Nyårskrönika tjugohundratio.

Uppvärmd av en kopp te efter att ha fått se H åka skridskor för första gången, i -20. Och nu redo att skriva den här texten som jag börjat på flera gånger de senaste dygnen. Det har aldrig varit så svårt att få till orden som nu.

2010 har varit det sämsta året i mitt liv. Att ha det jobbigt och tufft när man är vuxen är tydligen tyngre än att minnas år av personlig kris som tonåring. Jag förstår att jag kommer se tillbaka på 2010 och vara glad över att det inte är så dåligt som det var, och jag kommer kanske tycka att jag var stark som tog mig vidare utan att ge upp. Men det har kostat, så mycket mer än jag var beredd att betala.

När året började skakades Haiti av en jordbävning som sabbade livet ännu mer för ett redan sargat folk. Det satte tonen för hur mitt år skulle bli. Arbetslösheten och ovissheten om vad som skulle hända när skolan tog slut i mars gjorde mig galen, och jag var pressad. På väg hem från ett svårt och tungt besök hos pappa i början av februari stod det plötsligt klart att de man tror vet allt om en ibland inte känner en alls. Ännu en vän var borta.

Sista dagarna i februari skrev jag klart mitt Examensarbete, och gjorde de sista tentorna. Det stod klart att jag skulle få ta examen den 20 mars. Betygen var i medel, men mitt examensarbete gav mig full pott och lovord. Några månader senare fick jag berätta om detta arbete för folk ur miljönätverket i norrbottens läns landsting. Detta var en av de bra sakerna som hände under året.

9 mars stod jag och väntade på mamma som aldrig kom ut från sjukhuset. Efter 40 minuter på 5-minuters parkeringen utanför Sunderby Sjukhus tog jag ett djupt andetag och gick in, för jag fattade att svaret på biopsin inte varit så bra som vi ju trodde. Från hissen kom mamma med papper i handen och såg stressad ut. Lymfom. 10 minuter senare fick vi veta att det var Högmalignt lymfom. Sånt man dör av. En naivitet jag önskar att jag hade kvar dog för alltid. Det är inte självklart att dom jag älskar idag, är kvar här imorgon. Bara 11 dagar senare skulle jag ta examen, och det gjorde jag. Jag fick stipendium för bästa examensarbete <— en till bra sak. Mamma hade fått sin första behandling men satt där ändå. Andra viktiga var också där. Det var en bra dag, dock fällde jag många tårar. Såhär skrev jag 16 mars, 4 dagar innan:

”På lördag tar jag examen, får mitt examensbevis, äta middag med klassen, tacka lärarna och gå ut och dansa bort natten, bli berusad av alkohol, stolthet, glädje och hopp! Framtiden finns, och den kommer vara bra. Något annat alternativ finns ju inte, det förstår ju alla.”

I mars var jag fortfarande övertygad om att det här året gick att vända till något bättre. Men sakta, sakta försvann gnistan i mig. Den sista månaden har jag gått på sparlåga, väntat till sista dagen för tjugohundratio skulle komma så att jag mentalt kunde lägga undan allt. I dag har varit mitt stoppdatum, det slutar här. Ett sätt att älta utan att fastna. För en sak jag har klarat, det är att inte fastna. Jag har fortsatt och fortsatt, utan glöd förvisso, men ändå kämpat. Särskilt en person har fått ta 90% av alla avfallsprodukter och det stod mig dyrt. Jag kommer alltid ångra mig och jag kommer alltid undra vad som hade hänt om jag hade slagit på en sandsäck eller knaprat lugnande eller spytt på en terapeut istället. Jag har skadat mig själv helt enkelt. Inte med rakblad eller substanser, utan mycket värre än så. Jag knuffade på den enda jag hade till 100%.

Ett par veckor efter att mamma fick diagnosen befann sig pappa på SÖS och ingen visste varför han hade de symptom han hade. Inget står väl helt klart ännu men jag tänker ändå lämna ett år av tragglande bakom mig och vända på det. Man har uteslutit allt man dör av och tagit varenda prov som finns på gubben. Vi vet inte vad som är fel, men vi vet vad som inte är fel. Därmed är saken utagerad. Jag var så arg på honom och mamma som låg på varsin sjukhussäng och var sjuka. Jag var faktiskt arg på riktigt, rökte ett helt paket ciggaretter och skrek inombords. Väldigt ojag, jag är mer dramatisk än så. Istället drog den primitiva människan i mig igång och ciggaretter, ilska och en och annan vinflaska i mig och jag stängde in mig med min ilska och sorg. Det värsta gick över och jag kunde fokusera.

Sökte jobb efter jobb efter jobb efter jobb efter jobb och jag har ännu inte fått något, utöver det sommarjobb på Nattpatrullen jag lyckades knipa. Jag jobbade mer än 100% och det behövdes, mamma hade åkt bort i 6 veckor, pappa var borta och jag hade ingen av mina systrar. Det kändes som att jag var ensammast i hela världen. På gränsen till självömkan, men det var det inte. Istället jobbade jag 10 timmars pass nattetid och tog hand om andras mammor, pappor, systrar och bröder runt om i kommunen. Det blev lite tid till sommaren över och den spenderade jag med H. Och räknade matte – för att göra det lite enklare för  mig läste jag också en kurs i matte… Jag skulle ju läsa Socionom hösten 2011, man behövde den då. Självklart fick jag under hösten veta att jag ska inte alls läsa socionom. Allt jag ville försvann det här året, och jag var inte ens förvånad.

I brist på jobb blev jag (fortsatte jag vara) student. Jag ville, vill, inte plugga men det där med a-kassa är till för människor som inte snittat på 65% jobb under 2 år samtidigt som man studerat, det är till för någon annan grupp människor. 284kr till Unionen varje månad för vad tänkte jag.

Personligen krisade det när Sossarna gjorde sitt sämsta val någonsin. För Sverige krisade det sig när det nya partiet kom in i riksdagen. För mänskligheten krisade det när en man sprängde sig själv i vår huvudstad. Jag blev politiskt aktiv för att rikta ilskan, och blev invald som första ersättare i miljönämnden. <— bra sak.

På sluttampen bestämde jag mig för att satsa på politik och samhälle, ta statsvetarexamen och jobba för att hjälpa människor hjälpa sig själv i tredje världen, ändra människors attityder eller få tala om för människor vad som händer när man gör fel. Att få säga ”gör om och gör rätt” kommer skänka mig glädje. Om hundra år när jag har facit på hur det egentligen blev det här med framtidens drömmar. <— Beslut om utbildning, en bra sak.

Sen är det mest saker som glider mig ur händerna som gör mig sorgsen. Hur jag tänkte och vad jag ville och hur mycket försvann utom min kontroll, utan att jag ville det. Den där detaljen med att mamma överlevde? Som folk gärna påpekar som något bra som hänt under året? Well, vad tror ni själva att det betyder för mig? Vaknar ni varje dag och rabblar upp alla namn på alla ni tycker om och tänker ”gud vad skönt att dom inte dog igår”? Tror ni att det på något vis känns bättre ATT hon hade cancer MEN överlevde? Att någon som står en väldigt nära överlever cancer betyder bara att person alls haft cancer, och det finns ingenting att vara tacksam över med det. Den dagen min farfar dör hoppas jag att han dör av ålder och inte cancer, jag kommer inte berikas av större lärdom om han får cancer. Jag har inte lärt mig ett skit av att mamma haft cancer. Jo, hur man ger sin egen mamma en spruta i magen varje dag och känna hur hon spänner sig för att det gör ont och ändå göra det, peppa lite och säga förlåt om det gjorde ont. Det har jag lärt mig. Och jag har lärt mig hur man gör för att gråta jävligt tyst inne i badrummet efteråt, och jag vet precis hur jag ska sminka mig och hur jag ska gråta för att det inte ska synas när du stått bakom pasta-hyllan och tårarna trillat okontrollerat. Jag har lärt mig att cancer är äckligt och vidrigt och inte ett dugg romantiskt. Att cellgifter luktar illa och att det är svårt att laga mat utan att det luktar åt någon som knappt kan äta men ändå måste äta något. Jag har lärt mig att om man får blodproppar eller några andra smärtor medan man tar cellgifter så för man inte så mycket, det hörnämligen till och försvinner när 3 månader och 6 behandlingar är över. Sån kunskap hade jag klarat mig utan faktiskt. Jag är glad att hon överlevde men jag hade utan att blinka hellre leta i en naiv värld där man dör för att man är gammal, och man är inte gammal när man är 52, än att vara glad för att hon överlevde cancer.

 Jag har lärt mig att livet är ändligt, på riktigt. En kunskap som glider bort dock, och det är jag glad för. Jag vill vara naiv och inte behöva tänka på det, man blir deprimerad och bitter om man går runt och tänker på att vem som helst kan dö när som helst.
Något som aldrig kommer försvinna dock, det är minnet av vad som hänt. Det yttrar sig som så att när någon är sen från, låt oss säga tandläkaren, tror jag att dom har cancer. Jag mår illa varje gång någon tar blodprover, må det vara blodvärde. Det är ändå läskigt. Med tiden kommer det lätta, men närjag går ned för Kustgatan på sjukhuset kommer jag minnas.

Ja så är året slut. Det dominerande var möjligen cancern, men också förlusten av nära som inte dött utan bara försvunnit. Det är krossade drömmar om yrkesval, det är en självkänsla körd i botten där jag inte får jobb. Det är en djup sorg över att ha betalat ett högre pris än jag vra beredd för, och det jag betalade för var att vara stark. En enda fick ta allt så att alla andra kunde tycka att jag var stark. Jag bröt inte ihop fullkomligt, nej, men jag var inte starkare än jag varit förr. Det mesta blev inte som det var tänkt, jag tappade kontrollen över vad som hände och blev maktlös. Det är sorgen, det är vad det bottnar i. Det var 2010. Jag förminskades till en obetydlig spelare som inte kunde kontrollera förloppet i mitt liv!

Nu är jag strax klar i min krönika. Ni kanske tycker att den är mörk och patetisk, vilket inte är någonting i jämförelse med hur det hade låtit om jag skrivit helt från huvudet :) Jag är inte nere, jag är inte slut. Jag är tvärtom, så jävla taggad! Inget kan bli sämre än 2010, även om det skulle bli det så är det ju bara en upprepning. Första gången är alltid värst. Hell no, livet kan inte spöa mig för jag är redan på knäna böjd över svart och tungt. Och jag skrattar, skämtar, kramar och älskar. Det har jag gjort hela tiden. För JAG GAV INTE UPP! Jag la mig inte ner och dog. Jag lät vågen skölja över mig och jag lät livet göra vad det ville. För jag visste att året tar slut. Det tar slut. 31 december 2010 är sista dagen, sen vänder det. Jag vänder det! Livet kan fortsätta spöa skiten ur mig, det är lugnt. Jag är van. Större är rädslan att jag får flyt nu. Det kan ryckas bort igen, som det gjorde 2010. Året då tryggheten drog åt helvete. Och idag är det den 31 december 2010, och jag är så taggad och så glad och så bubblig och full av liv!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutligen några ord om det folk brukar påtala. Men Haeyli då. Ja älskade lilla unge. Hon har helt enkelt bara varit. Så bra har hon varit. Vi har hittat vägen jag och hon. Vi existerar i symbios helt utan hopplöshet eller sorg. Det är bättre än jag någonsin hade kunnat tro att det är, det här med att vara förälder. Vi är inte glada och pussas jämt, inte en chans. Men vi har det riktigt bra även när vi är osams. Det är svårt att förklara, men när man haft det tungrott som vi haft det och det sen lossnar, då är det fint.  <— Det är den enda 100% bra sak som hänt 2010, att jag och H har det bäst!

Listan från 2009, det som inte blivit av är överstruket:
Här är saker jag är säker på att jag kommer fixa, och saker jag är säker på kommer hända, och i vissa fall bara hoppas innerligen:

Jag kommer få ett nytt jobb.
Jag kommer ta examen och gå ut i livet som Vårdadministratör.
Jag kommer läsa mina första kurser på Universitetet.
Jag kommer få lära mig hus a-kassan och arbetsförmedlingen fungerar :)
Min dotter kommer fylla 3 och jag 27!
Jag kommer njuta!
Jag kommer träna bort det onda i ryggen, och stolt vandra utan tyngden som funnits i för många år.
Att jag får stanna här där jag är, länge och med samma känsla av glädje och trygghet.
Min lägenhet får stå klar med alla små projekt.
Att jag får fira nyår med samma person nästa år som de 3 nyår vi kommer haft tillsammans efter imorgon.
Jag och min dotter får önska alla gott nytt år igen om ett år!

I år blir det ett löfte och en punkt på listan, den enda som betyder något.
Låt oss alla vara här om ett år igen!

Gott Nytt År!

Annonser

One thought on “Nyårskrönika tjugohundratio.

  1. Ping: Nyårskrönika tjugohundratio. « JustEw | 9J

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s