Mammas dag.

Då och då slås jag av det stora i min vardag. Att jag är mamma. Hur blev det så?

Jag har alltid velat ha barn. Ett barn. När jag var liten och alla i i mitt förorts-paradis pratade om hus och hästar och en man och barn snackade jag om ett barn och att bo i stan. Det var min dröm. Inget stort bröllop i stor klänning eller vita staket utan bara ett barn och en lägenhet i stan. Reflekterade aldrig som barn om någon man eller några djur. Jo, en hund skulle jag också ha. Och min katt. Möjligen tänkte jag ha ett hus sen där mamma och pappa kunde bo på varsin sida om mig, några drömmar om en återförening mellan dom hade jag inte heller.

När jag blev äldre kunde jag längta efter ett barn, som man gör, och jag minns att jag tom kunde längta ihjäl med efter en snorunge ibland som tonåring, av en eller flera orsaker. När jag blev ännu äldre såg jag fram emot ett barn, sen i framtiden. När allt blivit rätt, när alla fel som fanns i mitt liv hade blivit rätt och jag hade jobbbilsnubbehemtrygghetstabilitet. När jag hade allt det man ska ha. Det abstrakta föll i glömska och lades på framtiden, jag blev mer och mer insiktsfull om mina begränsningar i livet och saker som gjorde att barn inte riktigt var för mig, just nu. Jag började uppskatta det jag hade i livet i form av möjligheter och roligheter, och om jag någon gång tänkte på egna barn fanns faktiskt aldrig någon snubbe med i bilden av mitt framtida liv. Jag njöt av mina vänners barn och deras rena kärlek och oskyldighet och var glad att dom fanns, så slapp jag. Det blev till ett mantra, alla mina vänner har barn så jag slipper. I efterhand inser jag att processen med möjligheten att inte skaffa ett barn hade inletts. Någonstans i bakhuvudet förstod jag att alla inte borde skaffa barn, och man ska inse sina begränsningar. Några år in på 20-nåntingsträckan tog jag ett beslut att jag definitivt inte ville ha barn just nu, jag hade inte kapacitet och jag  ville mest av allt göra klart skolan läsa vidare skaffa ett jobb, allt det som jag missade under mina hysteriska tonår. Det var skönt att ha bestämt mig, och jag hade gjort det tydligt för alla inblandade.

En pissig förmiddag några dagar efter den smärtsamma processen av att operera bort halsmandlarna fick jag veta att jag var gravid. Jag blev chockad av den instinktiva glädje jag kände. Jag tillät mig inte en enda gång stanna upp och känna efter eller fundera på vad som skulle vara det rätta att göra. Jag tänkte att det här var min chans till att få alltsomjagtyckteattjagförtjänade. I min dimmiga värld låtsades jag som att det här var ett överlagt beslut genomtänkt av en vuxen hjärna. Vilket det alltså inte var. Halva beslutet var mitt, vägen dit var det inte – men det är en helt annan historia.

Som man bädda får man ligga, säger Alfons pappa. Och jag är redo att hålla med. För här står jag, med en unge och en lägenhet. Förvisso inte i stan, men inte i miljonprojekts-Stockholm heller. En självuppfyllande profetia kanske? Det enda av allt jag tänkte när jag valde att ha barn som blev, var att jag fick alltsomjagtyckteattjagförtjänade. Jag fick en spark i röven helt enkelt. Efter den första tiden när jag betedde mig som den snorunge jag faktiskt var när jag fick barn, trots mina 24 år, tog jag tag i saker och ting och under de senaste 3 åren har jag definitivt blivit vuxen. Den Ewelina som fanns 10 maj 2007 är ett minna blott, och tack gode gud för det.

Så idag när jag planerade för morsdag, insåg jag att jag är ju mamma. Så det här är min dag också nu. Och hur blev det så? It just did. Jag valde att inte bli förälder, och blev det ändå. Och på något sätt blev det ju bra, bättre än bra. Om jag inte hade fått H kan jag garantera att jag inte hade varit vuxen idag, och jag kan garantera att jag inte hade haft de människor omkring mig som jag har. Jag hade fortsatt i min destruktiva bubbla och jag hade definitivt inte kunnat se det roliga i att göra pärlhalsband en söndag-förmiddag.

Jag må gnälla, vilket ju är lite av mitt signum, men på det stora hela är jag nöjd över den där sängen som jag har bäddat. Jag har någon att bolla med och få råd av, någon som ställer upp för mig och H ovillkorligt. Jag vet att jag inte räcker till – jag är ju bara en, men det är helt enkelt så att det jag har att ge får lov att räcka ändå. Och jag tror att det gör det ändå faktiskt.

Rätt häftigt det där, att jag är en förälder!

Kram Ew.

Trött.

Visst är det trevligt att barnet slutat kissa i sängen, men aktiviteterna nattetid har inte dragits ned ändå. Runt 2-3 hör man “mamma FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG” från badrummet. Vilket är helt klart bättre än att byta  lakan, men det är inget kärleksfullt litet rop man får utan ett högt och ljudligt skrik. Antagligen har hon av erfarenhet lärt sig att det är effektivast.

Fast egentligen gör det ju ingenting, har en känsla av att jag skulle vara trött iaf. Och snart ska jag ju jobba nätter och då är det dagis som får ta hand om det där. Vilket, tillsammans med OB, är det enda positiva med att jobba natt. I övrigt blir det en trött sommar.

I dag är jag iaf också trött, skulle läsa lite artikel nyss men jag somnade nästan. Det är ett problem. Nåväl.

Kram Ew.

Evighetsprojekt.

När jag ska göra något, blir det alltid väldigt komplicerat. Jag vill gärna göra allting på rätt sätt, där andra liksom bara gör utan att tänka. Och vi får oftast samma resultat, jag och alla andra. Det här är ett återkommande problem – jag vill göra exakt as it sais on the box medan andra tycker att man bara kan göra lite som man tror det ska vara. Antar att det där hänger ihop med erfarenhet, något jag inte har när det gäller fix. Min enda erfarenhet är att göra saker by the book, och det funkar i 9 av 10 fall. Men det tar tid, och blir som sagt väldigt omständigt. Lägg på att jag ofta missar detaljer som visar sig bli problematiska och att allt som kan jävlas gör det – avbrutna borrar och spräckta borrmaskiner, packning som saknas eller som i det här fallet, en vägg bestående av olika material.

Ville sätta upp två lackhyllor. Borde anat oråd.

Vägg av gips = gipsexapander, tydligen heter dom “mollyplugg”.

En mollytång ska användas. Andra har liksom bara trixat så det funkat ändå, ovetandes om mollytångens existens. Så en sån måste jag ju ha, för så ska det vara. Någon köper en sån, för att dom är bra att ha som sagt.

Ingen skruvdragare, lånar en sån.

Obefintlig märkning på mollyplugg som finns hemma, mollytången klarar M4-M5 – måste köpa plugg så jag vet vad det är för storlek.

Enkel eller dubbel gipsskiva – olika plugg. I princip garanterat enkel, köper sån.

Hem och märka upp, skruvar första hålet, drar en mollyplugg och TADA – det funkar. Lycka total.

Borrar nästa hål – men wtf? Betong!? Börjar knacka. Jaha 1/4 av väggen är gips – resten betong. Misströstar. Påbörjade hål med 8mm borr (som det stod på lådan…).

Går sakta, och nervöst, mot städskåpet och kisar när jag läser på baksidan av plugg-lådan som köptes för lackhyllor som ska fästas i betongvägg… HURRA – ska borras med 8mm borr.

Slagborr? Nä. Klockan är mycket och det är för sent att åtgärda. Får vänta till imorgon och jag blir TOKIG. Det som skulle vara enkelt tog 2 veckor – avslut imorgon?

Dessutom en rastlös Tornedaling i stan som väntar på sin skruvdragare, bäst att leverera tidigt imorgon men smyg-låna den på förmiddagen så att jag kan dra in de dryga 16 skruvar som ska in i väggen för att hyllorna ska vara på plats.

Kul när hyllorna ska upp i sovrummet… Men en jäkla tur att jag förfinat konsten i att sätta upp hyllor på egen hand så jag iaf slipper be om hjälp :)

Läs mer

Imorgon smäller det.

Japp, imorgon är dagen då jag ska hålla mitt livs första presentation/föreläsning. En timme har jag fått till att snacka om mitt examensarbete framför ett gäng miljö-nissar från landstinget. Jag är sjukt nervös men jag tror ändå det kommer gå hyfsat. Jag kan inte mer än kasta mig av scenen i ren panik. Vilket antagligen sätter stopp för min eventuella karriär inom landstinget. Åtminstone som föreläsare. Dock har jag väldigt svårt att tro att det skulle bli så. Minst en person är helt på min sida, han som bjöd in mig. Så jag tänker kolla in honom hela tiden. Har ju min powerpoint att gömma mig bakom också.

Det största problemet just nu är ju då hostan. Den kommer plötsligt och låter förjävligt. Med lite tur är det inget mic-snack – det brukar kunna smälla högt då när man hostar. Jag får helt enkelt vägra!

Nu ska det bara väljas kläder, man vill ju gärna se ordentlig ut. Hur man nu gör det liksom. Hade det varit vinter hade jag haft hur mycket kläder som helst på men nu känns det som att alla kjolar tillhör kategorin man inte har när man vill presentera sig själv som seriös… Nåväl, jag hoppas på att få hjälp på just kläd-fronten inom kort.

En cigg, en te och andas lugnt, be extra snäll till trafik-gudarna att inget händer och komma ihåg att inte stressa så jävulskt!

Kram Ew.

B

Val, Sossar och Bensin.

Jag börjar bli nervös inför valet. Människor som gnällt i 4 år om hur dåligt allt blivit vänder på kappan över en höjning av bensinskatten med 50 öre. Jag köper att detta är ett problem för människor som gjort sig beroende av bilen, men det kan väl ändå inte överskugga 4 år av gnäll? Det visar att människor inte längre har något ideologi, ingen tro. Det visar att sakfrågor är viktigare än en helhet. Vilket är okej. Det är okej att i en demokrati rösta på vad fan man vill. Men man bär ett ansvar och jag blir vansinnig på folk som röstar, sen gnäller över att det blev precis som det var sagt och sen röstar igen. Herregud.

Jag är socialist. Jag tror på att samhället är ansvariga för att sköta vissa saker, jag tror på att det är vår skyldighet att hjälpa dom som inte kan hjälpa sig själva. Jag tror på solidaritet. Jag tror på att vi som nation måste hjälpa andra nationer. Jag tror på ett samhälle där sjukvården styrs centralt och där alla har rätt att få vård, oavsett inkomst eller ursprung. Jag tror på ett samhälle som subventionerar våra mediciner och jag tror på ett samhälle där staten bär det yttersta ansvaret för att säkra vårt lands, och jordens, välmående och bestånd – och jag tror på att det är skatten som ska betala detta.

Att folk inte håller med, det är lugnt. Men att välja en liten, liten sakfråga över sånt som man påstår är viktigt i övrigt – är inget annat än feghet och ansvarslöshet.

Jag har problem med hur man statligt och från EU-håll vill styra mitt internetanvändande. Jag har problem med att min yttrandefrihet kränks när jag inte längre kan vara anonym i en värld som alltid varit fri. Jag gillar det inte. Jag gillade det så lite att jag röstade på Piratpartiet i EU-valet, eftersom att politiken som bedrivs där faktiskt är rent utsagt förjävlig. För mig finns det inga paralleller med hur saker funkar där och hur dom funkar i Sverige. Men det finns något som är viktigare för mig nu inför valet i september. Och det är solidaritet, jämlikhet, ansvarstagande och en socialistisk syn på hur saker och ting ska styras.
Naturligtvis tycker jag inte som Sossarna i allt, och på många sätt är jag kanske mer Vänsterpartist. På en del sätt är jag tom mer Kommunist (Säpo och ACTA – come and get me hihi). Men i år går mina röster, oavkortat, till Socialdemokraterna.

Om du har gnällt i 4 år på hur dåligt allt blivit, och på slutspurten bytt åsikt för att det just nu är bekvämt – då tycker jag att du ska läsa all reklam (information kan det kallas, men här är det reklam) som partierna skickar ut. Läs, läs igen och minns att allt som ändrats de senaste 4 åren berättade Alliansen om innan valet. Aldrig har väl så många vallöften infriats, någonsin. En sänkt skatt på ställe A kommer alltid att finansieras med hjälp av något annat. Och snälla, för guds skull, sluta gnäll nästa gång du får som du vill!

Det var vad jag hade att säga idag. Blir alltid lite upprörd såhär några månader innan valet.

Som en parentes kan jag väl också tillägga att den där bensinskattshöjningen borde antingen gälla folk som inte bor i/jobbar i glesbygd (dit det faktiskt kan vara en halvmil till närmaste buss som går 2 gånger om dagen) eller till att kirra våra vägar så dom är lika fina som Stockholms. ELLER bygga Norrbotniabanan :)

Kram Ew.

B

Älskade 3-åring.

Min 10/5 2007 – tre år sedan.

07.30 – vaknar av att det gör ont, trots att jag var extremt trög när jag var gravid så fattade jag att det var dags.

09.30 – åker in till Sunderbyn.

16.00 (cirka) – får totalspel över att det gör ont och försöker tigga till mig ett kejsarsnitt. Misslyckas totalt och barnmorskan, som var minst 60 år, tvingar på mig en Epidural och jag gråter för DEN kommer ju säkert göra ont (tänkte inte på att det ändå gör ondare att föda barn än att få en ryggmärgsbedövning, men det kändes som det jobbigaste någonsin just då – all logik gick väl åt på morgonen när jag använde mitt förnuft till att förstå att spännet och ontet i magen var värkar).

16.20 (cirka) – äter chokladpudding och skämtar glatt. Funderar på varför folk gnäller så jävulskt över att föda barn. Har glömt bort att jag förklarade att jag faktiskt inte alls tänkte leva om jag inte fick bli av med smärtan NU för dryga halvtimmen sen.

18.20 (cirka) – inser att nu är det nog dags att faktiskt få barn. Hotar sköterskan som pillar på mitt gudasända dropp och talar om för henne att hon inte på några som helst villkor får sluta ge av Epiduralen. Men det gjorde hon och igång åkte “sättaigångexxtramycket”-droppet.

19.08 – plockar dom ut henne. Säger plockar, kanske mer som trycker, för med 3 sköterskor och en läkare som hänger på min mage kan man knappast säga föda. Efter vad som känns som en evighet andas den lilla blåa tjejen.

22.00 – ensam på BB och bredvid mig ligger det en bäbis. Ingen aning om vems, för inte är det då min. Det fanns inte en chans att man kunde lämna mig SJÄLV med den där lilla, herregud I kill plants for a living.

23.00 – Somnar och vaknar mitt i natten panikslagen för att hon inte andas. Smäller till mig själv mentalt för att jag är så klischéartad, men ler och somnar om för nu vet jag vad den där ångesten är – den som kommer när dom föds och som aldrig, aldrig lämnar en igen. Den som man har när man är förälder.

Min 10/5 2010

02.30 – sorterar Smarties efter färger.

02.35 – lägger mig.

06.00 – vaknar, sjunger, grattar.

07.30 – är ute och kollar på unge som cyklar. Får sen skäll när jag efter en timme inte tycker det är fullt lika roligt att gå bakom henne när hon rejsar och därför vill sätta mig ner på en bänk.

10.00 – bästisen kommer. Mer tårta, nagellack i hela badrummet, inte en enda pryl i närheten av platsen de borde ligga på. Bryr mig inte ett dugg – hon är ändå glad!

12.20 – inser att vi är sena och åker till dagis och skola, blir sen – som vanligt. Inser dessutom att jag glömt att säga till dagis att H kommer in kring halv ett, så där har dom slutat hoppas på att hon ska dyka upp för länge sen. Men sån är jag.

13.00-16.00 – tänkt. Använt hjärnan. Pratat inför folk, återigen försökt fokusera på annat än vilken dag det är idag, vad den betyder och att det sitter en liten dam på dagis som inte vet att vi ska hem och äta med alla människor som betyder mest senare på dagen.

16.00 – hämtar H. Inga problem att få hem, glad, hoppade, klädde på sig, skuttade fram. Jo självklart var jag inte själv, hennes mormor var ju där också, glad lätt att klä på etc går endast ihop med orden “jag hämtade inte själv”.

18.00 – alla kom. Alla som H ville ha där var här. Vi åt, fikade, jag plockade, fixade, donade, lyssnade och allt där emellan. Barnet lös som en sol för det mesta, present efter present och så många filmer så hon var tvungen att byta en gång i kvarten.

20.30 – somnar med nya skorna bredvid sig, mitt i läsandet av en bok.

Grattis älskling.

 

070507-070521 046
070510, kl 21.30

 

070507-070521 065
070511, kl 22.44

 

20100510096 
100510, kl 07.23

 

20100510110 
100510, kl 21.07

Haeyli-annons 3 år

Kram Ew.

B