Grejen med Umeå.

Det finns såklart saker med Umeå som gör att jag gillar stan automatiskt. Syrran och Angelica tex. Men så är det små saker som gör mig bedårad. Som att jag kan betala den offentliga toaletterna med mobilen. Perfekt när barnet skriker om toa så hela gallien hör.

När jag var på bolaget fanns det endast papperspåsar och bussarna är helt kontantfria. Jag älskar det och önskar att Luleå kunde fatta att vi måste framåt, inte bakåt. Problemet ligger väl kanske i att man inte frågar vad folk vill ha utan utgår ifrån att man förstår behoven trots att det inte är medelålders människor som är största målgruppen människor gällande bussaråkande. Sms-biljetter, kontokort på bussen och att kunna ladda vida nätet ger nöjda invånare och kontantfria bussar. Plastpåsfria affärer ger nog förbannade kunder medan det skiter jag i :)

Umeå är inte min stad och kommer aldrig bli, men jag kommer med glädje åka hit oftare och hämta inspiration att ta med hem och tjata om under nämndmöten.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

Annonser

Fortare.

Nu sitter jag framför matchen och försöker bota huvudvärken med Carlsebergs underbara alkoholfria öl.

För huvudvärk fick jag, självklart. Jag njöt av att jogga (för springa hinner jag faktiskt inte) och då ska jag straffas. Maxpulsen blev 165 – en gång. Sen låg jag under 155 hela tiden. Och ingen migrän, men huvudvärk. Så nu har jag bestämt mig, jag skiter i det. Jag gör som jag har tänkt och kontrollerar pulsen. Så länge det inte blir migrän är det okej. Det får vara värt det. Jag älskar att komma ut och känna benen sträcka ut sig, känna andningen gå fortare, känna musklerna arbeta.

 

201103261249

 

Så jag låtsas alltså som att jag inte ha ont i huvudet. För nu är det hockey. Vinner vi imorgon kan vi ta hem en finalplats redan imorgon. Sport är ändå en förbannat skön pryl.

//Ew.

Aaaah.

I’m amazing. And so is he.

Vissa saker har man tillsammans, för alltid. Vissa saker följer en som en varm filt år efter år. Jag är tacksam för varje dag.

Oavsett, så kommer jag vara tvungen att flytta om om blir om en hemsk dag i ett parallellt universum i en märklig och eventuell framtid. För en varm filt kan man bara hålla sig undan om man inte ser den.

Men så är det inte idag.

Vår sista dans är ännu inte kommen!

//Ew.

Livet i mina ådror.

Först var jag overkligt trött i mer än en månad.

Tog ett blodprov och det visade sig att en liten justering behövdes och 4 dagar senare mådde jag så bra att det var som att tröttheten aldrig funnits. Ett par veckor senare – förkylning. Vaknade en morgon i förra veckan och mådde helt bra förutom lite nästappa. Underbart.

Så i förrgår började jag må riktigt skumt i skolan. Mådde illa och blev sjösjuk att kolla på texten på pappret. Udda så det stör. Jag kom hem och så fort jag kom nära datorn vart allt värre, stapplade runt som om jag just kommit hem från en blöt kväll på krogen. Tänkte magsjuka, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte spy. Skrev förtvivlat min text i omgångar under följande dag men ville bara gråta, det var hemskt. H var en riktig klippa och kollade feber i örat och strök på mig. Så ringde fina pappa. Han sa migrän utan värk. Och alla symptom stämmer, förutom att migrän oftast får mig att spy som en liten gris. Det var Förbannat Vidrigt.

Vaknar idag, MÅR BRA! Det här är livet. Varje gång jag varit sjuk och återfått hälsan tackar jag för att allt går över. Inte för alla det gör det, och jag tänker på dom. När mamma fick sina behandlingar började hon må bra ett par dagar innan nästa omgång. Det måste vara så psykiskt påfrestande. Jag är glad att jag inte är medveten om när man ska bli sjuk nästa gång!

Nu är jag på väg att hämta H i stan. Den glada ungen som alltid ropar ”MAMMA MAMMA” när hon ser mig, varje dag! Som väcker mig på morgonen och säger ”mamma, det är dags att kliva upp nu”. Eller inte alltid, ibland slåss hon. Men det är okej.

Min glada tjej iaf, som livet självt. Vilken jävla gåva jag har fått, tänk att jag inte visste om jag ville ha en unge eller ej, tanken känns så främmande. Jag gjorde helt rätt som valde henne, och i den mån det fungerar så så är jag glad att hon valde mig.

Ha en fin dag!

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

Händerna fulla.

Det är mycket att göra nu. Läsa böcker, skriva texter, hjälpa vänner, vara förälder/dotter/syster och vän. Men nog går det bra. Just idag är lite suddig, jag har nog ingen feber men allt är som sagt lite suddigt. Fick umgås länge med lillasyster, saknar dom där syskonen mer än jag vill tro och det upptäcker jag alltid när dom är nära, vilket är bra. Men jag saknar mina systrar alltför ofta tycker jag.

Hemma sent, rensa köket, vips i säng med barnet. Och så “pip pip    pip pip” i telefonen, klockan 21 som vanligt. Vänder upp och ned på dosetten och får hela handen full av piller. Vita fina piller. Och det är också kärlek. Det är fint att efter så många år ha handen full av piller som håller mig på banan och håller migrän borta och allt vad det nu är. Och att stå med handen full av dessa, 6st varje kväll, och älska dom. Jag sa för några år sen att jag är gift med Lit. Vi kommer alltid vandra sida vid sida. Det är inte alla förunnat!e

Imorgon är det fredag, inget nytt där. Jag kommer låtsas att det är tisdag och helt enkelt köra på. Jag skiter faktiskt i förkylning nu och jag tänker utöva min rätt att vara i en dimma men ändå inte hålla mig borta. Jag undviker att krama folk och jag låter ingen smaka av dricka eller mat. Men jag tänker ändå röra mig ute bland folk.

På kvällen ska vi “baka” semlor. Alltså semlebullar, mandelmassa i och sen grädde. Florsocker. Så riktigt bak är det ju inte. Till sist blir det popcorn och Barda. Kick-ass fridag. Ja, då har det blivit fredag igen. Jag och H älskar fredagar och tycker att Barda är lika läskigt båda två.

Snart åker vi till Umeå. Den här gången ska det bli extra skönt att komma bort, jag behöver det. Vi behöver det. Jag måste nämligen komma på någon plan of action inför framtiden, för som det varit de senaste 1,5 åren ska det inte vara mer. Nu ska allt bli bra. Bättre. Det krävs väldigt lite för det, så jag ska nog komma på vad f*n det är jag vill ha egentligen!

Och sommaren. Underbara sommaren. Examen och student, bäbisar och giftermål. Inget utav det med mig som huvudperson, och det är jag enormt tacksam för. Träffa familjerna som är utspridda. Min fanclub i Talludden tex, som alltid skriver så enormt snälla saker. Och extrasystern som flyttat till…. ja något som börjar på S, Sundbyberg kanske? Kusiner och farbröder. SYSTRAR! Häftigt. Men planen ja, en förutsättning är något form av arbete. Men det löser sig. För att det måste och för att det alltid gör det… Blinkar

//Ew.

En annan dag.

I morse skulle jag hämta H strax innan 9 på radion där mamma spenderar flera timmar varje dag. 9.20 ringer mamma och undrar var jag är. Jag sov. Lätt panikslagen eftersom att min mamma är producent och sänder radio på förmiddagar och eftersom att mitt barn inte är tyst när man ber henne. Kastade i mig 2 alvedon och vidare till bussen.

När jag kommer in på redaktionen ligger H på golvet. Jag tänkte NEJ hon skriker och ingen kan jobba och alla är arga och fan jag mår skit. Men hon ritade bara, mammas kollegor skrattade när jag kom och mamma pussade mig på pannan och frågade om jag sovit gott. H hade charmat alla och plockat ihop en slags souvernir-påse (som är svart med snyggt sr-tryck i lila och i ordentligt tyg. Hela väskan/påsen är dessutom Fair trade.) En skiva med julkalender-musik, en nalle som hon lurade av någon gäst i studion och en salladsslunga hade hon skrapat ihop. En rosa salladsslunga. Jag har ingen aning om varför hon fick den men hon älskar den dyrt och heligt. Imorgon ska hon kanske använda den till sallad sa hon. Och så skulle hon sova med den. Den är viktig.

Dessutom har hon lärt sig att när den gula lampan lyser måste man vara tyst. Jag undersöker möjligheten att fästa en gul lampa på telefonen som lyser när det pågår ett samtal.

En bra dag faktiskt, vi har pratat mycket om vad man skulle kunna slunga och tror att vi tänker lite lika. Det blir kul det här.

//Ew.

Sänt via Nokia N8. Eventuella T9-fel bjuder jag på.

En lång dag.

Och en trevlig dag. Politik, visioner och öppen dialog i många timmar. Känslan av att jag faktiskt kan påverka och göra något bra av de här 4 åren jag ska vara en del av miljöarbetet i Luleå. Det ska bli spännande och lärorikt. Utvecklande och förhoppningsvis leda fram till att det blir en ännu bättre stad.

Barnet var hemma sjuk, med några av sina absoluta favoritpersoner. Skönt att veta att hon har det bra, skönt att veta att jag har ett tryggt nätverk och skönt att bo där jag bor!


På kvällen fick vi besök. Vänner kommer, vänner går – dom man önskar, dom består. Vi väljer våra relationer, och vi väljer värdet av dom. Historia binder oss samman på många sätt, men i slutändan väljer vi ändå. Ett umgänge kan vara destruktivt och dåligt ur en synvinkel, låter man vissa saker vila kan de relationer man vill ha bli starkare än man trodde. Jag väljer aktivt mina relationer sen en tid tillbaka, och hur dom ska se ut. Det har gjort att det går mindre energi än på länge. Jag känner att det är lätt nu, att välja. Och tar man en diskussion eller möter en trasig relation med kommunikation så vågar man också avsluta de som inte ger något, utan att för den sakens skull bråka, gapa och skrika. Sen är vissa relationer värda att rädda till ett högt pris och med en stor insats, och då ska man göra det. Men vill man inte så vill man inte, och vill man – ja då ser man till att ro det i land

//Ew.

Nostalgi.

Fikade just i matsalen på Sunderby Folkhögskola. Vilken nostalgi. Sist jag var här var jag nog 16, med. SSU. Idag är jag här med Miljönämnden i egenskap av Socialdemokrat. För mig känns det alltså främmande att vara här annat än i politiskt syfte. Rött politiskt syfte. Men framför mig sitter två moderater och en Kristdemokrat. Jag och det senare partiet har efter ett uttalande jag gjorde för några år sen ett lite ansträngt förhållande, så de partierna sitter nog inte vid mitt bord på lunchen.

Det är intressant idag, av många orsaker, Luleå Kommuns framtid är den mest intressanta. Mycket som är på gång.

//Ew.

Sänt via Mail for Exchange för Nokia N8.

Ett år sedan.

Idag är det ett år sen vi fick veta att mamma hade cancer. Jag skulle hämta upp henne utanför sjukhuset, hon skulle få veta att den där knölen i bröstet bara var någon svullen körtel. För hon hade fått vänta så länge på tiden, om det är cancer blir man ju kallad på en gång efter biopsin, inte efter två veckor. Dessutom gick hon från tiden veckan innan eftersom att hon inte kände sig bekväm i en ganska makaber situation som hon sattes i. Så inget farligt.

När hon var 30 minuter sen var jag tvungen att inse att något var fel, hon hade inte hört av sig för att säga att hon var försenad och mobilen var av. I vanliga fall stövlar jag in och kollar läget, läser en tidningen eller något medan jag väntar. Den här gången gick jag in i foajén på sjukhuset flera gånger utan att våga gå vidare. Jag ringde min klippa och förklarade min oro och bestämde mig sen för att gå in ändå. När jag kom gående genom den stora korridoren med hur många meter som helst upp till glastaket såg jag mamma komma ut från hissen. Hon la armen runt mig och sa något lugnande innan hon sa att det är cancer. Men inte bröstcancer, utan lymfom och det är inga problem att behandla. Nu var det fler läkarbesök och ännu fler biopsier som skulle bokas. Jag lät bilen stå på 15min-parkeringen.

Medan mamma gick in till läkaren en stund satte jag igång och Googla. Det finns två typer av lymfom, hög-malignt och låg-malignt. Det låg-maligna måste man behandla livet ut men man dör inte. Det hög-maligna är dödligt och behandlas aggressivt. Så när mamma kom ut sa jag att så länge det är låg-malignt är det lugnt. Men det var inte den sorten som var lugn.

Sen följde fruktansvärda biopsier, cellgifter, läkarbesök, sprutor, sorg, peppning, stöttning. I tre månader pågick behandlingen. Att vara med när en anhörig får cancer är en erfarenhet man inte behöver i livet. Man lär sig inget som man inte kan lära sig ändå. Det är onödigt och slöseri med tid. “Men du har iaf lärt dig att uppskatta livet” är en värdelös kommentar som inte ger något alls. Jag låter hellre bli att lära mig att uppskatta livet, leva för dagen och allt det där än att se det jag sett igen.

Men det går, och visst är jag starkare än förut. Jag känner mig stabil och jag vet nu att jag klarar vad som helst, jag är tuff och jag kan stå på benen när det stormar. Jag vet också vilka relationer som är viktiga och jag har lärt mig att ta vara på de jag har att tillgå i kris. Det enda jag ångrar är att en enda person fick ta all frustration oh ilska jag bar inom mig. Alla andra fick den ödmjuka och lugna, stabila och trygga jag. Om jag någonsin ska gå igenom en sån här kris igen tänker jag använda mig av fler människor. Och så tänker jag träna mycket, boxning. För att få ut ilskan.

Idag är mamma frisk. Om 2,5 år ungefär, då är faran över. Så över som den nu blir. Då är hon friskförklarad och inte bara i remission. Men ingen vet när sjukdom slår ner igen. Jag är smärtsamt medveten om att människor jag älskar faktiskt kommer dö, så fungerar livet. Men inte den här gången. 2010 var ett förjävligt år på många sätt, men ingen jag älskar dog, alla överlevde.

Idag firar jag att jag lever. Och på att min familj lever. Med köttbullar och makaroner och Haeyli. Vi kanske tom dricker läsk till maten. För att vi kan, för att vi är här.

//Ew.

Imorgon smäller det.

Imorgon är det stora pluggkvällen. Häng på universitetet hela kvällen med pluggpolare. Jag har ett strikt schema för brudarna, och inget tjatter. Vi ska alla få mycket gjort och inget kan förstöra det här. Eller jo, det finns väl en massa saker som kan göra det, men det ska bli bra och jag ska bli klar med en massa saker. Känns bra.

Jag har ju varit riktigt dålig sen i julas. Så trött att jag somnat vart som helst, försovit mig i princip varje morgon och varit yr och svimmat ett par gånger. Jag har tänkt att det kunnat vara en miljon olika saker men till slut känt att det nog bara varit lathet kombinerat med för mycket mörker. Men så visade det sig att det faktiskt hade en medicinsk förklaring som faktiskt enkelt kunde rättas till. 4 dagar tog det, sen var jag som vanligt igen. Helt otroligt befriande och jag uppskattar verkligen att kliva upp utan att det svartnar för ögonen. Underbart.

Så nu har jag tagit tag i alla saker jag låtit ligga och är på banan igen!

Godnatt.

//Ew.