Kiruna.

Vi var i Kiruna för ett par helger sen för en minnesstund. En av pappas äldsta vänner förlorade sin livskamrat till Den Där Sjukdomen Som Jag Hatar (tänker inte prata  om den, då kanske den kommer tillbaka).

Minnesstunden var vacker och ljus och kvällen var kall och mörk utomhus men inne där vi satt var allt väldigt levande. Jag lärde mig massor om livet genom att lyssna till de människor som satt där vid bordet.

H skötte sig exemplariskt, både i bilen och på minnesstunden och på kvällen härjade hon loss med alla hundarna. Som slagna hjältar slutade två av dom såhär, plötsligt bara sov dom.

 

haeyli oggo

Där i Kurravaara trivdes jag, takten var lagom och till våren ska jag försöka ta en tur på fjället som jag velat så länge. Kanske får man med sig en hund, en råttis eller pointer, vem vet. Nån måste ju vilja hänga med liksom. Men vi åker tillbaka fortare än så, skulle inte säga att jag känner mig hemma – jag slumpföddes ju där uppe och fick åka därifrån innan jag ens fattat vart jag bodde. Men en viss tjusning och dragning till Lappland känner jag definitivt.

Kram Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s