax nedanför henne vaknade hon till och sa “dammsug inte på mig mamma, jag vilar lite” och somnade om. Otroligt.

När jag dammsugit klart möblerade jag om i hennes rum, lyfte ut hennes TV (som hon inte ska ha där inne längre) och skurade runt lite i lägenheten. Sedan innan hade jag burit ut allt som skulle sopsorteras, packat ned vinterkläder och packat upp arvegods som nu passar H och suckat åt att mina sommarkläder fortfarande inte passar. Sist dom passade var sommaren 2008. Och nu passar dom faktiskt minst av alla somrar, jackan gick inte ens igen. Det faktumet kommer dock göra våren väldigt produktiv eftersom att det nu är slut på enorma portioner och chips, glass och godis mitt i veckan. Gick genom affären idag och köpte ananas, granatäpple och apelsin till mig, plockgodis åt barnet. Jag reserverar mig för tvåhundra återfall, eller så kommer det faktum att jag faktiskt gillar mina (nu för små) kläder och gärna använder dom.

Har nog tappat ett kg efter alla vändor upp på vinden idag också, upp och ned med kartonger.

Kvar att göra i H’s rum är köpa+montera skrivbord, måla lila ringar på skrivbord, hänga upp 4 våder rosa/lila tapet, måla alternativt hänga upp tapet på en annan vägg, borra upp en lampa på väggen, köpa+fylla 4 lådor samt montera ihop dom fina fina stolarna som är på väg hit. Sen är hennes rum klart, EXAKT så som hon bett om Ler 

Mina egna planer för lägenheten är inte så radikala och involverar just nu mest putsande av fönster faktiskt. Ja och så det som varit ogjort i 2 år nu, kökslampor och spegeln i badrummet. Och det som jag tänkt mig i 3,5 år – en platt-tv. Men har jag väntat så här länge kan jag ju vänta några år till. Fast kökslampor skulle faktiskt vara trevligt och det blir nog gjort snart. Fast nu är det ju snart sommar och då behöver vi i norr inte lampor. Typiskt bra grej.

Jag har lite svårt att inte fastna i hela “10 år sen”-grejjen igen. Det är nämligen alldeles snart 10 år sen jag blev myndig. I går fick det mig att kolla vad jag skrev i min Lunarstorm-dagbok ”(men minns ni Lunarstorm, haha, blogg och Facebook i micro-format) för 10 år sen. Där stod det inte så mycket radikalt, men det fick mig att garva. Jag gjorde allt, ALLT, för att komma härifrån och slippa Luleå, mina föräldrar och helst Sverige. Jag svor på att aldrig aldrig återvända hit, det här var lite sämre än helvetet. Och nu, 10 år senare är ju allt så annorlunda. Jag pysslar på i min lägenhet (på Herstön dessutom, den sämsta stället om man nu måste tvingas bo i Luleå, kände jag då alltså) och orkar inte tänka på om jag någonsin måste flytta härifrån permanent. Jag planerar fina blomlådor på balkongen och hur fint det kommer bli med lite nya färger i vardagsrummet. Jag behöver inte oroa mig så mycket, för 10 år sen var liksom hela livet bara att oroa sig och stressa.

Och vääääääääääääääääääääänta på att få köpa cigg själv. Jävligt mycket vänta på det, olidligt mycket vänta på det. Det var verkligen skitjobbigt att vara NÄSTAN 18, jobbigare än att vara nyss fyllda 17 faktiskt. Jag föredrar att vara nästan 28 SJUKT mycket mer än nästan 18. Och jag föredrar helt klart 28 framför 18.

Bla blablabla igen.

//Ew.

Träningstjat.

Idag var jag och tränade, och jag har ju haft en del problem med det (no kidding…). Jag har sprungit korta sträckor ett par gånger med pulsklocka och så länge pulsen inte går över 160 har det funkat bra. 150  är nog optimalt men 155 fungerar bra.

Idag var jag på BodyStep, vilket är det jag föredrar att träna (tillsammans med löpning alltså). Jag hade pulsklockan på och stannade upp så fort den gick över 160 och varvade ner. Det blev ett evigt stannande men jag blev rejält svettig, kände mig lagom mör när allt var över. Jag fick anstränga mig hårt för att inte bara köra på, och jag fick vara selektiv med när jag tryckte på.

Det är ju, enkelt sagt, så att ju bättre kondition man får ju lägre puls. Jag kommer kunna prestera högre och köra slut på mig själv vid 150 i puls på sikt. Nu krävs det inte mycket för att få upp pulsen så. Men allt får ta sin tid, det är okej. När jag gick ut från salen idag kände jag mig fri, precis som jag brukade känna. Jag är en tjej som i perioder inte alls tränar och allt förfaller. När jag sen börjar igen finns det mycket att förbättra och om jag då går all in och kör hårt får jag snabba resultat. Kroppen blir fastare snabbt och konditionen förbättras på bara några veckor. Jag behöver dessa snabba resultat för att hålla intresset och klara av den platå när ingenting händer som alltid kommer. Nu när jag fått omvärdera hela min träningsfilosofi har jag hamnat i någon sorts tränings-depression. Det har inte på verkat hela min vardag men det har varit en sorg. När läkare sagt åt mig att jag kanske får sluta träna och promenera istället och bli mer noga med kosten för att hålla vikten har jag börjat gråta. Jag vill inte, jag vill vara träningstjejen Ewelina. Jag gillar att med glädje ge mig ut på en löptur på morgonen och jag längtar tills H blir så stor att hon kan följa med mig ut på sin cykel. Jag mår så bra av träningen, den är viktig av många anledningar men psykiskt är den jätteviktig. Andra tröttnar säkert på mitt tjat, och de som inte själva njuter av träning kan ju inte förstå. Men för mig känns det viktigt, och jag behöver egentligen ingen sympati, men jag blir ledsen när jag får höra “ja men göra något annat då, sluta träna”. Det är inte aktuellt. Jag har tjatat och jag har experimenterat med olika metoder för att kunna träna, och nu kommer belöningen. Jag har slutat hetsa och jag har slutat tro att jag ska kunna träna som jag gjorde förut, nu känns det okej. Bara jag slipper migränen, och bara jag får svettas.

Det där med migränen är också tröttsam. Andra med migrän kan säga och tänka att jag ska sluta gnälla, man överlever migrän. Vissa kan sitta vid datorn och skriva om sin migrän, vissa kan köra bil och vissa kan till och med jobba. Fast dom har megaont och säkert bara vill dö. Men jättebra att dom orkar det där. Jag gör inte det. Jag kryper längs golvet, spyr som en gris och fantiserar om olika sätt att dö. Det enda jag kan göra är att skrika tills jag antingen somnar av sömntabletter eller smärtan försvinner. Jag har lyckats ringa och skicka sms för att få hjälp, och hade jag inte fått hjälp då så att jag kan få somna hade jag ringt ambulans varenda gång. Att stå upp är inget alternativ, jag skulle inte ta mig ned för trappen utan att trilla, jag ser nästan ingenting och hela ena sidan av kroppen domnar ofta bort.

Jag hade ett anfall en gång där jag somnade innan själva smärtan kom, det var bara alla andra symtom som hann komma. H vaknade och hade kissat i sängen och var av någon anledning vansinnigt förbannad när jag skulle duscha henne, jag tror att det var för att jag inte kunde lyfta i henne i badkaret, jag vågade inte helt enkelt. Smärtan hade kommit då och sprayen fungerade inte mot anfallet. Jag satt på toastolen och tårarna rann ned för mina kinder helt på egen hand. Jag spydde i handfatet medan H skrek och skrek. Det var min botten. Jag skulle ringa ambulans och då lugnade hon sig, smärtan gav vika lite grann av Imigranen och vi somnade. Efter det ringde jag vårdcentralen och akupunktör. Jag fick sprutor utskrivna och dom funkar. Men det är inte aktuellt att genomlida ett anfall utan behandling, jag är jätteglad för dom som kan det och jag är imponerad och avundsjuk. Jag vet inte vad det beror på att jag inte kan det – men det beror inte på att jag är svag eller har låg smärttröskel. Min pappa blir handikappad i dagar ibland av migränen, vissa har det kanske värre än andra i perioder? Kanske blir det bättre i framtiden.

Året är 2011. Jag är en rätt klipsk tjej som är påläst. Och jag tänker inte acceptera att vara utan träning på grund av migrän. Jag skiter i att landstingen inte tar det på allvar, jag skiter i att varje injektion jag tar kostar 200 spänn. Jag tänker ta mina blodtryckstabletter varje dag. Jag tänker fortsätta kräva att läkaren kryssar i rutan “med förmån” så att mina sprutor betalas med högkostnadsskydd. Jag tänker byta läkare om jag måste för att hitta rätt. Och jag tänker springa Marathon en dag. Jag står på två mediciner som jag kommer äta resten av mitt liv, 8 tabletter varje dag. Jag är beroende av läkare för resten av mitt liv. Så jag kräver fan livskvalité på mina villkor. Jag vill jobba, betala fett mycket skatt och betala för mig och andra. Och jag reserverar mig rätten att vägra ha migrän. Så är det. Det är inte ofta jag kräver saker för mig själv och min egen skull, jag ger till folk som spottar mig i ansiktet och anklagar mig för vansinniga saker. Men nu, det här är vad jag kräver av det samhälle jag lever i. Och lite förståelse skulle vara trevligt, men det är inget krav.

Ha det Ler

//Ew.

Ledig.

Visst är det oftare så att det som känns bra egentligen är dåligt, än att det som känns dåligt egentligen är bra?

Fast jag gillar inte hela lida, martyr, härda ut prylen. Det som känns bra men kanske är giftigt, det är värt njutningen under tiden (med måtta nu menar jag, inte så djupt).

Jag funderar mest, jag har nämligen ledigt. Helt ledigt. Jag är klar med det jag ska vara klar med och tenta-ångest tänker jag ha nästa måndag. Nästa uppgift i skolan kan inte påbörjas förrän imorgon. En ledig kväll, farligt att bara ha slö-tid Ler Men det ska ändå bli jätteskönt att ha ett vanligt jobb till slut…

//Ew.

Ute och leker.

Jag är en sån som gillar konceptet av en massa saker. Som att vara ute i naturen. Problemet är att jag inte gillar slemmiga saker som inte går att identifiera, och skogen är full av sånt. Jag förstår självklart att om jag lärde mig lite om naturen skulle jag inte ha några problem med att identifiera dom. Men dom skulle ändå vara slemmiga. Jag gillar inte heller djur som är mindre än en kanin, jag gillar inte heller att bli blöt. Men jag gillar konceptet.

Så igår åkte jag iväg på ett av mina ryck. Först köpte jag gummistövlar och blev därför inte blöt. Vi var i naturen men inte i skogen och därför fann jag inte heller några slemmiga saker. Vi grillade korv och jag åt pinnbröd! Pinnbröd är sjukt gott och jag fattar inte att jag inte ätit det förut. Så nu tänker jag ta mig ut i skogen i sommar och grilla pinnbröd. I mina gummistövlar och vattentäta kläder. I lager på lager, så blir jag inte kall heller. Haeyli är genom sin förskola redan rutinerad skogs-mulle och kan lära mig en hel del om det där. Jag tror faktiskt att jag kan klara mig rätt bra på sikt. Det här med kryp får jag lösa med myggspiraler och ett par paket cigg, dom håller nämligen mygg och annat borta. Det som krälar på marken kan ju försöka ta sig förbi mina stövlar och vattenlås!

Vi behövde inte göra upp eld heller, vilket var bra eftersom att varken jag eller V är så bra på det (vi hade inte ens med oss tändstickor). Mamma däremot, hon var utrustad och kan garanterat göra upp eld men jag kan ju inte släpa med henne överallt. Eller det kanske jag visst kan förresten… Så får hon lära mig ett och annat. Båda mina föräldrar är tydligen full av kunskap som inte jag är full av, skogen har jag inte vistats i med någon utav dom på många år. Pappa försökte några år och vi plockade svamp, men jag lyssnade inte och tyckte som sagt mest att det var äckligt. När jag var liten, mini-liten, då hängde jag tydligen med på äventyr i skog och mark men det gjorde iaf ingen nytta.

Nåväl, det var riktigt trevligt och jag ska försöka göra om det oftare. Så säger jag varje gång, det brukar bli en eller två turer utanför stan varje år Ler

Nu ska vi ut och cykla, rakt utanför dörren. Jag tänker ta med kaffe i en mugg, och klä mig i jeans. Och så ska jag övertala barnet att ta bort sina stödhjul, av ren lathet. Jag orkar nämligen inte putta på så fort stödhjulen hamnar på en upphöjning i den extremt dåligt anlagda cykelvägen så att ungen trampar men inget händer. Haeyli är däremot skeptisk, så vi får se.

//Ew.

 

201104091328

201104091327

201104091330

201104091324

Snabbast vinner.

Vi prövar lite olika färdmedel. Hittils går gång fortast på 10 minuter en bra dag. Cykel tog 20 och sparkcykel hela 30. Idag sjöng H ‘fåglarna kvittrar så vackert i olika träd’ och log när jag upprepade ‘KOM NU DÅ’. Till saken hör att just fågelsång provocerar mig ganska kraftigt. Sjukt jag vet, men gräsklippare väcker samma ilska och jag tror det har att göra med när man blir väckt av det på sommarlovet. Tänker att det går över till slut.

Vi kom fram till dagis när alla barn stod redo att gå iväg på dagens äventyr och hann alltså. Haeyli var opåverkad av min stress över att alla väntade och lät mig snällt slita på galonbyxor och vantar.

Egentligen var jag inte stressad för egen del, hann prata med den personal som var kvar en stund innan min buss gick. Idag är nämligen en särskild dag och A hoppar på bussen utanför henne.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.