The show must go on.

Eller måste, det måste den inte. Men världen fortsätter i stilla mak att snurra, trots det som hänt. Hur kan det vara så? Tom jag själv bryr mig om världsliga saker som festen i lördags och min framtid. Jag trodde inte att det skulle bli så om jag någonsin fick beskedet att någon jag älskar har cancer.

Många pratar om att man blir så “leva för dagen”-aktig, nästan religiöst. Det har aldrig varit något jag klarar av, och är inte nu heller. Däremot vaknade jag upp och insåg att man ska fånga det som är bra med varje dag. Om man kan finna något gott i varje dag, och hålla fast vid det istället för det som varit dåligt, då spelar det ingen roll om man vaknar imorgon eller inte – för man såg det vackra.

Skit händer alltid, dåliga dagar och förjävliga nyheter. Man ska sörja det, man får vara ledsen. Jag har trott att man är svag om man visar sorg eller tårar under resans gång, av någon anledning blev det en sanning. Men nu vet jag ju att det är inte så – man hanterar saker på sitt sätt och om det är något jag absolut inte är så är det svag!

Igår fick jag lära mig ännu en sak som är ny för den här situationen, något jag kan hjälpa mamma med. Jag kan inte beskriva i ord hur tacksam jag är över alla praktiska saker jag kan hjälpa henne med under den här tiden, för det är något jag är bra på! Alla vi som finns runtomkring bidrar med det vi kan, och det är fantastiskt hur så många bidrar med positiva ord och energi. Tillsammans bidrar dom till att inställningen är bra, och det är så man kämpar celler som blivit loco!

Idag ska jag iväg på något som förhoppningsvis kommer leda till att vi får det bättre här hemma. Ingen jobbintervju dock, men en sån kan någon gärna kasta hit också! Nä, det är något annat som än så länge får vara hemligt, så hoppas vi att det blir något konstruktivt på fredag!

I veckan ska våra examensarbeten dimpa ner på en CD-skiva i brevlådan, och jag ska lämna över mitt till en miljöansvarig på landstinget. Han vill så gärna läsa arbetet, och var beredd att betala för det också. Men det behöver han inte, jag nöjer mig med att jag får en projektanställning där jag kan leda arbetet med att genomför de förändringar jag föreslagit :)

Skämt åsido, ett jobb skulle vara nice.

Hmm, examen har jag ju också tagit. Det gick väl ungefär jättebra. Jag fick inte högsta betyg i alla ämnen, vilket jag tyckte att jag skulle. Men å andra sidan jobbade jag i genomsnitt 65% under året som största delen av kurserna jag inte fick VG i gick, och min dotter var sjuk i genomsnitt 10 dagar i månaden samma år. Så jag har nog gjort mitt bästa utan att bli sjuk i huvudet. Vilket jag också blev inte mindre än 4 gånger samma år. 2009 var betydligt lugnare, men då hade vi 16 veckors praktik och läste de kurser jag fick VG i. Haeyli var sjuk ungefär 3 dagar varje månad och jag blev inte knäpp en enda gång. Däremot gick jag upp nästan 10kg – litet samband där. Nåväl, 2009 var ju uppenbarligen ett bra år :)Jag fick iaf stipendium för bästa examensarbete – mycket bra jobbat Ewelina!

Nu är det dags att kolla arbetsförmedlingen och sen åka iväg till det där. Och till mamma. Och just det, handla nya koppar för presentkortet jag fick av JO till examen. Fick en massa saker, halsband och armband, sänggavel och resårmadrass och vackra blommor och presentkort till nya skor till sommaren!

Kram Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s