Årskrönika TjugoHundraNio och TjugoHundraTalets första årtionde.

10 år har det gått sen jag satte mig på tåget med min kära vän och vackra dam A för att resa till Stockholm och Millennieskiftet. Så vuxen jag kände mig, men allt var spännande precis som om jag vore 10 år. Vi stod på Drottninggatan på tolvslaget och lyssnade på “The final countdown” som dånade ända bort till vår plats ovanför Sergelstorg. Personligen stod jag i telefon med min dåvarande styvbror, och blev anfallen av människor som pussade och kramade folk när dom sprang förbi lyckliga, euforiska och spända. För nej, ingen trodde väl egentligen att infrastrukturen skulle haverera eller att allt skulle bli svart och stanna när klockan slog 12, men ändå verkade alla dra en lättnadens suck när man förstod att det hela bara varit ett bra sätt att tjäna pengar på. Känslan i luften var magisk, på tunnelbanan satt par efter par som förlovat sig på den historiska dagen. Som egentligen var precis som alla andra nyårsaftnar, med skillnaden att Moder Jord blivit ett år äldre, och att vi pressat Henne ännu några steg närmare avgrunden genom vår förstörelse.

10 år senare är känslan inför årets sista dag så totalt annorlunda, och ändå precis samma. Förväntan och pirret i magen när klockan slår 12 och man får slå armarna runt någon, skåla högt med främlingar och se himlen explodera i ljus. Passera ett gäng 16-åringar se lika säkra men ändå osäkra ut, förväntansfulla, som påminner mig om vart jag var då 1999. Av någon anledning har det nyåret etsat sig fast i minnet. Jag vet nog också varför, det skulle nämligen ta mig 8 år att hitta tillbaka till den tillfälliga trygghet jag hade just då, en vilopaus innan det gick riktigt jävla åt helvete för mig. Mitt liv hade varit totalt annorlunda om allting varit likadant 2000 som 1999. Men det har ju ingenting med det här nyåret att göra… Och framförallt blev det ju bra i slutändan :)

Så 2009. Måste säga att det ändå varit ett lugnare år på något sätt. 2008 tände gnistan av liv i mina ögon igen, en gnista som varit borta så länge. 2009 levde gnistan kvar, men jag kan inte säga att jag tagit mig så mycket längre än för 1 år sen, fram till december dvs. Under årets sista månad, en månad som kommit att vara väldigt omtumlande generellt genom åren, förändrades mycket och jag går faktiskt ur 2009 och det här årtiondet starkare än jag trott varit möjligt. Samtidigt, naturligtvis eftersom att jag är den jag är, till viss del skräckslagen över den totala ovissheten, och med insikten att jag inte riktigt klarar av att kliva upp en nivå och vara bättre, eller åtminstone så bra, som situationen kräver.

En del av de minnesvärda saker som faktiskt hänt:
Jag förlorade jobbet när Enirro118118 och Nummerbyråns historia i Luleå fick sitt slut. Alla blev vi arbetslösa abrupt en dag i oktober.
Min dotter lärde sig snacka rejält, och lärde sig leva utan blöja.
Jag fick en ny vän, och jag tappade kontakten med tre, som jag saknar.
Jag försökte mig på terapi och insåg att det inte går riktigt ännu, jag måste vidare på egen hand ett tag till.
Jag lärde mig att Litium är den enda drog jag vill ägna mig åt, och att jag är lyckligt gift med detta grundämne :)
Jag lärde mig att oavsett hur hårt du vill att allt ska fungera, till vilket pris som helst, så gör det inte alltid det. Och att om man inser det kanske det faktiskt fungerar till slut.
Jag fick veta att ens hälsa inte är självklar, närsomhelst kan något gå fel, men ändå kanske bli bra, och att vi inte är odödliga.
Jag försökte förstå att konceptet att leva för dagen kanske egentligen bäst tolkas som att ta vara på det bra som finns i varje dag.
Jag insåg att relationen till en familj kräver arbete och inte alltid är självklar.
Jag flyttade till mitt andra hem som faktiskt kändes som ett hem. Den andra platsen på jorden, sen 1994, som kändes tryggt. Mycket föll på plats, och jag är tacksam för de omständigheter som förde mig hit.
Ett hus brann ned och så många människor förlorade mycket värdefulla minnen.

2007 skrev jag om allt jag visste skulle hända. 2008 skrev jag ingenting.

Så 2010. Jag vet ingenting om det här året. Jag kommer stå inför prövningar som blir tuffa, och jag kommer (förhoppningsvis) stå inför många nya äventyr. Jag har faktiskt ingen aning om vad som kommer hända på så många plan, vart jag ska jobba eller hur min lägenhet kommer se ut.

Här är saker jag är säker på att jag kommer fixa, och saker jag är säker på kommer hända, och i vissa fall bara hoppas innerligen:
Jag kommer få ett nytt jobb.
Jag kommer ta examen och gå ut i livet som Vårdadministratör.
Jag kommer läsa mina första kurser på Universitetet.
Jag kommer få lära mig hus a-kassan och arbetsförmedlingen fungerar :)
Min dotter kommer fylla 3 och jag 27!
Jag kommer njuta!
Jag kommer träna bort det onda i ryggen, och stolt vandra utan tyngden som funnits i för många år.
Att jag får stanna här där jag är, länge och med samma känsla av glädje och trygghet.
Min lägenhet får stå klar med alla små projekt.
Att jag får fira nyår med samma person nästa år som de 3 nyår vi kommer haft tillsammans efter imorgon.
Jag och min dotter får önska alla gott nytt år igen om ett år!

 

Gott nytt år, med lyckönskningar till alla, kanske framförallt till de människor jag faktiskt inte tycker om – för då blir världen en bättre plats!

Kram Ew.

Men så snabbt.

Det var julafton igen. Vart tar tiden vägen? Det finns så mycket som händer som jag inte vill skriva om, för min egen skull, och då är det så lätt att jag inte skriver alls. Önskar fortfarande att det fanns ett enkelt sätt att plita ner sånt jag tänker på från mobilen och posta här men tekniken strular som vanligt för mig.

Julafton i år känns helt okej. Jag ser fram emot att få ge klappar åt dom jag älskar, se mini-me öppna alla sina! Och MÅNGA är det, precis som det ska vara. Min lilla fina älskade unge, det är för hennes skull jag gör allt jag gör. Sätter fram julgranen, pyntar, organiserar, handlar. I vissa perioder är det för hennes skull jag kliver upp, gör mat och öppnar ytterdörren. Hade det inte varit för henne hade det varit några veckor varje år när jag bara låg och andades och inte rörde en fena. Hon är ett mirakel på så många sätt.

Imorgon blir det också fullt hus. Min fina mormor har tagit med sig mellan-kussen Mari hit för att fira jul – och helt från det blå dök min storasyster upp! Så istället för att bara vara mamma och Jan-Olov så blev vi ett helt gäng släktingar. Hit till mig, Haeyli och EmmaLi kommer dom med mat och klappar åt den lilla och på juldagen blir det kalkon som vanligt hos mamma, den enda tradition jag någonsin haft! Det ska bli sjukt roligt att se henne öppna sin födelsedagspresent, jag älskar att se folk glada när jag hjälpt till… Ja annars också givetvis :)

Resten då? Jag jobbar mitt sista pass på Eniro på söndag, tar examen och bli utexaminerad vårdadministratör 20 mars. Vilket betyder att jag behöver ett nytt jobb i januari för att få nån inkomst. Vilket känns lite jobbigt. Börjar läs 2 ekonomikurser på universitetet i januari, på distans – känns superkul! Praktiken är avslutad och jag känner mig redo att jobba som läkarsekreterare – har ni något tips på jobb så ring :) Resten är okej, mitt personliga liv är stabilt och stormigt på samma gång, mattan av trygghet är undanryckt men ändå är jag stadig på jorden, en märklig känsla när jag som sagt inte ens vet vad jag har för inkomst om 3 månader!

Jag tänker att jag nog är rätt bra ändå, även om det sitter långt inne så tycker jag nog att jag under de senaste 2,5 åren växt som person, både för andra och för mig själv. Jag har börjat och avslutat ett jobb, jag har börjat och avslutat (snart) en utbildning och jag har börjat som förälder och tycker faktiskt att det går hyffsat. Särskilt nöjd är jag med att min dotter nu faktiskt är så gott som torr och stolt knallar på pottan helt på eget bevåg. Hade någon sagt åt mig för 4 år sen att jag skulle vara stolt över att få spola ner bajs i toan hade jag skrattat ihjäl mig, men det är ganska skönt att något så litet som “mamma jag har kissat” kan göra mig glad :)

God jul på er alla fina människor!

Kram Ew.