Ett år sedan.

Idag är det ett år sen vi fick veta att mamma hade cancer. Jag skulle hämta upp henne utanför sjukhuset, hon skulle få veta att den där knölen i bröstet bara var någon svullen körtel. För hon hade fått vänta så länge på tiden, om det är cancer blir man ju kallad på en gång efter biopsin, inte efter två veckor. Dessutom gick hon från tiden veckan innan eftersom att hon inte kände sig bekväm i en ganska makaber situation som hon sattes i. Så inget farligt.

När hon var 30 minuter sen var jag tvungen att inse att något var fel, hon hade inte hört av sig för att säga att hon var försenad och mobilen var av. I vanliga fall stövlar jag in och kollar läget, läser en tidningen eller något medan jag väntar. Den här gången gick jag in i foajén på sjukhuset flera gånger utan att våga gå vidare. Jag ringde min klippa och förklarade min oro och bestämde mig sen för att gå in ändå. När jag kom gående genom den stora korridoren med hur många meter som helst upp till glastaket såg jag mamma komma ut från hissen. Hon la armen runt mig och sa något lugnande innan hon sa att det är cancer. Men inte bröstcancer, utan lymfom och det är inga problem att behandla. Nu var det fler läkarbesök och ännu fler biopsier som skulle bokas. Jag lät bilen stå på 15min-parkeringen.

Medan mamma gick in till läkaren en stund satte jag igång och Googla. Det finns två typer av lymfom, hög-malignt och låg-malignt. Det låg-maligna måste man behandla livet ut men man dör inte. Det hög-maligna är dödligt och behandlas aggressivt. Så när mamma kom ut sa jag att så länge det är låg-malignt är det lugnt. Men det var inte den sorten som var lugn.

Sen följde fruktansvärda biopsier, cellgifter, läkarbesök, sprutor, sorg, peppning, stöttning. I tre månader pågick behandlingen. Att vara med när en anhörig får cancer är en erfarenhet man inte behöver i livet. Man lär sig inget som man inte kan lära sig ändå. Det är onödigt och slöseri med tid. “Men du har iaf lärt dig att uppskatta livet” är en värdelös kommentar som inte ger något alls. Jag låter hellre bli att lära mig att uppskatta livet, leva för dagen och allt det där än att se det jag sett igen.

Men det går, och visst är jag starkare än förut. Jag känner mig stabil och jag vet nu att jag klarar vad som helst, jag är tuff och jag kan stå på benen när det stormar. Jag vet också vilka relationer som är viktiga och jag har lärt mig att ta vara på de jag har att tillgå i kris. Det enda jag ångrar är att en enda person fick ta all frustration oh ilska jag bar inom mig. Alla andra fick den ödmjuka och lugna, stabila och trygga jag. Om jag någonsin ska gå igenom en sån här kris igen tänker jag använda mig av fler människor. Och så tänker jag träna mycket, boxning. För att få ut ilskan.

Idag är mamma frisk. Om 2,5 år ungefär, då är faran över. Så över som den nu blir. Då är hon friskförklarad och inte bara i remission. Men ingen vet när sjukdom slår ner igen. Jag är smärtsamt medveten om att människor jag älskar faktiskt kommer dö, så fungerar livet. Men inte den här gången. 2010 var ett förjävligt år på många sätt, men ingen jag älskar dog, alla överlevde.

Idag firar jag att jag lever. Och på att min familj lever. Med köttbullar och makaroner och Haeyli. Vi kanske tom dricker läsk till maten. För att vi kan, för att vi är här.

//Ew.

Annonser

One thought on “Ett år sedan.

  1. När jag vaknade i morse var det med delade känslor. Mest positiva, men sorgklumpen som funnits i min mage några dagar gjorde sig påmind den också – rörde på sig lite, stökade runt, krävde viss uppmärksamhet.
    Tobias, en av de som tog kontakt via FB i samband med att jag blev sjuk, skrev igår att årsdagar är bra, precis som sorgklumpar. Alternativet hade varit att jag inte fått uppleva någon årsdag – och då hade förmodligen även den här dagen för evigt fått stå för någonting som bara var negativt, för alltid och för evigt.
    Nu blev det inte så, och det är svårt att uttrycka hur glad och tacksam jag är för det.
    Hela resan har kostat oss en hel del, och inte heller här räcker orden riktigt till för att fomulera den tacksamhet och stolthet jag känner.
    Om jag någon gång mer i livet tvingas gå igenom samma resa – vilket jag innerligt hoppas att jag slípper – är det dock några saker jag skulle vilja göra annorlunda, och en av dem berör dig.
    Du fick bära oerhört mycket av min smärta, du fick göra saker som inget barn egentligen ska behöva göra för en förälder. Jo älskade Ew, jag är tacksam för att du hjälpte mig, men jag hörde din gråt på toaletten efteråt och de gjorde mer ont än vad jag någon kan säga.
    I dag och alla årsdagar som kommer ska vi fira.
    Att vi har varandra och att vi vet att vi är starkare tillsammans.
    Jag älskar dig!
    /Mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s