Snart.

Ja snart kommer Nörden. Förlåt jag menar Pappa. Han som är mer tokig i teknik och prylar än jag någonsin kommer bli ligger nu efter mig för 2a gångern. Först skaffade jag N95a och först något år senare följde han. Sen skaffade han iofs en 5800. Eller nej, det gjorde han ju inte. Han FICK ju en när jag ”jobbade” på Nokias lansering av tjänsten ”Comes with music”. Nu har jag köpt en N97a och är därför snäppet coolare igen. Å andra sidan har jag en dator och en telefon. Han har minst 3 datorer och 2 telefoner.

Så är det. Min pappa the nerd. Men jag är stolt över honom. Och glad för att han är den han är. Det ska bli underbart att ha honom här i flera dagar, jag saknar honom mer än jag vill tänka på när vi inte ses. Men nu är han som sagt här, vi kommer garva, äta mat man kan ha chips till och mysa!

Kram Ew.

Mittemellan.

Idag känns allt mittemellan. Inte jätteglad, inte jätteledsen, inte jättevarm, inte jättekall, inte jättepigg, inte jättetrött.

Jag börjar sakta men säkert komma till en del insikter om mig själv. Och om hur jag hanterar saker. Jag kommer till sådana insikter och sen försvinner dom igen, dom läggs i ett fack i det dolda i hjärnan och så tragglar jag på som förr. Utan att låta förändringen eller insikterna bli till handlingar som stannar kvar och blir en del av mig.

Jag har lärt mig att det inte alltid är bra att vara tyst. Jag har lärt mig att ibland måste man säga saker, på en gång, för att dom inte ska vara sårande eller för att saker inte ska framstå som att dom inte varit bra. Att ta upp saker som kan tas negativt har alltid varit en svag sida hos mig, jag tycker inte om att ta konflikter. Jag tror att en anledning till det är att jag inte tycker om ansvar, och när man pekar på något som kanske känns negativt för någon – ja då vill ju denne någon ändra på saker och då måste jag ta ansvar för den förändringen. Att kunna glädjas åt att någon vill ändra på ett beteende eller en åsikt för min skull finns inte på min karta, varför ska andra göra uppoffringar? Det är bara jag som ska det, bara jag som ska ändra på mig hela tiden – så har jag levt. Men till slut går ju inte det, man tappar sin identitet och man blir faktiskt till slut bitter. Och det är inget jag vill, eller något som någon vill tror jag. Bittrhet gör att man konstant känner sig förbisedd och oviktig. Jag vill vara viktig! Jag vill vara sedd! Jag vill vara med i gamet, påverka, förändra, göra livet bra. På jobbet skulle jag aldrig kunna lägga förslag på stora förändringar, för det kräver ansvar att ta konsekvenserna, ta folks missnöje (man kan ju inte please everybody…) och hålla fast vid sin övertygelse. Fy fan så svårt! Jag är livrädd för att få för stort ansvar när jag går ut i arbetslivet. Och ändå så har jag ju en plan, en dröm och ett mål, och då krävs att jag tar ansvar – det bygger faktiskt på att jag kan stå upp för min vision och få med mig andra.

Samtidigt är det så jävla sjukt, om mig har sagts att jag får med mig andra. Att jag kan leda. Men jag är allt annat än en ledare, vad hände!? Vad hände med mig, vad hände med Ewelina, var är Hon någonstans? Om inte jag tar reda på det och finner min väg tillbaka till det som var bra, men lämnar det som var dåligt (för just nu är jag inget av det, mittemellan…) så kommer jag snart ha kört en massa saker i botten.

Så – hur får man ordning på det? Hur ställer man sig upp och bara gör? Hur ser man till att man kliver upp en nivå och tar ansvar och lyckas ge det man får? Och hur fan slutar man älta att man INTE kan det? Fake it untill you make it. Det gjorde jag förr, och vet ni – det fungerade! Men nu klarar jag inte ens det…

Läs mer

Inte så bra.

Det gick inte så bra att blogga från mobilen, WP ville inte alls vara i min mobil så det bara tjorvade ihop. Så i vanlig ordning kan jag inte blogga från mobilen på ett smidigt sätt. Grymt irriterande.

Sitter på praktiken och får snart åka härifrån. Är helt slut, helt jävla död. Alla i den här stan går runt som halvt medvteslösa av trötthet – ingen snö inget ljus. Och vem orkar med konstant mörker någon längre period. Nä, nu får snön komma så man får lite go i sig!

En massa saker som rör sig i huvudet och kroppen. Så mycket som ska funderas på och lösas, praktiskt och teoretiskt. Att ha blivit av med jobbet är också tungt och tar ut sin rätt, man är naturligtvis nervös inför det som komma sak. Men allt löser sig, åtminstone nästan allt. Det finns så mycket jag vill rädda eller ersätta, lösa och bygga ihop till något väldigt fint.

Som  ni kanske ser går det inte så bra med kontinuteten på bloggningen. Det är så svårtillgängligt, när jag kommer på saker jag vill skriva finns ingen dator att tillgå, och då försvinner det. För vad är det som säger att det är just de timmarna efter kl 20 som jag har lusten till att skriva? Den kan ju komma när som helst :) Men jag klurar ut något, vill skriva och behöver skriva och älskar att skriva.

Nu börjar det dra ihop sig,

Kram Ew.

ps. Melissa Horn den 14 november och nu på onsdag är det Lars Winnerbäck. Underbara fina Melissa och förhoppningsvis en väldigt bra Lasse. ds.

Men igen.

Jag glömmer ju att jag har en blogg, nu när jag kan ”mikroblogga” på Facebook. Men Bloggen är Bloggen och jag saknar den. Den ergonomiska situationen hemma med min dator är sämsta tänkbara och inbjuder inte direkt till några längre sittningar. Istället blir bloggandet något jag ägnar mig åt när det ska skrivas skoluppgifter, för då måste jag ju sitta länge ändå. Och så slipper jag plugga just under tiden jag bloggar. Ja ni hajar.

I livet händer det en del men ändå ingenting. Har haft en del möten och skit som verkar leda till en massa bra saker.

Ja, och så har jag blivit av med jobbet. Eller kommer bli av med jobbet kanske jag ska säga. 28/2 2010 är jag officiellt utan jobb, och i mars avslutas min utbildning. Har jag inget jobb tills dess står jag extremt mycket på bar backe. A-kassan och jag lär inte bli sams, så det blir att söka jobb.

Möjligen  börjar jag studera till våren, 2st 7,5poängs kurser på halvfart och distans, utan lån givetvis. Kanske blir det att läsa Universitet och socionom/socialt arbete till hösten, om det är vad jag vill och orkar då. Den är nätbaserad och går det med att jobba samtidigt hoppas jag på, men sista terminen eventuellt sista år är platsförlagd i Umeå, vilket suger. Så vi får se. Kanske. En dröm, ett mål och en vision tar form i mig just nu – även om folk generellt sett verkar tycka att det är en dålig alternativt icke uppnåbar dröm så är det väl så ibland, ofta, att folk som driver fram saker gör det mot vad folk tror och hoppas. Eller så landar jag pladask på magen och får jobba i städet någonstans. Skit samma.

Imorgon ska jag och kärleken på Melissa Horn, en liten tripp för en kväll – och det ska bli så härligt. 25 november är det Lars Winnerbäck, också så strålande!

Åter till praktik, snart helg, och imorgon får jag JOBBA för första gången på en månad! Fet ironi, när 140 anställda blir arbetslösa trillar jobben in…

Kram Ew.

Could it be.

Nu är jag något på spåren. Ett långsiktigt mål börjar ta form. Än är det långt kvar men jag tror faktiskt att jag äntligen hittat vad jag vill göra.

Jag har gått igenom alla möjliga små och stora drömmar men aldrig funnit drivet eller ett riktigt mål. Här är några av alla drömmar jag övergett at olika anledningar, som lathet, brist på tro på mig själv och en förmåga att tänka att det inte går:

dansare, läkare, rädda-världen människa i form av civilingenjör, diplomat (nästan roligast och omöjligaste av alla), sjuksköterska, lämedelsförsäljare, farmaceut. Och det är bara några :)

Nu är det annorlunda. En blandning av ekonom, sjukvårdsrelaterad personal och lite av den där rädda-världen (i mikro) grejjen och en del annat ligger i grunden.

Så nu kan drivet ta sin form.

Jag ska förändra världen. Den enda drömmen jag aldrig gett upp.

 

Godnatt.

Kram Ew.