Knark.

För några dagar sen läste jag att 9 personer dött av en ny icke-narkotikaklassad drog. Eller ny, nog har den varit känd något år iaf. Tyvärr har lagstiftaren inte lyckats klassa den och alla vet att om det inte är olagligt är det inte farligt. Åtminstone resonerar många så. Sverige är ju ett sådant restriktivt land. Jag finns när jag gick i 8an och ”mushrooms” blev populärt. Kuriren gjorde ett mittuppslag och vi lärde oss vad sidan hette, ett .com och så var det klart. Man var tvungen att fylla i födelsedatum för att kontrollera att man var 18. Vi beställde aldrig något och inte långt efteråt var det olagligt med dessa svampar. De är narkotikaklassade på många ställen i världen och innehåller psychedeliska ämnen och effekterna liknar de från LSD. I Sverige växer minst en typ naturligt som vid minsta feldosering ofta leder till förgiftning och ibland kroniska leverskador. Mysigt värre.

Jag kan erkänna att jag varit väldig drogliberal under många år även om min utgångspunkt i livet var som extrem motståndare, men jag tänkte som sagt som så många andra ungdomar att det som är lagligt i Sverige är ofarligt. Jag hade överlag en väldigt naiv bild av mitt lands lagstiftande trygghet på den tiden. Och en över tro på rättstaten Sverige i helhet.
Idag är jag realist och har omvärderat mina känslor och min syn på det här med narkotika, poliser och rättssystem. Jag tror på att det finns ett grundläggande praktiskt arbete som absolut är gott och bra, men att politik och således lagstiftare helt enkelt inte håller måttet. Vår drogpolitik har vi haft i många år nu och inget nytt har egentligen tillförts. Förutom fler narkotikapreparat och nya vägar att distribuera de… Man gjorde radikala försök att reformera drogpolitiken under 70-talet men det gick tyvärr käpprätt åt hvete och därför sitter vi idag där vi sitter, i en omodern drogpolitik där fler och fler brukar narkotika till skillnad från när det satt narkomaner på t-banan och injicerade heroin. Inte riktigt den största användargruppen längre…

Nepp, den stora gruppen finns hos unga som fastnar i missbruk. Och hos vuxna som då och då, mer eller mindre ofta, tar droger. Vanliga vuxna med jobb och barn som på helger drar sig en lina eller två och varvar ned med en joint. Unga laborerar med "nätdroger" som man tänker är ofarliga och konstaterar kanske att det inte är så farligt så därför kan jag lika gärna röka på. Eller ta ett piller. Kanske köpa en karta medicin av min polare som får det utskrivet på recept. Bryr sig om vuxna regler gör de ju inte, skolan är ju inte så viktig och behandlingshem är ett utmärkt ställe att få droger på. Eller hur det nu var… Jag var tonåring alldeles nyss (förhållandevis iaf) och jag vet att det inte är så okomplicerat som jag just beskrivit, men jag vet också att idag kan man inte se på någons föräldrar och förklara vart det gick fel, det finns överallt! I slutändan handlar det nästan mer om ekonomiska medel än om tillgången, för tillgången är fri, droger kan du gå ut och skaffa dig på en timme.

De vuxna som brukar och missbrukar (mer om bruk kontra missbruk senare) droger är lite svårare att generalisera. Jag är idag 27 och vuxen, och vissa av de som använde droger för 10-15 år sedan gör det än idag. Någon har blivit nykter narkoman, vissa fastnade inte alls i det utan växte upp och gick vidare. Vissa brukar än idag. När jag använder ordet bruka menar jag de som använder droger då och då men inte flera gånger i veckan. Jag lägger ingen värdering i begreppet beroende, det kan diskuteras i oändlighet. De som missbrukar i den här bemärkelsen, för mig, är de som låter drogerna ta överhanden om vardagen. Som väljer att stanna hemma från jobbet för att de tagit droger under helgen trots att de visste att de skulle jobba, eller de som låter pengar gå till alkohol och droger som borde gått till mat och kläder eller fritid åt sina barn. Det är min definition här och nu, så är vi på det klara med det.

Det finns alltså massa vuxna människor där ute som regelbundet tar droger utan att det märks utåt. Ja ungdomar också. Många vuxna som inte tar droger och som lever långt ifrån det skulle inte märka om deras son eller dotter kom hem påverkad. Många tror faktiskt att det är rödsprängda ögon och stickmärken som visar att man tagit droger men det är ruskigt fel. Det är svårt att märka skillnad på ändrad personlighet pga pubertet eller droger. Antagligen båda två om det är runt högstadiet/gymnasiet det börjas. Det är helt enkelt svårt att märka. Ungdomar kan jag försvara och lägga över ansvaret på vuxna, men vuxna då?

Det är förkastligt, och det gör mig vansinnigt arg. Min liberala syn på droger skyller jag delvis på att jag var ung, att jag lyssnade på de människor jag såg upp till och att jag inte hade barn. Nu har jag barn, och är helt och hållet på det klara med att droger ska i största möjliga mån avpolleteras från mitt land. Vuxna som sätter knark framför sina barn, trots att detta knark enligt de själva inte ens är så viktigt. Mer än för att slappna av? Få en paus? Och barnen, de är ju inte hemma ändå. Eller ännu värre, de som tar droger runt sina barn och är påverkad tillsammans med sina barn. Helt ärligt talat – när man väljer så, då är man beroende. Jämför med cigg. Jag är ruskigt beroende av cigg och låter inte bli att röka när min dotter är med. Det är ju dumt, superknasigt. Och oansvarigt. Dock socialt accepterat. Och inte straffbart. Bingo – kärnan!

Vuxna som knarkar och aldrig hamnar på sjukhus eller behöver vård kostar inte samhället något, möjligen sin arbetsgivare om man sjukskriver sig. Så varför bry sig? Jo, det är olagligt och straffbart och faller under allmänt åtal. Det gör det för att samhället bestämt att det inte är socialt accepterat att ta droger i Sverige, för att vetenskapen vi baserade dessa lagar på säger att det är farligt (har man problem med det, börja med politik och försök ändra på det. Eller utbilda dig och forska själv). Så när du är på festen och det uppstår bråk, och polisen kommer dit och plockar in dig och konstaterar att här fanns det amfetamin i blodet. Vad ska du då säga till dina barn? Din arbetsgivare? Eller varför inte till de andra föräldrarna på nästa föräldramöte? Det finns i och för sig mycket tid till paus och avslappning i fängelset, men för ett rus några gånger om året? Är det verkligen värt det?
Ingen av de människor jag känner vill se sina ungar på ett § 12-hem, eller se de bli omhändertagna via LVU. Ingen tycker heller att det är okej om deras barn kom hem med vitt pulver på nästippen och en joint i handen. Alla skulle bli ledsna om deras barn dog för att de beställt lagliga droger på nätet, och ALLA skulle bli vansinnigt förbannade för att lagstiftaren tillåtit allt detta. Tyvärr finns det människor jag känner till och har hört om som säger en sak och gör precis tvärtom. Som inte värderar sin tid och sitt liv tillräckligt mycket för att bryta mönster. Som övertalar sig själv till att det är okej, så länge det bara är ibland. Och man har ju ändå rätten till sitt eget liv, man kan ju inte vara förälder hela tiden. Människor med intellekt och kapacitet men som väljer att se den enkla vägen, the instant fix, istället för långsiktigt och hur det skulle kunna vara.

Dessa människor främjar spridandet av droger, ser till så att det alltid finns kvar här och som betalar någon för att kunna köpa in mer och sprida det bredare. Cash is king och cash har ingen ålder. Att främja spridningen av de droger som väller in här är som att gå in på en högstadieskola och låta det snöa i korridorerna. Ju mer andra använder droger, ju billigare droger får du.

Vad ska man göra då? Ge fan i det. Den som inte är beroende behöver ju inte oroa sig. Dra i dig 5 Red Bull och en flaska vodka så ska du se att det händer grejjer. Är du lite äldre ska du nog göra det en fredag om du vill kunna gå till jobbet på måndag. Eller säg upp dig från jobbet, skriv över vårdnaden på den andre föräldern, skilj dig och avsäg dig all kontakt med andra än de du vill använda narkotika med. Det finns liksom inget däremellan, det är så svårt för människor att förstå det. Man kan inte ta droger ibland och tro att det inte påverkar ens liv, ens moral och ens etik. Att som småbarnsförälder ta droger är ett övergrepp, en typ av misshandel. Du blir inte av med THC på ett dygn och du kommer inte heller ner från amfetamin på ett dygn. Det sitter i, och ungarna får ta smällen. Det är inte rätt. Hur kan man lura sig själv till något annat? Antagligen på samma sätt som man tycker att det är okej att supa upp de sista pengarna medan barnen behöver något, eller där man tycker att det är viktig att mamma eller pappa får egentid också, meckar en joint och drar i sig den när barnen lagt sig. Vilken planet är det okej på? Inte i mitt land.
Jag köpte alla de argumenten. Jag förstod att folk gjorde så. Jag såg upp till människor som var trygga för mig, jag blundade dock för alla de som inte klarade sig så bra att livet hade en vardag. Sen fick jag barn, och en avsky har faktiskt växt fram. Hur kan man välja en natt i häktet eller en månad i fängelse framför sina barn? Hur kan man köra en buss full av människor när man vet vad man gjorde i helgen? Hur kan man hantera flera ton stål när man inte sovit på 3 dygn för att man tog kokain istället för kaffe? Taxichaufförer som kör sjuka människor? Kanske en sjuksköterska på akuten? Det finns så många, och de flesta vet inte ens om det.

Jag vill att vi ställer oss upp och markerar att det här inte är okej. Inför mer drogtester, inskränk människors frihet om ni måste. Fartkameror och nykterhetskontroller är ju okej, passa på att kolla folks droghalt också. Och hur kan man år efter år lura sig själv att allt det är okej? Eller skylla misslyckanden på omständigheter. Om inte den där bilen hade kört ut där hade jag inte krockat. Om inte mobilen låtit så lågt hade jag inte försovit mig dag efter dag. Om inte barnen skrek så högt och var så jobbiga skulle jag inte behöva slappna av med knark.

Så återigen tar jag ställning mot droger. Jag tillåter mig en reservation för alkohol, kaffe och cigaretter. Det finns trots allt reglerat och kontrolleras frekvent, droger är helt utom all kontroll. Jag är inte heller någon som prackar på någon mina åsikter, men när tillfälle ges och jag bjuds in till diskussion backar jag inte en millimeter. Jag kan inte tvinga någon att välja annorlunda, men kanske finns det en förälder, ett syskon eller en bästa vän där ute som kan må bra av att veta hur det egentligen ser ut, kontra den förlegade bilden vi har av droger?  Jag skrev en insändare om narkotikapolitiken för 14 år sen, full av kämpaglöd och insikt trots min mycket unga ålder. Idag är jag stolt över att ha återvänt dit, och jag ger mig fan på att förändra samhället igen. The bitch is back.

 

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s