Ibland.

Eller faktiskt ganska ofta, nuddar jag vid tanken om hur hamnade jag här. Men sen lämnar jag den ganska snart eftersom att det inte går att svara mig själv på den tanken.

I morgon skriver jag den här utbildningens absolut sista tenta. Det “enda” som återstår är praktik och examensarbete. Båda ger mig lite ont i magen och jag förstår inte hur jag ska lyckas skriva arbetet eller hur dom 5 veckor jag saknar av praktiken ska kunna bli av. Men jag tänker att det nog går, om jag sätter igång med examensarbetet på måndag. Jag vet vad jag vill göra den på men jag måste skriva en plan och se om det är genomförbart. Mitt andra alternativ är att skriva en skrivbordsstudie om någonting, det torde inte vara svårt att hitta ett ämne som intresserar mig inom sjukvården, och inte heller har jag svårt att hämta information och skriva ihop en rapport. Men det känns tråkigt på något sätt. Jag vill förändra någonting och jag vill åstadkomma någonting jag är stolt över. Vi får se.

As to everything else, ja vad säger man. Just nu känns det overkligt att jag är klar om 5 månader, och det känns ännu mer overkligt att jag sen ska ut och kanske jobba som vårdadministratör. Det finns så lite plats för allt jag vill göra med det yrket, jag vet att jag kan förändra och göra saker bättre, i mikro men kanske i makro. Sjukvården har alltid varit av intresse för mig, jag har velat bli läkare och jag har velat jobba med läkemedel. Ett tag var jag inne på medicalrep men sen kom jag på att jag suger på att sälja in saker. Min framtida yrkesgrupp är en lustig en, många original och en hel del förlegad syn och ovilja till förändring. Alla idéer jag har lär möta motstånd och jag kan inte ensam förändra en organisation. Men med ett par terminers ekonomistuderande och en hel del jävlar anamma tror jag att jag en dag kommer att kunna göra någonting bra för vår välfärd, om det finns något kvar av den (vi kommer aldrig bli USA, länder med betydligt sämre ekonomi och levnadsstandard har hundra gånger bättre sjukvård än dom och jag tror inte att vi kommer låta folk dö av hjärntumörer bara för att försäkringsbolagen är sjuka). Jag får storhetsvansinne ibland och tänker att jag kan flytta berg. Sen slås jag ned av min ständige vän självförakt och vet att jag kommer vara en grå mus som aldrig tar initiativ.

Men trots det tror jag på mig själv. Min arbetsplats före Eniro uppskattade mig för att jag kom med bra idéer om förbättring och jag gjorde rutiner bättre på den korta tid jag var där. Men det ska mycket till för att ändra på saker. Kanske hamnar jag inte ens i sjukvården. Ingenting av det jag drömt om eller velat har någonsin blivit av. Det tog mig 6 år att avsluta gymnasiet och det enda jag har lyckats med är att jag alltid fått de jobb jag sökt. Man vet aldrig vart man hamnar i livet.

Nu börjar jag bli för mörk så jag avslutar. Som alltid är jag inte så nere som det låter, livet är bra och snart är det helg.

Kram Ew.

Annonser

Alltid något.

Man har aldrig riktigt tid att bara vara. Städa, plocka, plugga, jobba, duscha, laga mat. Men egentligen är det ju inte sant. Allting handlar om att ta sig tid. Något jag sällan gör, och det stör mig. De gånger jag tänker på att bara vara, läsa en bok med tända ljus eller se en film, ska jag bara en massa saker. Som Alfons pappa. Min pappa var inte sån. Han levde istället. Kanske lite väl mycket ibland, men ändå var det sällan vi inte gjorde. Boken blev alltid läst, fredagsmyset med mat framför TV:n eller promenad till Greken för en kebab. Han målade i timmar, skrev eller läste. Jag snittar på max 5 timmar i veckan för allt det där. Min DN Söndag blir aldrig färdigläst innan nästa kommer. Alltid något.

Men för det mesta är mitt hem städat och rent, min tvätthög är inte så stor och badrummet är aldrig sunkigt. Handdukarna är alltid rena och ungen sover i pyjamasar med roliga motiv. Alltid något.

Jag är dålig på att ta tid för mig själv och jag tror minsann att jag ska bli bättre på det. Jag ska bara skruva upp en hylla och organisera om garderoberna först. Och fixa i bokhyllan och sy upp gardinerna. Men sen, efter att diskmaskinen är tömd och sängen bäddad och efter att dom där påsarna i hallen är bortforslade och kökstapeterna är köpta, DÅ ska jag ta tid för mig själv.

Godnatt.

Kram Ew.

All these thoughts.

Det har varit rörigt de sista 2 veckorna, i huvudet. För första gången på länge är jag tacksam för min psykolog och den hjälp hon generar. Nu när läkarbytet svävar i luften är det tryggt ha en kontakt att luta sig mot.

Det är många saker som gjort att det varit drygt. Praktiken i Boden och dom ekonomiska svårigheterna det medförde är en. En annan var ett obehagligt möte på jobbet. Båda sakerna löste sig, praktiken blir på Björkskatan här i Luleå, ekonomin löste sig och mötet gick bra. Ändå satt en ångest vidrigare än på många, många år kvar. Kanske var den värre för att jag alltid medicinerat, på egen hand eller med läkares hjälp, när det blivit lite drygt. Numera tar jag ju ogärna piller överlag (förutom dom livsviktiga då, och paracetamol som jag missbrukar). Så där satt jag och fattade INGENTING. Men sen fick jag mens och läget klarnade lite grann. Var det alla tunga, svåra saker som i kombination med mens som gjorde det? Mycket möjligt. Samtidigt så har jag ju varit med om värre. Med skillnaden att då hade jag någon form av hormonbehandling, vilket jag inte har nu. Och nä, vi ska inte ha barn, precis tvärtom. Nåväl. Nästa månad när det är dags vet jag ju mer. Men minst gemensamma nämnare ni vet.

Men så hittade en blogg idag. En tjej som är 22 och diagnostiserades med samma Bippo2 som jag när hon var 16. Och har ångest till och från än idag. Vilket känns drygt, eftersom att liksom alla människor avskyr jag ångest. I vanliga fall fungerar det att göra som funkar för mig, kolla på TV, ut och springa eller träna, hålla mig borta från böcker och musik. Men den här gången var det kört. Men nu är den borta, så skumt! Som en förkylning ungefär :)

Så känner jag ibland att det är för mycket sjukdom, jag tänker mycket på det. Hela tiden försöka komma ihåg att ta medicin vid rätt tidpunkt och fundera på om jag är upp eller ned om jag sover mer eller mindre. Oftast är jag som vanligt, men ändå ska jag tänka på om det är något annat. Så förbannat tröttsamt! Länge sen jag var sjuk nu, sist blev när mina Litiumhalter visade sig vara nära förgiftningsgräns, och det kan jag ju inte rå för. Men samtidigt läskigt att det kan gå sådär fort. Jaja.

Allt annat är dock bra, skolan under kontroll, lite väl lite jobb men det är okej, praktik som börjar på måndag och känns kul. Mycket kvar att få rutin på, VAS tex, som är så ologiskt ful och tjorvigt så det finns inget annat sätt att lista ut hur det funkar än att nöta in. Ingen logik vilket driver mig till vansinne. Men det går ju. Dom räknar väl med en ny grafisk version 2011 och med lite tur blir den mer logisk så man slipper skämmas. Och ändå är det mest välutvecklat och innehåller ler delar än något annat program i samma kaliber, och vi får bra pengar när vi säljer det vidare. Men ändå, mupp-program. Däremot ska sägas att det är grymt patientsäkert och patientinriktat. Men fult. Och ologiskt.

Ska lägga mig nu faktiskt, blev mest trams nu :)

Kram Ew.

Älskade blogg.

Min ventil och något som räddat mig många gånger, fått ordning på mina tankar fler gånger än jag kan räkna. Och det bästa är att allt är mina ord, mina lösningar och mina sanningar.

Hösten kom, och nu står vintern utanför dörren. Jag glömmer hur kort hösten här är, man har precis vant sig vid att sommaren är slut och plötsligt är det oktober och vinterdäcken måste på. Jag såg fram emot hösten och vintern, förra hösten och vintern var härlig och full av förväntan. I år är det lite annorlunda. Jag ser fortfarande fram emot allt, få se ungen leka i snö och man får gosa ned sig i soffan. Det bästa med praktiken kommer vara att inte ha en massa skola och jobb hängande över sig på kvällarna. Men det kostar på, det är lång väg till Boden och det blir långa dagar och korta helger.

Det är så mycket som har hänt i år och jag har svårt att landa tror jag. Den där ångesten, förtvivlan och totala hopplösheten jag kände förr om höstarna finns inte kvar alls. Tvärtom var förra hösten den första som jag mådde riktigt bra, faktiskt mådde jag bättre förra hösten än jag gjorde under våren och sommaren! Men ändå, det är som att motgångar och saker som ska göras och fixas inte riktigt går så lätt som det gör resten av året.

Min tröst är ju att jag har någon väldigt bra vid min sida att luta mig mot, som alltid säger att det blir bra; och det blir det. En annan tröst, om än en väldigt läskig en, är att tiden går fort fort numera och det blir vår snart igen. I slutet av Mars blir jag klar med skolan, och sen är framtiden och förhoppningsvis ett bra jobb mitt mål.

Nu ska jag sova, ännu en tenta imorgon. 2 kvar efter den, och 2 uppsatser. När det är klart är det bara 2 moment kvar – 9 veckor praktik och examensarbetet. Och ja – det gör mig rädd och ger mig ont i magen att tänka på men det kommer bli gjort, det vet jag ju :)

Kram Ew.