Livet är ändligt.

Det trodde jag att jag visste, men så händer något och man blir påmind. Igen. Och det suger så otroligt mycket. Man tror att man landat och har koll, och sen har man inte det. Väggarna rämnar och man förstår, på riktigt, att saker som inte händer en, händer.

100 mil härifrån ligger pappa på SÖS, vi hördes av vid 5 och då hade han precis klivit av skjutsen med den snälla ambulansen och landat på Akuten. Han kände sig bra och i form och tror själv inte att något är fel. Han skulle ringa på en gång då han fick åka, och här sitter jag och har en dålig känsla i kroppen. Lugn på något sätt.

Sist jag hade den här känslan var utanför Sunderby sjukhus i tisdags då den andre förälderna var 40 minuter sen till vår träff, och hade inte ringt. Då hade jag rätt i min känsla. Eftersom att hon nu själv gått ut med infon, kan jag göra det också. Jag orkar inte dra orden IGEN till folk kag träffar, men jag kan inte låta bli att berätta för folk eftersom att hela min verklighet är typ upp-och-ned. Jag kan inte, INTE säga något för det upptar så mycket tid just nu, jag tänker knappt på något annat än det där jävla C-ordet som flyttat in i vår familjs vardagsrum. Till skillnad från flodhästen snackar vi om det iaf.

Så livet är ändligt. Hon kommer inte dö, för så funkar det inte. Så jävligt kan det inte vara. Hon ska få i sig gift, gift och gift och vi ska peppa henne med energi när hennes tar slut. Jag har så mycket vilja och så mycket styrka att det räcker när andras tar slut. Jag är inte så bra på att stötta känslomässigt verbalt, men jag kan göra saker, jag kan fixa och planera och styra upp och organisera så att det blir lättare. Det kan jag bidra med. Vi vacklar i omgånger under den här resan, en resa som kommer bli det tyngsta och värsta som hänt i våra liv men som dels kommer bli en jävligt kort period, och dels kommer att förändra vår inställning till livet till det bättre. Man får slita ut något bra ur allt elände, varje gång!

Och jag behöver inga sympatier eller klappar på axeln. Positiva tankar till mamma när behandlingen börjar i veckan och kaffe där det bjuds räcker alldeles utmärkt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, i en jävligt ovanlig situation!

Kram Ew.

Annonser

2 thoughts on “Livet är ändligt.

  1. Älskade unge, du ger mig kraft – och mod! Och jag är så stolt över att du är den du är! Självklart fixar vi det här, det är ju det hela grejen med att vara en familj handlar om. Jag älskar dig – alltid!/Mum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s